I söndags var vi och lyssnade på Åsa Jinder. Fin stämning, mycket folk, skön musik och sång. Åsa spelade nyckelharpa som sig bör, accompanjerad av bas och elektronisk piano. Berättade om låtarnas tillkomst på ett jordnära sätt. Hon sjöng bland annat "Stilla Ro och Nära", som är så oerhört fin.

Just då var jag på bättringsvägen från min förkylning fas I, som var lindrig. Sen fick jag feber igen och blev helt däckad och har jag inte orkat föra över mina foton därifrån förrän ikväll. Bland bilderna fanns också små snuttar av några av det låtarna Åsa framförde.

När jag nu lyssnade genom dem kom jag på att det var "Stilla Ro och Nära" som jag råkade höra ett par gånger på bilradion för flera år sedan. Då jag hade börjat sällskapa med maken och åkte mellan oss ideligen. Jag mindes orden "Ditt hjärta blommar, känn doften av liv, Du är större än du nånsin tror" sjungen av en man med härlig mörk röst. Magnus Carlsson. En tid letade jag efter låten men visste inte vad den hette, eller han. Sen föll det hela i glömska. Men här är den nu.

Självklart apploderades Åsa in en gång till och då kom den, "Av längtan till dig", som är en mycket speciell sång för maken och mig. Den här gången sjöng vi bara med tysta inom oss själva.

På vår kombinerade förlovnings- och bådas födelsedagsfest spelade maken gitarr och sjöng en kärlekssång till mig. Eftersom jag varken spelar eller sjunger själv, tog jag skivspelare till hjälp. Och spelade just Åsa Jinders "Av längtan till dig", sjungen av Cajsa-Stina Åkerstöm. Det blev så fin stämning, tyckte både vi och gästerna.

Då blev låten vår. Vi spelade den ofta och dansade till. När vi sen gifte oss, sjöng min son den med sina kompisar i vigselgudtjänsten. Till gitarr förståss. En vacker augustidag med vigsel utomhus, nära vatten.

Mina ord idag: Låt aldrig minnena falla i glömska och lågan falna.

Nu är det dags för ytterligare smakprov ur min bok. I förra avsnittet hade min mamma och morbror precis fått reda på att de nu ska tillbaka till Finland efter drygt tre års vistelse i Sverige. De tyckte inte om det. De hade rotat sig hos sina sveska familjer och hade velat stanna kvar. Men de hade iget val.

Det här avsnittet, som är en liten del av kapitlet Det nygamla hemlandet, handlar om hur det var att komma till Finland 1945, strax efter krigsslutet. Det kan kort sammanfattas med att det var inte lätt.

Ordspårk idag: Ingen vet vad morgondagen har i sitt sköte.

Ur kapitlet Det nygamla hemlandet
Enligt uppgifter från finska riksarkivet kom mamma och Ossi fram till den nya hemorten Sunila i Karhula den 17 september 1945. Det noterades också att de då hade varit i Sverige i tre år och tre månader. I december samma år skickades ett fattigdomsintyg till Barnförflyttningskommittén och därmed slapp mina morföräldrar att betala återföringsresorna.
 
Det okända i Finland började med farbrodern som körde hem dem från stationen. Så småningom förstod de att han var min morfars svåger, den enda i släkten som ägde ett motorfordon.
 
Mamma säger att det var hemskt att komma hem till Finland. Hon och Ossi kom till ett hem som inte kändes som deras. Till en helt finskspråkig omgivning, till föräldrar som de inte kunde prata med. Den nya lägenheten hade mormor skaffat efter att deras hus på ön Tiutinen brunnit ner två år tidigare.
 
Husen i området, som låg några kilometer från det gamla hem­met, var tjänstebostäder för arbetare på Sunila fabrik. Där hade mormor arbetat under kriget och där hade morfar börjat efter kriget.
 
Huset låg på gångavstånd från den sulfatluktande fabriken. Tre gamla tvåvåningsträhus: det gula Pappila, som betyder Prästgård, det röda Rauha, Fred, och det gula Siperia, Sibirien. Mammas familj bod­de i Pappila, det minsta huset. De hade ett rum och ett stort kök. När morfar jobbade nattskift och behövde sova dagtid fick alla hålla till i köket, tysta. Ändå bodde de större än husets sex övriga familjer, som trängdes i spiselrum. Bara en niobarnsfamilj hade större lägenhet.

För uppvärmning stod vedspisen i köket och kaminen i kammaren, vattnet fick bäras in och ut. På berget fanns en separat byggnad för utedassen, med eget bås för varje familj. Ett föreningshus, bibliotek och pojkarnas yrkesskola låg i samma område. Men till gemensamhetsbastun och tvättstugan hade de en kilometer att gå längs en liten skogsväg. Liksom till affären.
 
Det svåraste för mamma och Ossi var nog ändå att komma hem till föräldrar som de inte kände. Visserligen hade de träffat mormor ett halvår tidigare, men de kände henne inte på djupet. Morfar var mest begreppet ”isä” för dem, men kändes inte som pappa. Mormor var hemmafru igen. Hon var en pratsam och gladlynt person som inte lät några språksvårigheter bekomma henne. Hon pratade på och gestikulerade. På det sättet blev hon snart bekant med sina barn igen.
 
Värre var det med morfar. Mamma och Ossi hade inte sett honom på över tre år, han arbetade skift och var för övrigt en ganska tystlåten person. Han måste rimligen ha känt sig utanför. Han plockade bär, gjorde kvastar och rotborstar, skötte om skidor och cyklar, lagade skor, tjärade roddbåten och mycket annat praktiskt. Han tog med barnen på roddturer och till skogen där de plockade bär och fick lära sig konsten att göra bastukvastar. Men hans barn kom honom inte nära.