En dag i höstas stod jag på busshållplatsen i Skanstull och väntade på 4:ans buss som dröjde ovanligt länge. I närheten av mig stod två kvinnor med en liten baby i vagnen. Min blick fastande vid de små små händerna. Den här lilla barnet hade otroligt vackra fingrar, så annorlunda från mitt barnbarn, charmtrollet. Barnet såg ut att vara ett par månader, men var mycket mindre än mitt charmtroll.

Jag var faschinerad över charmtrollets små, söta och mjuka händer och fötter. Och hade fotat dem, förståss. Nu såg jag framför mig två små händer som också var söta, men så annorlunda jämfört med charmtrollets. De var ljusbruna, långa och väldigt smala, jämfört med charmtrollets ljusa och knubbiga fingrar. Tänk om jag fick fotografera dessa händer också. De var så vackra. Jag ville samla på olika barnhänder, som ett litet fotoprojekt. Jag ville fråga men vågade inte.

På bussen råkade få en sittplats ganska nära barnvagnen så jag kunde fortsätta titta på det lilla barnets händer, och sukta. Tänk om jag skulle våga fråga. Men de två kvinnorna tycktes väldigt upptagna i sitt samtal. Och vad skulle de tycka om en sån fråga? Så bussen körde den korta sträckan till Gullmarsplan och alla klev av, jag åt ett håll och kvinnorna med vagnen åt ett annat håll. Och jag ångrade att jag hade inte hade vågat fråga.

Väl på hållplatsen såg jag bara baken av min buss när den körde iväg, men då såg jag de två kvinnorna igen. En ny chans. Jag tog mod till mig, gick över vägen och tilltalade dem. Det visade sig att den lilla etiopiska pojken var två och halv månder gammal, liten och smal, och att jag skulle få fotografera hans händer. Men någon kamera hade jag inte med mig just den dagen, och vi skulle strax åka på en utlandsresa. Så jag fick hennes mobilnummer och skulle höra av mig om två-tre veckor.

Tre veckor senare, redan senhösten, tväffades vi igen. Jag hade berättat att jag fotat charmtrollets händer och fötter, och hade ett par bilder med mig så hon fick se vad jag menade. Nu var det för mörkt för att kunna fota i naturligt ljus inomhus, så vi gjorde det ute på torget. Och barnet hade fått lite mer hull, så de extremt smala fingrarna var inte längre så smala, och långa i förhållande till tjockleken, men de var fortfarande söta. Så det blev ett antal bilder med händer ur olika vinklingar, nära och med mer av hela barnet i bakgrunden. Även ett par bilder på mamman med barnet, som jag inte skulle publisera någonstans.

När vi var klara med händerna sa jag att det var synd att det var så kyligt, annars hade jag gärna tagit bilder på hans fötter också. Men mamman tyckte det skulle gå bara, bara jag gjorde det snabbt. Av med sockorna och nya knäpp med kameran. Fram till dess hade barnet sovit men när han blev av med sockorna. Benen sprattlade och tårna kneps ihop. Det var svårare att följa rörelserna med kameran på nära håll och behålla skärpan, men det blev några riktigt roliga fotbilder.

Till kommunens julsalong gjorde jag dessa två kollektioner som jag ställde ut. I dem finns både den etiopiska pojkens och charmtrollets händer och fötter. Vad besökarna på julsalongen tyckte har jag ingen aning om, bara att ingen ville köpa mina tavlor. Så jag har dem kvar, och sörjer inte för det.

 Mina ord idag: Det är värt ett försök, man an inte få mer än nej.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Fotosessionen i skogen fortsatte, även med annat än Legofigurer. Men här först ett par av dem i samma bild bland laven.   Jag hade ett speciellt scenario i tankarna när jag gjorden den här bilden, som var med i vår fotoutställning i november....

Åter aktiv efter lång, lång paus. Ska visa er något jag gjorde i höstas. Ibland fotar jag stort, ibland smått. Som mossor och lavar. Den här mossan med sina sprön tycker jag är allra vackrast. Och laven nedanför ser ut som små torra träd. ...

Idag har jag varit duktig, alldeles för duktig.   Jag har putsat fönstren, alla fönstrena! Äntligen, för det borde ha gjots för länge sen enligt min smak, men det har bara inte blivit av. Nu är det gjort, det är trevligt, världen ser så mycket kl...

Det finns en hel del som skulle kunna berättas om det dryga gångna året, men det mesta känns ändå gammalt vid det här laget. Förutom en sak: jag har blivit farmor. I april förra året. En flicka. En söt och glad tjej, ett riktigt charmtroll.   Tyv...

Hej! Här är jag igen!   Min bloggpaus blev mycket längre än jag tänkt mig. Inte ens de utlovade bilderna från vår fotoutställning i mars 2011 kom på plats. Därför, när jag nu återupptar bloggandet, börjar jag där jag slutade. Alltså får ni se någ...