Det finns så mycket elände i världen. Så mycket elände att man kan tröttna på det. Tycka att man inte kan göra något åt allt. Elände på nära håll: uteliggare i tunnelbaneuppgångar, mobbade barn i skolan och på gården, flyktingar som har svårt att få hit sina nära och kära, fattiga som blir bostadslösa för att de missat ett par hyror, barn som inte har råd att följa med på skolutflykter, barn med dysfunktionella föräldrar. Och elände längre bort: civila krigsoffer, torka och hungersnöd som drabbar alla, barn som insjuknar av smutsigt vatten, HIV-positiva utan medicin, förtrycka som inte kan uttrycka sin åsikt utan att riskera bli fängslade, skadade som mist familj och bostad i översvämningar och jordbävningar.

Det finns så mycket elände i världen. Mer elände än man kan orka med. Men man kan alltid göra något för en annan. Bli läxläsare eller flyktingguide, besöka äldre eller följa med ett brottsoffer som vittnesstöd på rättegång, köpa Situation Stockholm eller skänka pengar till en hjälporganisation. Och få glädjas över hur ett barn klarar skolan bättre, en äldre person fått berätta om sitt liv, ett brottsoffer vågar vittna mot förövaren. Eller få del av ett fadderbarns liv, ett skolprojekts utveckling eller bistådnsarbetarnas och volentärers berättelser om sitt arbete i katastrofområden.

Det finns så mycket eläde i världen. Igen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon. Mycket eller lite. Även den minsta insatsen räknas.

Ordspråk idag: Sättet som man ger på betyder mer än det man ger.

I flera år har maken berättat om hur han ibland glänste med att göra flamberade bananer när han bodde i studentkorridoren. Ett helt liv sen. Men aldrig att jag fått ta del av detta goda - tills igår.

Den 21:a är en speciell dag för maken och mig, nämligen bröllopsdagen. För att det ska bli av att bryta vardagen har vi därför tagit till vana att förgylla just den dagen, alla årets månader. Ibland blir det god fika på hemvägen efter jobbet, ibland bio, ibland en trerättes middag en vardagkväll. Vad som helst, bara vi gör något annorlunda den 21:a. 

I slutet på veckan kom makens flamberade bananer än en gång på tal. Då kom jag på att han får göra dem på söndag den 21:a. Alltså igår. Det passade bra när det nu lovades snöovädet och trafiken är opålitlig. Ingen dag att ge sig iväg på några kulturella begivenheter till exempel. Så det blev crostinis med pesto och räkor till te, och sen flamberade bananer - äntligen! - serverade med vaniljglass. Gott!

Ordspråk idag: Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.

I år är det ett skottår med flera skottdagar. Många fler än det brukar. Igår och idag var det STORA SKOTTDAGAR för vår del.

Det varslades om snöstorm med 20-40 cm mer snö. Nu kände maken och jag att vi måste ta itu med takskottningen. Flera av grannarna hade redan gjort det, men enligt uppgift om hur mycket taken tål så borde det inte vara någon egentlig fara. Men med den prognosen...

Visst blåste det igår och snöade, men inte såna mängder. Innan vi startade igår hade vi 77 cm snö på en stenpall som inte är putsad en enda gång i vinter, imorse 82 cm.  Maken började på hustaket igår och fortsatte med sin son idag. Jag skottade lusthustaket igår. Men snöyran i natt samlades på halva lusthustaket, så idag fick jag göra om nästan hela jobbet.

Men taket, eller taken, är nu skottade. Det känns ändå skönt. Igen rasrisk här inte, även om det skulle snöa mer. Dessutom har vi nu fått effektiv insynsskydd av alla snöhögar strax utanför fönstren. Och världens träningsvärk efter två dagars styrketräning.

Ordspråk idag: Intet ont som inte har något gott med sig.

Så här böljade snön på baksidan igår innan vi satt igång med skottning.

Maken sliter hårt på taket i minus 12 grader och snöyra.

I morse sken solen men snön hade yrt sen dagen innan så att alla hårda kanter efter gårdagens skottning hade försvunnit. Det var precis att jag

kunde öppna dörren när jag skulle ut och skotta mig till brevlådan. Den nya snön var lätt och pudrig som tur var. Morgontidningen hade inte kommit.

Till vänster ser ni stenpallen där vi mätte snöhöjden övanpå den.

Hårt slit på taket, men idag under betydligt bättre väderförhållanden.

Med två krafter gick det också betydligt snabbare.

Känner mig tom. Trött och tom, trots att den värsta förkylningen gått över. Men ändå inte riktigt för jag ha nog lite infektion kvar. Som om baciluskerna lurade bakom nästa tarmkrök och slemhinnehår och bara väntade att överfalla mig vid ett obevakat ögonblick.

Det värsta att jag saknar lusten att göra någonting. Inte konstigt, för så blir jag när jag inte mår fysiskt bra. Men det känns olustigt ändå. Jag tvättar men glömmer sen tvätten i maskinen. Jag sätter mig framför datorn och undrar vad det var jag skulle göra eller kolla. Allt som jag täkte på när jag gick och lade mig igår kväll. Eller på jobbet då jag tänkte att det får jag göra hemma. Nu är jag hemma och kommer inte ihåg något alls. Och gör inget vettigt. Om jag till äventyrs kommer ihåg något så orkar jag inte ta tag i det, utan tänker att det får jag ta imorgon. Mañana, mañana.

Jag vill vara pigg och sätta igång med både avbrutna projekt och nya projekt. Istället går jag på sparlåga och är rädd att återinsjukna ordentligt. Så som jag gjorde gång på gång för två år sedan. Där vill jag inte hamna igen! Jag vill vara frisk och pigg!

Jag vet – jag låter som en barnunge eller trotsig tonåring just nu. Men det är så det känns. För tillfället, efter att jag en tid påpekat för mig själv varje lilla förbättring och försökt intala mig att jag mår nästan bra nu. Samtidigt som jag orkar nästan ingenting utöver arbetet. Men jag vet också att det här kommer att gå över. Så småningom.

Ordspråk idag: Skynda långsamt.

önskar jag trevlig Alla hjärtans dag till alla mina bloggläsare.

Ordspråk idag 1: Tiga har sin tid, och tala har sin tid.

Jag läste en recension av Susanna Alakoskis nya bok. En väldigt positiv sådan. Beskrev boken som realistisk och klarsynt. Inledningsvis konstaterade recensenten att det skrivits förvånandsvärt lite om finsk arbetskraftsinvandring till Sverige på 60-talet. Men jag är inte särskilt förvånad över det.

Skriver man om svåra eller stora saker i snar anslutning till händelsen har berättelsen en tendens att bli väldigt påverkad av stundens känslor på ett eller annat sätt. Den kan bli hatisk och hämndlysten, eller översvallande lyrisk och beundrande. Inte så att berättelser alltid behöver vara objektiva beskrivningar, men de vinner inte heller något på att vara inksränkt ensidiga.

Jag tror nog att det behöver gå en tid, kortare eller längre, innan man kan skriva om just svåra betydelsefulla företeelser. Som till exempel arbetskraftsinvandringen till Sverige eller finska krigsbarnen eller judiska flyktingar. Man behöver få lite distans till det som skedde, speciellt om det är de inblandade själva som ska skriva. Därför tror jag också att det kommer att dröja innan dagens flyktingar i någon större utsträckning kan skriva om sin egen flykt och nystart i Sverige.

Jag är uppvuxen med min mammas berättelser om tiden som krigbarn i Sverige under andra väldskriget. Vad jag minns sades det inte mycket om dessa barns öden i Finland under min skoltid. Först när jag flyttat till Sverige på 70-talets andra hälft såg jag de första programmen med finska krigsbarn som berättade om sina bittra minnen. Vilket förvånade mig stort för att min mamma hade gett mig en väldigt positiv bild av den tiden. Trots vissa svårigheter. Så småningom har jag även läst böcker med krigsbarnshistorier. Även de mer negativa än min mammas minnen.

När jag började skriva ner mammas minnen som hon alltid berättat, insåg jag snabbt att hennes episoder var väldigt begränsade. Hon hade alltid berättat kortfattat, och gång på gång nästan ordagrant likadant. Jag blev då tvungen att fråga mer och mer. Men eftersom hon inte kom ihåg så mycket till en början, började jag gräva efter information på annat håll också, som hennes finska syskon och deras svenska syskon, liksom via Internet och Riksarkivet. Vartefter väcktes fler och fler minnen både hos mamma och de finska och svenska syskonen. Men inte förrän jag hade rotat i minnena både länge och väl kom jag åt även känslor. Känslor som varit väl inkappslade i över 60 år. Idag konstaterar hon själv att något gammalt först nu kommit upp till ytan. Hon har gråtit mycket, men är glad att jag forskat och skrivit om det svåra också.

Svåra ting behöver sin tid för att man ska orka berätta eller skriva om dem.

Ordspråk idag 2: Allting har sin tid.

Ordspråk idag: Lättja är lastens moder

Det borde jag tänka och begrunda lite oftare än jag gör. Kom dock att tänka på det nu, när jag läste Lambersfruas blogg. Om hur hon varit duktig och tränat med en stor träningsboll.

Jag har också en så boll men aldrig använt den (dock inte köpt själv utan fått den från någon tidning i samband med nyprenumeration). Jag har en motionscykel också som jag i början trampade på riktigt ivrigt. Till och med dagligen. Räknade minuterna som utökades vartefter. Men det var då det, nu har lättjan tagit över.

Förra året gav jag ett nyårslöfte (vilket jag sällan gör) om att motionea mera. Jag skulle återta dagliga cyklandet och stavgången. Följden blev att jag gjorde ännu mindre. I år har jag inte gett några löften alls i hopp om att så kunna locka mig själv till bättre motionsvanor. Än så länge har mitt icke-löfte inte haft önskad verkan.

Sport och motion har aldrig varit något hit hos mig. Inte ens i undomens tid då jag vardagsmotionerade mycket, det var bara ett sätt att ta sig till skolan, biblioteket eller kostklubben. Och uppleva naturen då jag åkte skidor eller gick i skogen. Eller de perioder då jag simmat 500-1000 m varje vecka eller dansat gammaldans. Jag bara gjorde det för skojs skull, inte för att motionera. Allra minsta betydelse hade farten. Jag skulle absolut inte tävla, ens med mig själv.

Med åren har jag blivit allt latare. Inte ens sport på Tv är jag intresserad av. Några små snuttar av olympiska spelen kan jag se, men inte gör det mig något om jag missar. Lika gärna kan jag välja något annat att se på den stunden jag vill sitta och koppla av framför TV:n. Men i förrgår fann jag något roligt, något fånigt roligt: Vinterspelen i Åre. Programmet som TV-krönikören i DN idag slår ner ordentligt och kollegorna likaså utifrån krönikan (utan att ha sett programmet). Men jag tyckte om det. Det var ju inte heller sport i vanlig mening utan parodi av vinterspel. Lättsamt roande parodi. I alla fall i brist på något bättre. Fast i kväll valde jag Antikrundan istället. Ett av mina favoritprogram.

Ordspråk idag: Var och en blir salig på sitt sätt.

Det här är mitt sätt. Eller ett av mina sätt. Som i söndags då jag äntligen började piggna till och orkade med en liten promenad i sista snedljuset. Med kameran i handen.

Riktigt vårlikt då solen som så smått började

smälta snö på fågelholken, trots ett par minusgrader.

Gott om snö i orörda drivor där de sneda solstrålarna målar ränder.

Förra årets grönska som vinterns eterneller bildar nu

vackra former i all sin enkelhet mot den orörda snön .