Riittas ordbilder

Inlägg publicerade under kategorin Foton till funderingar

Av Riitta - 17 februari 2013 22:28

Fotosessionen i skogen fortsatte, även med annat än Legofigurer. Men här först ett par av dem i samma bild bland laven.


 

Jag hade ett speciellt scenario i tankarna när jag gjorden den här bilden, som var med i vår fotoutställning i november. Det visade sig att det fanns andra tolkningar av händelseförloppet. Betraktaren har alltid rätt, vad jag än har tänkt mig. Därför ska jag inte avslöja min tanke, åtminstone inte ännu, utan du som läsare ska få bilda egen uppfattning. Berätta gärna vad du ser på bilden!


 

Den här ensamma grodan har i sitt sökande efter prinsessan hamnat bland mossa och lav. Någon frågade om jag pussade på grodan. Nej, det behöver jag inte göra för jag har redan hittat min prins. Så grodan, som är knappt två cm hög, får fortsätta sitt letande.


Mina ord i dag: Allt är inte alltid som det ser ut.


Av Riitta - 9 februari 2013 15:39

Åter aktiv efter lång, lång paus. Ska visa er något jag gjorde i höstas.


Ibland fotar jag stort, ibland smått. Som mossor och lavar. Den här mossan med sina sprön tycker jag är allra vackrast. Och laven nedanför ser ut som små torra träd.

 

Efter några tankevurpor kom jag på att jag ska fota Lego-figurer i olika situationer. Till exempel på olika ställen i skogen. Just det var ganska eftersom jag gillar mossor och lavar, som ju blev som buskage eller skog för de små leksakerna.



Pojken hittade en annan mossa med likadana sprön som nu påminner om kvaveldun.

Snårskogen är bra ställe att gömma sig, ycker pojken. Men glömmer bort att flaggan syns långa vägar.


Mina ord idag: Världen är till för att upptäckas.


Av Riitta - 1 juli 2012 19:07

Idag har jag varit duktig, alldeles för duktig.


Jag har putsat fönstren, alla fönstrena! Äntligen, för det borde ha gjots för länge sen enligt min smak, men det har bara inte blivit av. Nu är det gjort, det är trevligt, världen ser så mycket klarare ut och jag är nöjd. Om det inte vore för att jag glömde bort en detalj: jag borde inte ha gjort allt på en och samma dag. Nu är jag  helt mörbultad, med värk i precis hela kroppen. Vila hjälper inte, värktabletterna hjälper bara lite. 


Kroppen sätter sina egna gränser. Nu vet jag äntligen vad  det är för fel på mig, varför min kropp är bergränsad i sin förmåga och sitt ork: fibromyalgi. Diagnosen fick jag i mars i år, efter många, många års undran. Jag försöker nu lära mig var gränsen går, men det tar sin tid. Under tiden tar jag fortfarande i för mycket när jag väl sätter igång. Det är att läsa sig genom den hårda skolan.


 

Dagens visdom: Livet är som en slingrig väg och man lär sig så länge man lever.



Av Riitta - 30 juni 2012 21:26

En dag i höstas stod jag på busshållplatsen i Skanstull och väntade på 4:ans buss som dröjde ovanligt länge. I närheten av mig stod två kvinnor med en liten baby i vagnen. Min blick fastande vid de små små händerna. Den här lilla barnet hade otroligt vackra fingrar, så annorlunda från mitt barnbarn, charmtrollet. Barnet såg ut att vara ett par månader, men var mycket mindre än mitt charmtroll.


Jag var faschinerad över charmtrollets små, söta och mjuka händer och fötter. Och hade fotat dem, förståss. Nu såg jag framför mig två små händer som också var söta, men så annorlunda jämfört med charmtrollets. De var ljusbruna, långa och väldigt smala, jämfört med charmtrollets ljusa och knubbiga fingrar. Tänk om jag fick fotografera dessa händer också. De var så vackra. Jag ville samla på olika barnhänder, som ett litet fotoprojekt. Jag ville fråga men vågade inte.


På bussen råkade få en sittplats ganska nära barnvagnen så jag kunde fortsätta titta på det lilla barnets händer, och sukta. Tänk om jag skulle våga fråga. Men de två kvinnorna tycktes väldigt upptagna i sitt samtal. Och vad skulle de tycka om en sån fråga? Så bussen körde den korta sträckan till Gullmarsplan och alla klev av, jag åt ett håll och kvinnorna med vagnen åt ett annat håll. Och jag ångrade att jag hade inte hade vågat fråga.


Väl på hållplatsen såg jag bara baken av min buss när den körde iväg, men då såg jag de två kvinnorna igen. En ny chans. Jag tog mod till mig, gick över vägen och tilltalade dem. Det visade sig att den lilla etiopiska pojken var två och halv månder gammal, liten och smal, och att jag skulle få fotografera hans händer. Men någon kamera hade jag inte med mig just den dagen, och vi skulle strax åka på en utlandsresa. Så jag fick hennes mobilnummer och skulle höra av mig om två-tre veckor.


Tre veckor senare, redan senhösten, tväffades vi igen. Jag hade berättat att jag fotat charmtrollets händer och fötter, och hade ett par bilder med mig så hon fick se vad jag menade. Nu var det för mörkt för att kunna fota i naturligt ljus inomhus, så vi gjorde det ute på torget. Och barnet hade fått lite mer hull, så de extremt smala fingrarna var inte längre så smala, och långa i förhållande till tjockleken, men de var fortfarande söta. Så det blev ett antal bilder med händer ur olika vinklingar, nära och med mer av hela barnet i bakgrunden. Även ett par bilder på mamman med barnet, som jag inte skulle publisera någonstans.


När vi var klara med händerna sa jag att det var synd att det var så kyligt, annars hade jag gärna tagit bilder på hans fötter också. Men mamman tyckte det skulle gå bara, bara jag gjorde det snabbt. Av med sockorna och nya knäpp med kameran. Fram till dess hade barnet sovit men när han blev av med sockorna. Benen sprattlade och tårna kneps ihop. Det var svårare att följa rörelserna med kameran på nära håll och behålla skärpan, men det blev några riktigt roliga fotbilder.


Till kommunens julsalong gjorde jag dessa två kollektioner som jag ställde ut. I dem finns både den etiopiska pojkens och charmtrollets händer och fötter. Vad besökarna på julsalongen tyckte har jag ingen aning om, bara att ingen ville köpa mina tavlor. Så jag har dem kvar, och sörjer inte för det.


 


   


 Mina ord idag: Det är värt ett försök, man an inte få mer än nej.



Av Riitta - 24 juni 2012 21:17

Det finns en hel del som skulle kunna berättas om det dryga gångna året, men det mesta känns ändå gammalt vid det här laget. Förutom en sak: jag har blivit farmor. I april förra året. En flicka. En söt och glad tjej, ett riktigt charmtroll.


Tyvärr bor trollet i Göteborg, vilket känns väldigt lång bort. Visst går det att hålla kontakten men det blir ju inte samma sak som om de bodde i Stocksholmstrakten då man skulle kunna komma förbi oftare och även kortare stunder. Men å andra sidan när vi nu ses, så ses vi ordentligt. Och inte är det lika långt som min mamma hade till sina barnbarn, åtminstone mina två. Hon i Finland, vi i Sverige. Nu förstår jag fullt ut hur det kändes för min mamma. När jag tänker på det så är det inte så långt alls mellan Göteborg och Stockholm. Inte så hemskt långt bort. Bara lite väl.


Men nu ska vi inte gräma oss åt avståndet. Huvudsaken är att hon finns och att vi får träffas. Då är kameran ofta framme. Jag tar gärna hela serier av olika miner, eller när händerna och fötterna rör sig. De här bilderna är från juni förra året.


 


 


 


   


Mina ord idag: Det lilla kan vara stort.


Av Riitta - 21 januari 2011 23:54

Här är jag igen efter en lång paus. Kunde bara inte låta bli längre. Visst, bloggande tar tid och jag har inte ett dugg mera tid nu som sist men jag vill ändå skriva lite ibland. Inte så att jag alltid har något revolutionersande att säga. Inte heller så att min blogg skulle läsas av massorna. Men på något sätt kittlar det i min skrivarnern igen.


Jag vill allra först berätta om fotoklubbens utställning där maken och jag är med med några tavlor var. Tänkte också lägga ut mina så ni får se. Och vad ser jag när jag väl tittade på min blogg: i somras avslutade jag bloggandet med nästan samma bilder. Men jag lägger ut dem i alla fall för att samlingen inte är exakt densamma och för att jag ombearbetat dem en liten aning.


Klubben hade en fotoutställning i januari förra året. Sen haar orförande varit på den utställningsansvariga åtkilliga gånger om en ny tid med det har inte funnits någon. Alla tider är bokade för hela året - en tid för maken och mig. Men så hoppade en utställare av bara några dagar innan utställningen skulle vara klar. Den ansvariga rinde då direkt till fotoklubbens ordförande som självklart tackade ja trots tidsbris. Sånt tillfälle tackar man itne nej till. Fem dagar senare hängde vi upp tavlorna. Visserligen utan att vi hann med gemensamt tema, men dock en utställning istället för tomma väggar. Och resultatet blev ganska bra, om jag får säga det själv.


Så till mina foton. De sex första är 30x40 cm stora med passepartout och en smal ram. Här dock med en smal smal svart ramlinje (och med mitt namn på).


   El-stolpe


   Vinge


   Utsikt från väderkvarn


  

Lugnaste hästarna


  

Kvarnby


  

Väderkvarn


Sen har jag en annan liten serie av fyra mindre bilder, 18x24 cm med passepartout och en smal ram, placerade ovanpå varandra (även här något mindre än de stora).


   Gångjärn


   Järnspik


   Gångjärn med knorr


   Låst brunn


Ordspråk idag: Omväxling förnöjer


Av Riitta - 9 oktober 2010 23:52

Gammal, grå och sliten - så känner jag mig nuförtiden. Eller kanske inte riktigt, snarare splittrad och därmed stressad. Jag vill så mycket, försöker så mycket men tiden och orken räcker inte riktigt till.


Det är hus och trädgård, hushåll med alla återkommande saker som måste göras, skriverier i smått och stort, korsord, fotograferande och hemsidor. Så ska man hinna med sig själv också: förkovra sig, roa sig, vila och motionera. Ändå är jag absolut inte ensam om hus, trädgård och hushåll, och jag delar fotointresset och en del annat med maken. Men det känns som att allting blir mer hattigt utan att jag hinner fördjupa mig i något på så sätt som jag skulle vilja.


Jag vill helt enkelt för mycket, men det är en omöjlighet att hinna med allt som är kul, och annat som måste göras och kan inte lämnas helt, men borde göras bättre. Så jag måste skära ner i någon ända. Bloggande hör till den ändan. Åtminstone för en tid. Jag skulle vilja säga att jag lämnar det helt men det är samtidigt kul, så jag säger att jag tar en paus. Kanske väldigt lång sådan, eller så kommer jag in och skriver något sporadiskt, antagligen väldigt sporadiskt. Kanske inte alls.


Som avslutning, än så länge bara inför uppehållet, får ni se på en del gammalt grått och slitet. De hör till en typ av motiv jag gillar.


 



 


 


 


 

Så låser vi här, åtminstone för en tid.



Ordspråk idag: Man ska inte flyga högre än vingarna bär. 



Av Riitta - 27 september 2010 21:16

Jag fascineras av fönster, dörrar och portar. Både av pampiga och dekorerade liksom av enkla och slitna sådana. De säger en del om husen de sitter på, och en del om ägaren också. Tycker jag i allafall. Ändå är de bara nödvändig och naturlig del av huset.


I en medeltida borg var säkerheten viktig. Det gällde att släppa in, men bara de betrodda och de som stödde borgherren. Och man måste kunna stänga porten snabbt, som här på biskopsborgen i Kuressaare på Ösel. Fienderna skulle hållas utanför med port, galler och ibland även vallgrav (så även runt biskopsborgen).


 


 

Fönstrena var små och satt högt upp, på betryggande avstånd från fiendevapen. Fönstren och den lilla balkongen på den övre bilden ser ändå ganska kvinnliga ut jämfört med många andra fönster på borgen. Kanske tillhörde de till borgfruns rum. Medan fönstren på bilden nedan ser kargare ut. Det såg ut som att det till vänster om träbyggnationen skulle kunna finnas möjlighet att gå längs kanten. Antagligen som vakt försvar, även om det finns en yttre mur och vallgrav också.



Tiderna förändrades och därmed även byggnaderna. Vid sekelskiftet 1800-1900-talet byggde man vackert och välkomnande, åtminstone de som hade mycket pengar, för det fina folket. Villa Ammende i Pärnu är ett bra exempel på detta.


   

Den här porten är också välkomnande, om än mycket enklare. Dörren är dekorerad, liksom det lilla taket ovanför dörren.  Blommorna är fräscha och välkomnande, samtidigt som de faktiskt hindrar ingången genom dörren. Alltså bara en skeningång nuförtiden. Den som vill in får leta efter en annan dörr, antagligen på andra sidan huset.


Jag tror att dörrar ofta är dekoreras för att dörren är den första man närmar sig och ska in genom när man ska in i ett hus. Det gäller att dra till sig blickar och ge ett gott intryck av husägarna.


 

Även en dörr på ett enklare hus är i regel dekorerad med så kallade speglar. Sen kan man fundera på hur länge sedan någon använde just den här dörren, om huset stått tomt länge eller om det finn en annan dörr på baksidan. Just det här huset var i dåligt skick, hade ett litet fönster ständigt öppet men hade gardiner i fönstren. Ändå såg det livlöst ut, men det är inte helt omöjligt att någon gamling bodde i det fortfarande. Åtminstone gick det en liten smal svag stig till baksidan. Men huset väntade på nya ägare som förhoppningsvis vill renovera det.


Fönster är husets ögon, ungefär som ögonen är själens speglar. Kanske. Åtminstone ger de rummen ljus och invånarna möjlighet att få kontakt med utsidan utan att gå ut.


 

I det här huset är fönstren de första som renoverades. Resten återstår. Det gav en intressant bild med blandning av gammalt och nytt.


 

Funktionen av det här fönstret och luckan kan man undra. Öppningen är liten och djup, sitter högt upp på huset. Den gråa fönsterluckan till vänster däremot hör till ett vanligt fönster på en tid då man stängde till med träluckor. Mitt i sin enkelhet och slitenhet tyckte jag ändå att det var vackert.


Det här fönstret sitter på ett uthus som kanske varit ladgård en gång i tiden. Det räcker att det håller ute den värsta kylan och ger lite ljus till insidan.  Det gör inget att det är lågt, odekorerat och smutsigt. Det är åndå i gott skick. 


Oftast är även fönster ett sätt att visa något om husägaren. Inte så mycket fönstrets form, men insidan. Det pryds med blommor, gardiner, belysning och prydnadssaker. Snart i advents- och jultider mer än någonsin. Men de hör till en helt annan bildserie som inte får plats här och nu.


Ordspråk idag: Ögat vill ha sitt.



Presentation


Ordspråk i tiden:
Ett gott skratt förlänger livet.

Har du sett vad klockan är?

Fråga mig

2 besvarade frågor

Mina inlägg i kalendern

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2013
>>>

Gästbok

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Tidigare år

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards