Nu är det dags för ytterligare smakprov ur min bok. I förra avsnittet hade min mamma och morbror precis fått reda på att de nu ska tillbaka till Finland efter drygt tre års vistelse i Sverige. De tyckte inte om det. De hade rotat sig hos sina sveska familjer och hade velat stanna kvar. Men de hade iget val.

Det här avsnittet, som är en liten del av kapitlet Det nygamla hemlandet, handlar om hur det var att komma till Finland 1945, strax efter krigsslutet. Det kan kort sammanfattas med att det var inte lätt.

Ordspårk idag: Ingen vet vad morgondagen har i sitt sköte.

Ur kapitlet Det nygamla hemlandet
Enligt uppgifter från finska riksarkivet kom mamma och Ossi fram till den nya hemorten Sunila i Karhula den 17 september 1945. Det noterades också att de då hade varit i Sverige i tre år och tre månader. I december samma år skickades ett fattigdomsintyg till Barnförflyttningskommittén och därmed slapp mina morföräldrar att betala återföringsresorna.
 
Det okända i Finland började med farbrodern som körde hem dem från stationen. Så småningom förstod de att han var min morfars svåger, den enda i släkten som ägde ett motorfordon.
 
Mamma säger att det var hemskt att komma hem till Finland. Hon och Ossi kom till ett hem som inte kändes som deras. Till en helt finskspråkig omgivning, till föräldrar som de inte kunde prata med. Den nya lägenheten hade mormor skaffat efter att deras hus på ön Tiutinen brunnit ner två år tidigare.
 
Husen i området, som låg några kilometer från det gamla hem­met, var tjänstebostäder för arbetare på Sunila fabrik. Där hade mormor arbetat under kriget och där hade morfar börjat efter kriget.
 
Huset låg på gångavstånd från den sulfatluktande fabriken. Tre gamla tvåvåningsträhus: det gula Pappila, som betyder Prästgård, det röda Rauha, Fred, och det gula Siperia, Sibirien. Mammas familj bod­de i Pappila, det minsta huset. De hade ett rum och ett stort kök. När morfar jobbade nattskift och behövde sova dagtid fick alla hålla till i köket, tysta. Ändå bodde de större än husets sex övriga familjer, som trängdes i spiselrum. Bara en niobarnsfamilj hade större lägenhet.

För uppvärmning stod vedspisen i köket och kaminen i kammaren, vattnet fick bäras in och ut. På berget fanns en separat byggnad för utedassen, med eget bås för varje familj. Ett föreningshus, bibliotek och pojkarnas yrkesskola låg i samma område. Men till gemensamhetsbastun och tvättstugan hade de en kilometer att gå längs en liten skogsväg. Liksom till affären.
 
Det svåraste för mamma och Ossi var nog ändå att komma hem till föräldrar som de inte kände. Visserligen hade de träffat mormor ett halvår tidigare, men de kände henne inte på djupet. Morfar var mest begreppet ”isä” för dem, men kändes inte som pappa. Mormor var hemmafru igen. Hon var en pratsam och gladlynt person som inte lät några språksvårigheter bekomma henne. Hon pratade på och gestikulerade. På det sättet blev hon snart bekant med sina barn igen.
 
Värre var det med morfar. Mamma och Ossi hade inte sett honom på över tre år, han arbetade skift och var för övrigt en ganska tystlåten person. Han måste rimligen ha känt sig utanför. Han plockade bär, gjorde kvastar och rotborstar, skötte om skidor och cyklar, lagade skor, tjärade roddbåten och mycket annat praktiskt. Han tog med barnen på roddturer och till skogen där de plockade bär och fick lära sig konsten att göra bastukvastar. Men hans barn kom honom inte nära.

 

Gunilla.

30 januari 2010 23:05

Hej, jag vill verkligen länka dig här, går det bra. Har du också släktingar i Finland, det har jag också. Din blogg verkar så intressant för min manna for till Sverige och hade med sig flyktingbarna. Hon har berättat en hel del.
Hoppas du hör av dig igen, må så gott, Gunilla.

PS Skriver du böcker?

http://gunibirgit.bloggplatsen.se

 

Mirjamita

30 januari 2010 23:46

Tack för din kommentar, Gunilla! Visst får du länka till mig.

Jo, jag har hela släkten i Finland, flyttade hit själv efter gymnasiet. På kategorin I mammas fotspår kan du läsa mer, först beskrivning av bokens innehåll i flera avsnitt och sen efter utgivningen smakprover av boktexten. Lite till kommer framöver.

Det här är den första boken jag skrivit. till min stora glädje fick jag den utgiven också, vilket visst inte alltid är så lätt. Det gav mersmak så nu håller jag och grunnar på nästa idé.

Ha det bra och ha en trevlig helg!

http://mirjamitas-ordbild.blogglatsen.se

 

Gunilla.

31 januari 2010 12:19

Tackar för att du svarat så snabbt, jag har en dotter som skulle vilja skriva böcker . Du kanske kan ge henne några tips hur du började, Må så gott, Gunilla.
Kommer att fortsätta gå in här,det kan du skriva upp,hi!

http://gunibirgit.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Fotosessionen i skogen fortsatte, även med annat än Legofigurer. Men här först ett par av dem i samma bild bland laven.   Jag hade ett speciellt scenario i tankarna när jag gjorden den här bilden, som var med i vår fotoutställning i november....

Åter aktiv efter lång, lång paus. Ska visa er något jag gjorde i höstas. Ibland fotar jag stort, ibland smått. Som mossor och lavar. Den här mossan med sina sprön tycker jag är allra vackrast. Och laven nedanför ser ut som små torra träd. ...

Idag har jag varit duktig, alldeles för duktig.   Jag har putsat fönstren, alla fönstrena! Äntligen, för det borde ha gjots för länge sen enligt min smak, men det har bara inte blivit av. Nu är det gjort, det är trevligt, världen ser så mycket kl...

En dag i höstas stod jag på busshållplatsen i Skanstull och väntade på 4:ans buss som dröjde ovanligt länge. I närheten av mig stod två kvinnor med en liten baby i vagnen. Min blick fastande vid de små små händerna. Den här lilla barnet hade otroligt...

Det finns en hel del som skulle kunna berättas om det dryga gångna året, men det mesta känns ändå gammalt vid det här laget. Förutom en sak: jag har blivit farmor. I april förra året. En flicka. En söt och glad tjej, ett riktigt charmtroll.   Tyv...