Här är den andra recensionen som också kom ut förra veckan. Den publicerades i

MedlemsNytt för Riksförbundet Finska Krigsbarn. Recensionen är skriven av Sinikka Ortmark Stymne, som är författare och har själv skrivit om sina erfarenheter som krigsbarn. Hon är också ordförande i Riksförbundet Finska Krigsbarn.

"Hon vandrar i sin mors fotspår

Riitta Lundeqvist, som i många år arbetat med flyktingar, ger i boken "I mammas fotspår " liv åt sin mamma Oilis krigsbarnshistoria. Riitta har använt sin fantasi för att levandegöra berättelsen, hon har också intervjuat nära anhöriga som i viss mån har fyllt luckorna i mammas minnesbilder.

De episoder som mamma och hennes yngre systrar berättat för Riitta har i huvudsak varit positiva. Riitta undrar om de trots allt förträngde mycket, för separationen från föräldrarna och upprepade gånger från syskonen borde ha satt sina spår.

Oili skickades till Sverige tillsammans med tre syskon 1942. Oili var fyra år när hon kom och sju när hon for tillbaka till Finland med sin storebror Ossi. Deras två systrar Aila och Soile blev kvar i Sverige ett år till.

Ossi, nio år och äldst av syskonen, skulle ta hand om sina tre små systrar i Sverige men lyckades inte hålla dem samman. Syskonen hamnade dock på samma ort och hade kontakt med varandra under hela vistelsen. Ossi cyklade till sina småsyskon för att på det sättet hålla sitt löfte till mamman. Han pratade aldrig om tiden i Sverige och dog innan Riitta hann intervjua honom.

Boken beskriver den första tidens sorg och förtvivlan när barn hamnar i en ny miljö utan trygghet, när de inte kan språket och inte förstår vad som händer. Men Oili får hjälp av familjens tolvåriga dotter, Doris. Hon har god hand med Oili eftersom hon hade sin egen barndom så pass nära i tiden, och hon tycker om den nya lilla systern.

Oili anpassar sig successivt. Finner glädjeämnen framför allt i den lilla hunden Sickan som följde henne överallt. Syskonen träffades och skildes otaliga gånger under åren i Sverige. Soile träffade Oili mest, de hade bara två kilometer mellan sig, och när Oili lärt sig cykla var det lätt att hälsa på. Syskonen hade tur, deras svenska familjer umgicks med varandra. Oilis berättelse är ganska lycklig, hon behandlades som dotter i huset samtidigt som familjen hela tiden höll kontakt med hennes mamma i Finland.

Återresan till Finland efter tre år var smärtsam, språket borta, minnena av mamma mycket svaga och pappa mindes Oili knappast alls. De yttre omständigheterna förändrades markant. Från den svenska landsbygden till ett industrisamhälle i fabrikens skugga. Från en välmående bondgård till ett rum och kök där fyra personer bodde det första året, och sex när småsyskonen kom hem året därpå. Till föräldrar som Oili inte kunde prata med. En skola där kamraterna var avundsjuka och retade framförallt Ossi.

Oili berättade att det var hemskt att komma hem till Finland, till ett hem som inte kändes som deras, till föräldrar de inte kunde tala med. Men Oilis mamma var en pratsam och gladlynt person som inte lät några språksvårigheter stå i vägen.

Oili firade flera somrar hos sin svenska familj och har haft kontakt med dem genom åren.

Riitta Lundeqvist kan inte låta bli att jämföra dagens ensamma flyktingbarn med krigsbarnen. Barnens känslor är desamma, de kommer till ett främmande land och behöver bli väl omhändertagna.

Boken är illustrerad med gamla fotografier. Det var lite svårt att identifiera vilka personer Riitta syftar till.

Boken "I mammas fotspår " är ett skrivupprop "Att minnas migrationen " som Mångkulturellt centrum driver tillsammans med Nordiska museet i syfte att samla migrationsberättelser till Nordiska museets arkiv. Vill du skriva din egen berättelse? Gå in på www.attminnas.nu.

Sinikka Ortmark Stymne"

Riktigt roligt, det som var så nervöst i förväg. Och positivt, även om både recensenterna (recension 1 och 2) hade något att anmärka. Någon annan kanske skulle anmärka på ännu mera, för alla har sin egen uppfattning. Så har det varit redan under skrivandets gång också, alla som fått ta del av texterna har alltid haft något att påpeka. Hur som helst, jag önskar fortfarande att fler tidningar eller bokcirklar skulle vilja göra en egen recension.

Ordspråk idag: Man kan inte vara alla till lags.

Här den första av två recensioner som kom ut förra veckan. Det ahr tagit sin tid, men det är också riktigt roligt. Och jag är stolt.

Recensionen publicerades i Finland i tidningen Sotalapsi-Krigsbarn.  Den är skriven av Brita Stenius-Aarniala, som är ordförande på Krigsbarnsförbundet i Finland och chefsredaktör på krigsbarnstidningen Sotalapsi-Krigsbarn. Tidningen kommer ut fyra gånger om året.

" I mammas fotspår

Riitta Lundeqvist:

I MAMMAS FOTSPÅR

Mångkulturellt centrum 2009:5

ISSN 1401-2316

Elanders. Vällingby 2009

Beställningar: Mångkulturellt centrum, 147 85 Tumba

butiken@mkc.botkyrka.se • www.mkc.botkyrka.se

En krigbarnsdotter har skrivit en bok om sin mamma Oili, som skickades till Sverige från ön Tiutinen i den hårt bombade kuststaden Kotka i östra Finska viken. Låt mig säga det från början: En bra bok.

Berättelsen om Oili flyter fram lätt och ledigt. Samtidigt fäster man sig vid författarens objektiva reflexioner kring händelserna. Dottern ställer viktiga frågor till samhället och till historieskrivarna. Vissa detaljer i texten är säkert utfyllda av författaren, men hon ger via citat av mammans minnesbilder läsaren en tydlig uppfattning av hur mycket mamman mindes. Inte en enda gång tycker man att författaren har "brett på" med osannolika påhittade detaljer. Ju äldre mamman blir i berättelsen, desto mera autentiska blir minnesbilderna. Jag kan bara gratulera Riitta till att ha kunnat föra denna fina dialog med sin mamma.

Trots att jag läst hundratals krigsbarnberättelser, rörs och berörs jag av mamma Oilis upplevelser. Vi följer henne och hennes syskon i Sverige och Finland, minns och blir själva tröstade av just detta igenkännande: Resorna fram och tillbaka, separationen från syskonen, mobbningen i skolan. Skammen, som ofta berodde på de vuxnas obetänksamhet. Inte ens hundarna i Sverige vill ha det som finns kvar av surbrödssmörgåsarna som Oilis mamma skickat med som vägkost! Och de hjärtskärande språkbytena än en gång! Oilis lillasyster drabbades av stumhet för ett helt år och började prata först efter en chock. När jag läser om detta undrar jag för hundrade gången hur det är möjligt att det inte finns någon specifik forskning om betydelsen av krigsbarnens språkbyte. Och visst fanns det i Kotkatrakten ett stort antal svenskspråkiga personer som kunde ha ålagts att hjälpa dessa barn, som själva jobbade så hårt för att anpassa sig.

En av bokens förtjänster är att man får veta hur det gick sedan. Ska man över huvudtaget anmärka på något är det på den något svårbegripliga utredningen av benämningarna på mamma, pappa, farföräldrar, morföräldrar och fosterföräldrar. Boken hade blivit ännu lättare att läsa om Riitta Lundeqvist hade kallat alla sina personer vid förnamn en gång för alla.

Jag läste, skrattade och grät. Och blev än en gång rasande på hur utlämnade barnen var, trots välvilja på alla håll.

Text: Brita Stenius-Aarniala"

Ordspråk idag: Delad glädje dubbel glädje.

Tulipa mieleeni, että odottaessani kirja-arvostelua olen uhohtanut laittaa tänne lehtijutun kirjastani. Se julkaistiin viikkolehdessä Ruotsin Suomalainen 25.2.2010 Tässä se nyt sitten on.

Jag kom på att i väntan på bokrecension har jag glömt att lägga ut en artikel om min bok. Den publiserades i veckotidskrift Ruotsin Suomalainen 25.2 2010. Här är den nu, på finska.

"Uusi kirja sotalapsista

Mikä onkaan surullisempaa kuin lapsi, joka erotetaan vanhemmistaan, tai kuin äiti tai isä, joka joutuu luopumaan lapsestaan. Fittjan monikulttuurisuus-keskuksessa järjestettyyn kirjanjulkaisutilaisuuteen oli saapunut viitisenkymmentä henkeä kuulemaan katkelmia Riitta Lundeqvistin kirjoittamasta kirjasta l mammas fotspår.

Kirjassa paneudutaan kipeään aiheeseen, se kertoo Riitan omasta äidistä Oilista, joka oli vain 4-vuotias, kun hänet lähetettiin Ruotsiin turvaan sodan jaloista. Jopa 70 000 lasta lähetettiin sotalapsiksi Ruotsiin. Lapset saivat ruokaa ja kouluikäiset pääsivät kouluun, mutta aika usein kävi myös niin, etta he uhohtivat suomen kielen ja jopa omat vanhempansa. Kirja kertoo vaikeuksista, menetyksistä, eroista ja ikävästä, mutta myös jälleennäkemisen ilosta ja elinikäisestä ystävyydestä.

Kun Riitta lukee katkelman siitä, miten lapset saapuivat Ruotsiin, al-kaa yksi jos toinenkin kuulija räpytellä kyyneleitä silmistään. Kun Oilin äiti lähetti lapset matkaan, kehotti hän Ossia, joka oli sisaruksista vanhin, pitämään huolen pienemmistä. Matka menikin hyvin, mutta kun oli saavuttu perille, aikuiset vain nappasivat lapset mukaansa, he puhuivat käsittämätöntä kieltä, eikä kukaan selittänyt mihin kukin joutuisi. Ossi juoksi paniikissa pikkusiskojensa perässä, perheen nuo-rin lapsi oli silloin vain 2-vuotias.

- Kirjan kirjoittaminen oli viiden vuoden prosessi, Riitta Lundeqvist kertoo, viisi vuotta sitten kävin Ruotsinsuomalaisen Kansankor-keakoulun järjestämän etäkirjoituskurssin, jonka pystyi käymään internetin ja sähköpostin avulla, ja sen jälkeen osallistuin vielä Skrivarakademin kirjailijakurssille.

Kirjoitelmaharjoituksissa Riitta käytti muutamia Oili-äidin muistoja, ja pikkuhiljaa kypsyi ajatus kirjoittaa muistiin kaikki äidin kertomukset. Kesken kirjoitusurakan Riitta kuitenkin huomasi, etta hänellä on aivan liian vähän tietoa, äiti oli aina kertonut muistoistaan vain hyvin lyhyesti ja aina miltei sanasta sanaan samalla tavalla. Niinpä pelkästään äidin tarinat eivät riittäneet kuin lyhyisiin kirjoituksen pätkiin.

Lopulta Riitta sai tehdä kirjaansa varten lukuisia haastatteluja joihin hurahti aikaa kolmisen vuotta. Äitinsä lisäksi hän haastatteli äidin siskoja ja Ruotsissa asuvia perheitä. Ikävä kyllä äidin veli Ossi oli kuollut jo monta vuotta sitten. Ossi oli sotalapseksi joutuessaan ollut 9-vuotias, ja hän olisi varmasti muistanut tapahtuneesta kaikkein eniten. Harmi kyllä, kukaan ei ollut koskaan kuullut Ossin puhuneen ajastaan Ruotsissa. Lisäksi Oili-äidin ruotsinsisko kuoli juuri, kun haastattelut aloitettiin.

Oilin tarina on loppujen lopuksi aika onnellinen. Hän pääsi perheeseen, jossa häntä pidettiin kuin omaa lasta, ja perhe piti huolen siitä, että omaan Suomessa asuvaan äitiin pidettiin paljon yhteyttä. Oilin sisarukset oli ripoteltu eri perheisiin, mutta lapsista huolehdittiin myös siten, etta he saivat tavata toisiaan silloin tälloin.Oili on tähän päivään asti pitänyt yhteyttä ruotsinperheen kanssa. Ja Riitta-tyttären kohtalo kietoutuu tiukasti äidin jalanjälkiin. Kun Riitta oli lapsi, asui perhe Ruotsissa pari vuotta. Teini-ikäisenä, kun Riitta oli .aloittanut ruotsin opiskelun koulussa, kävi hän usein Ruotsissa, ja lopulta Riitta ajautui Ruotsiin töihin.

Riitta on jonkin aikaa työskennellyt pakolaiskeskuksessa, eikä hän voi olla vertaamatta sotalapsien kokemuksia nykyisiin pakolaisiin.

- Vaikka yhteiskunnalliset olosuhteet övat nyt erilaiset, ja lapsista käytetään eri termejä, sotalapsi tai yksintuleva pakolaislapsi, ovat lasten tunteet silti samat; he tulevat vieraaseen maahan, ja heistä on pidettävä huolta.

Kirja l mammas fotspår on julkaistu osana Monikulttuurisuuskeskuk-sen ja Pohjoismaisen Museon projektia Maahanmuuttoa muistaen (Att minnas migration). Projektin tarkoituksena on kerätä talteen maahanmuuttajien kertomuksia. Toivotaan, etta tarinoita tulisi paljon, sillä on tärkeää, etta myös tulevat sukupolvet voivat tutustua maahanmuuttajien arkikokemuksiin. Jos sormet syyhyävät jo kynän kimpussa kannattaa vierailla projektin internetsivuilla (www.attminnas.nu). Kirjpitusohjeet on saatavilla myös suomeksi. Seuraava kirjoituskurssi Fittjassa alkaa 25. helmikuuta.

LAURA PALOVUORI

Riitta Lundeqvistin kirjaa I mammas fotspår voi ostaa Fittjan Monikulttuurisuuskeskuksesta, tilata keskuksen internetsivujen kautta (www.mkc.botkyrka.se) ja nettikirjakauppojen (www.adlib-ris.se) ja (www.bokus.se) kautta."

Mina ord idag: Nykyisyys unohtuu helposti odotettaessa tulevaisuutta. / Nutiden glöms lätt bort i väntan på framtiden.

Min bok I mammas fotspår har recensierats för första gången. På två ställen samtidigt, och båda kom ut igår.

Den ena här i Sverige, i Riksförbundet för finska krigsbarns medlemsnytt. Jag hade väntat ivrigt för att få höra vad man tycker om min bok, på riktigt. Inte bara så att en vän eller kollega säger att den var bra. Något mera, ville jag höra. Tyvärr var den här recensionen snarare ett referat, vilket var synd. Den berättade vad boken handlar om och innehöll bara en enda egen åsikt.

Det andra recensionen kom ut i Sotalapsi, som är det finska Krigsbarnsförbundets tidning i Finland. Det mesta i den tidningen är skrivet på finska, men den här recensionen är på svenska. Antagligen för att boken är skriven på svenska. Och för att de har både svensk- och finsktalande medlemmar.

Min mamma hade fått tidningen, så hon ringde och läste upp artikeln i Sotalapsi. Det verkar vara välskriven med gott om tyckanden. Mestadels positiva men även med lite kritik. Alltså en riktig recension.

Det är lustigt med bedömningar, tyckanden och sånt. Jag jobbade länge med boken och ville få den utgiven. När jag hittade en utgivare var jag livrädd för deras korrigeringar. När det väl var gjort kändes det bra och jag väntade med stor spänning och iver på att boken ska komma ut, finnas på riktigt. När den väl kommit ut vill jag veta vad folk tycker. Självklart vill jag helst att de ska tycka om den, men jag vill gärna vilja veta mer än så. Sen ville jag, och vill fortfarande, att tidningar skulle recensera den. Samtidigt är jag rädd för vad de tycker. När jag nu fick en så kallad recension som mer påminner om en referat är jag besviken.

Visst är jag bra konstig. Eller kanske människan.

Ordspråk idag 1: Man vet vad man har men inte vad man får.

Ordspråk idag 2: Man kan inte vara alla till lags.

Mer om recensionerna när jag fått hit artikeln från Finland. Kanske lägger jag ut dem här.

Ordspråk idag 1: Tiga har sin tid, och tala har sin tid.

Jag läste en recension av Susanna Alakoskis nya bok. En väldigt positiv sådan. Beskrev boken som realistisk och klarsynt. Inledningsvis konstaterade recensenten att det skrivits förvånandsvärt lite om finsk arbetskraftsinvandring till Sverige på 60-talet. Men jag är inte särskilt förvånad över det.

Skriver man om svåra eller stora saker i snar anslutning till händelsen har berättelsen en tendens att bli väldigt påverkad av stundens känslor på ett eller annat sätt. Den kan bli hatisk och hämndlysten, eller översvallande lyrisk och beundrande. Inte så att berättelser alltid behöver vara objektiva beskrivningar, men de vinner inte heller något på att vara inksränkt ensidiga.

Jag tror nog att det behöver gå en tid, kortare eller längre, innan man kan skriva om just svåra betydelsefulla företeelser. Som till exempel arbetskraftsinvandringen till Sverige eller finska krigsbarnen eller judiska flyktingar. Man behöver få lite distans till det som skedde, speciellt om det är de inblandade själva som ska skriva. Därför tror jag också att det kommer att dröja innan dagens flyktingar i någon större utsträckning kan skriva om sin egen flykt och nystart i Sverige.

Jag är uppvuxen med min mammas berättelser om tiden som krigbarn i Sverige under andra väldskriget. Vad jag minns sades det inte mycket om dessa barns öden i Finland under min skoltid. Först när jag flyttat till Sverige på 70-talets andra hälft såg jag de första programmen med finska krigsbarn som berättade om sina bittra minnen. Vilket förvånade mig stort för att min mamma hade gett mig en väldigt positiv bild av den tiden. Trots vissa svårigheter. Så småningom har jag även läst böcker med krigsbarnshistorier. Även de mer negativa än min mammas minnen.

När jag började skriva ner mammas minnen som hon alltid berättat, insåg jag snabbt att hennes episoder var väldigt begränsade. Hon hade alltid berättat kortfattat, och gång på gång nästan ordagrant likadant. Jag blev då tvungen att fråga mer och mer. Men eftersom hon inte kom ihåg så mycket till en början, började jag gräva efter information på annat håll också, som hennes finska syskon och deras svenska syskon, liksom via Internet och Riksarkivet. Vartefter väcktes fler och fler minnen både hos mamma och de finska och svenska syskonen. Men inte förrän jag hade rotat i minnena både länge och väl kom jag åt även känslor. Känslor som varit väl inkappslade i över 60 år. Idag konstaterar hon själv att något gammalt först nu kommit upp till ytan. Hon har gråtit mycket, men är glad att jag forskat och skrivit om det svåra också.

Svåra ting behöver sin tid för att man ska orka berätta eller skriva om dem.

Ordspråk idag 2: Allting har sin tid.

Nu har vi kommit till det sista smakprovet ut min bok "I mammas fotspår", det som är från sista kapitlet och handlar om reflektioner.

Eftersom min mammas minnen från början var fasta i formerna, alltid samma episoder berättade på nästan ordagrant likadant och övrigt väl gömda under minnets skyddsskal, var det inte lätt att komma åt minnena. Än mindre känslorna. Unde tiden jag skrivit har jag vartefter frågat mer och mer och väckt mer ocm mer av faktiska minnen, aningar och känslor. Och mamma blivit mer och mer gråtmild när hon tänkt tillbaka. Det har varit smärtsamt men nu säger hon att det är bra. Bra att de gömda känslorna äntligen får komma till ytan. Och att tiden i Sverige trots alla svårigheter var en rikedom.

Det finns många varianter av öden bland alla de 70 000 finska barn som sändes till Sverige under andra världskriget. Min berättelse får ses som en bild av hur livet kunde vara för ett krigsbarn (och lite om hennes syskon).

Jag har inte lagt ut delar av alla kapitlen utan bara ett antal smakrov som komplement till mina tidigare kortfattade berättelser om om min mammas historia. Med smakproven ville jag ge en glimt av den berättelsen och kanske också inspirera till att vilja läsa hela boken.

Ordsråk idag: Slutet gott allting gott 

Ur kapitlet Reflektioner
Av de fyra syskonen var det mamma och moster Soile som kom att ha mest och närmast kontakt med sina svenska familjer. De levde länge med två familjer, en finsk och en svensk, vilket berikade deras liv. Men det klöv också tillvaron i två delar som inte alltid var lätta att förena. Det fanns identitetsproblem som de än idag ger uttryck för.

Mamma funderade mycket över var hon hörde hemma, Sverige eller Finland. När hon var sexton hade hon tänkt bosätta sig i Sverige, då vägde den svenska sidan tyngre. När hon hade bildat egen familj och jag var tre år gammal flyttade vi till Sverige. Det var visserligen på pappas initiativ, men det är inte omöjligt att han var inspirerad av mammas positiva berättelser. En tid bodde vi till och med i samma trakt där mamma bott i som barn.
 
Två år stannade vi i Sverige, men vi återvände till Finland efter att mormor dött och mammas hemlängtan blivit för stark. Först då fann hon sig riktigt tillrätta i Finland. Först då kände hon att Finland var hennes hemland.

Idag får ni ett litet smakprov ut kapitlet "Återseenden", som handlar om min mammas sommarvistelser  hos sin svenska familj efter kriget. Hon åkte fram och tillbaka flera gånger. Ibland åkte hon med sina syskon, ibland helt ensam, någon gång med en flicka från hemstaden. Här om början på den första sommarresan då min mormor följde med till Åbo och blev i stockholm mött av sin svenska pappa, men båtreesan fick ho klara av själv. Åtta år gammal. Hem åkte hon tillsammans med sina yngre systrar som hade blivit kvar i Serige ett år längre än min mamma.

 Från början glömde hon alltid bort det språket hon inte använt under vintern eller sommaren, men kom ihåg dem snabbare för varje gång. Till slut blev hon tvåspråkig.

Ur kapitlet Återseenden
Äiti Mirjam ordnade med passet och några dagar senare fick Oili följa med och hämta det på kommunkansliet, där även ransoneringskorten delades ut. De tog bussen till torget i Karhula, därifrån var det bara en liten bit att gå till kansliet som låg i ett trähus strax ovanför älven.
 
Äiti åkte med Oili till Åbo. Tågresan var lång och tröttsam, men den här gången var i alla fall äiti med. På ett ställe beordrades alla att dra för gardinerna för ingen fick se det område som arrenderades av Sovjet. Det kändes obehagligt. Tänk om jag skulle glutta lite genom glipan och det just då stod en ryss utanför och såg mig. Skulle jag hamna i ryskt fängelse då? tänkte Oili i sina skräckfyllda fantasier.
 
I Åbo hamn skiljdes de igen. Oili gick ensam uppför trappan till båten och letade sig vidare till soldäck. Hon stod vid relingen och vinkade till äiti nere på kajen. Oili kände hur det rev i henne. Just i den stunden var hon inte glad åt resan. Äiti stod kvar och vinkade så länge båten syntes.
 
Oili blev kvar på däck, ensam på en träbänk hela natten. Hon kände inte till någon annan möjlighet, vågade inte utforska båten eller fråga någon. Visste bara att föräldrarna inte hade råd med en hyttplats till henne. Hon åt en smörgås ur sin medhavda matsäck, vek in benen under sig, lade sig sedan på bänken med väskan som huvudkudde, drog kappan tätare om sig och somnade. Vaknade efter en stund och satte sig upp. Somnade sedan sittande och vaknade på nytt. Illamående.

Ordspråk idag: Den som har gjort en resa har något att berätta.

Nu är det dags för ytterligare smakprov ur min bok. I förra avsnittet hade min mamma och morbror precis fått reda på att de nu ska tillbaka till Finland efter drygt tre års vistelse i Sverige. De tyckte inte om det. De hade rotat sig hos sina sveska familjer och hade velat stanna kvar. Men de hade iget val.

Det här avsnittet, som är en liten del av kapitlet Det nygamla hemlandet, handlar om hur det var att komma till Finland 1945, strax efter krigsslutet. Det kan kort sammanfattas med att det var inte lätt.

Ordspårk idag: Ingen vet vad morgondagen har i sitt sköte.

Ur kapitlet Det nygamla hemlandet
Enligt uppgifter från finska riksarkivet kom mamma och Ossi fram till den nya hemorten Sunila i Karhula den 17 september 1945. Det noterades också att de då hade varit i Sverige i tre år och tre månader. I december samma år skickades ett fattigdomsintyg till Barnförflyttningskommittén och därmed slapp mina morföräldrar att betala återföringsresorna.
 
Det okända i Finland började med farbrodern som körde hem dem från stationen. Så småningom förstod de att han var min morfars svåger, den enda i släkten som ägde ett motorfordon.
 
Mamma säger att det var hemskt att komma hem till Finland. Hon och Ossi kom till ett hem som inte kändes som deras. Till en helt finskspråkig omgivning, till föräldrar som de inte kunde prata med. Den nya lägenheten hade mormor skaffat efter att deras hus på ön Tiutinen brunnit ner två år tidigare.
 
Husen i området, som låg några kilometer från det gamla hem­met, var tjänstebostäder för arbetare på Sunila fabrik. Där hade mormor arbetat under kriget och där hade morfar börjat efter kriget.
 
Huset låg på gångavstånd från den sulfatluktande fabriken. Tre gamla tvåvåningsträhus: det gula Pappila, som betyder Prästgård, det röda Rauha, Fred, och det gula Siperia, Sibirien. Mammas familj bod­de i Pappila, det minsta huset. De hade ett rum och ett stort kök. När morfar jobbade nattskift och behövde sova dagtid fick alla hålla till i köket, tysta. Ändå bodde de större än husets sex övriga familjer, som trängdes i spiselrum. Bara en niobarnsfamilj hade större lägenhet.

För uppvärmning stod vedspisen i köket och kaminen i kammaren, vattnet fick bäras in och ut. På berget fanns en separat byggnad för utedassen, med eget bås för varje familj. Ett föreningshus, bibliotek och pojkarnas yrkesskola låg i samma område. Men till gemensamhetsbastun och tvättstugan hade de en kilometer att gå längs en liten skogsväg. Liksom till affären.
 
Det svåraste för mamma och Ossi var nog ändå att komma hem till föräldrar som de inte kände. Visserligen hade de träffat mormor ett halvår tidigare, men de kände henne inte på djupet. Morfar var mest begreppet ”isä” för dem, men kändes inte som pappa. Mormor var hemmafru igen. Hon var en pratsam och gladlynt person som inte lät några språksvårigheter bekomma henne. Hon pratade på och gestikulerade. På det sättet blev hon snart bekant med sina barn igen.
 
Värre var det med morfar. Mamma och Ossi hade inte sett honom på över tre år, han arbetade skift och var för övrigt en ganska tystlåten person. Han måste rimligen ha känt sig utanför. Han plockade bär, gjorde kvastar och rotborstar, skötte om skidor och cyklar, lagade skor, tjärade roddbåten och mycket annat praktiskt. Han tog med barnen på roddturer och till skogen där de plockade bär och fick lära sig konsten att göra bastukvastar. Men hans barn kom honom inte nära.