Ordspråk idag: Varav hjärtat är fullt, därom talar munnen.

Spänningen stiger - om en vecka är det dags min bokpresentation. Min mamma, som är bokens huvuderson, liksom min syster och hennes dotter kommer hit från Finland. Därutöver vet vi bara några få som har sagt att de kommer. Men vi har skickat ut mängder av inbjudningar, utan några krav på förhandsbesked.

Tänkte att ni skulle få läsa några små smakprover ur min bok "I mammas fotspår" som handlar om min mammas tid som finskt krigsbarn i Sverige under andra världskriget. Idag det första smakprovet, var så goda.

Ur kapitlet Avsked
På stationen stod tåget inne och väntade. Det svarta loket ångade. På perrongen och den stenlagda stationsgården myllrade det av människor. Barn som skulle resa och vuxna som skulle vinka av. Reselottor i sina grå dräkter och vita förkläden som delade ut namnlappar och hjälpte barn upp på tåget. Kvinnor som grät och män som såg mycket allvarliga ut. Och barn som var ledsna, allvarsamma, eller till och med lite spralliga, som om de skulle på ett äventyr.

Nu klängde flickorna kring Mirjams klänning. Bara Oili vågade titta fram och se sig omkring. Det var trots allt något spännande som höll på att ske. Men också allvarsamt, det såg hon på mamma och pappa. Och på alla andra ledsna barn och vuxna. Ossi stod strax bredvid, blek men lite barsk när han lyssnade på pappas och mammas förmaningar.

- Kom nu ihåg att ta väl hand om dina småsystrar, du som är en stor pojke, sa Mirjam. Det var det sista hon sade till honom inför resan, en upprepning av det hon sagt flera gånger tidigare under det senaste dygnet.

Mirjam hade svårt att släppa taget om barnen men till slut måste de lämnas över till de vänliga men stressade ledsagarna. En gråklädd reseledare hälsade leende, tog Aila i famnen och Soile i handen och förde dem alla till tåget. Oili höll hårt i Soiles hand och Ossi gick ett par steg bakom dem. På tåget sattes de på träbänkar bland mängder av andra barn, nästan en hel vagn full. De små resväskorna samlades ihop och bars upp på tåget av en soldat. Oili som fick fönsterplats tittade ut med näsan tryckt mot det svala fönsterglaset. Såg mamma och pappa ledsna stå kvar på perrongen och vinka. Såg mamma ta fram näsduken och torka av ögonen.

- Äiti, älä jäta minua. Mamma, lämna mig inte, snyftade Oili, men mamma hörde inte. Salta tårar rann nerför kinderna, nu började hon förstå.

Asser och Mirjam stod länge kvar på perrongen och tittade efter tåget. Sakta vände de tillbaka hemåt, till det barntomma hemmet. I morgon är det dags för ännu ett avsked och sen blir jag alldeles ensam, tänkte Mirjam men vågade inget säga för att inte oroa Asser ännu mer.