Snart är det dags för en ny fotoutställning. Den här gången makens och min gemensamma, här i kommunen. Snart säger jag, fast det är tre veckor dit. Men tiden går så fort, så fort.

Jag började i god tid, direkt efter jul. Men sen har det kommit annat emellan och stundvis har jag tröttnat på mina bilder. Jag får liksom nog av dem ibland. Men nu blir det slutspurt då en jättemängd ska bli en liten mängd, utskrifter beställas och ramas in, inbjudningar skickas och vernissage förberedas. Svårast av allt, och det mest tidskrävande just nu, är urvalet - vilka bilder är bra nog, vilka skapar en intressant helhet? Och så vidare...

Jag får sådan beslutsångest varje gång jag ska välja bilder, oberoende om det ska vara två till julsalongen, sex till klubbens gemensamma utställning. Jag velar och velar, tror mig ha bestämt mig men börjar sen igen: velar och velar. Som tur är alltig inom allt snävare grupp, allt färre urval. Och till slut kommer jag alltid fram till ett resultat som jag oftast tycker är bra. Inte vet jag vad andra tycker, men som jag själv är nöjd med.

Visst kan det vara en träningssak det här att bestämma sig. Från början var det jättesvårt med valen inför klubbtävlingarna också. Nog kan jag vela lite fortfarande men inte till den grad som förr då jag nästan fick ångest av min egen obeslutsamhet. Men delvis handlar det om min person. Jag är ingen svar och vitt -person, utan snarare av olika nyanser grått. Framför allt finns det alltid "å andra sidan..." i mig. Lite diplomatisk, mycket noggrann och väldigt osäker. Jag vill inte släppa ifrån mig något dåligt, ogenomarbetata. Osäker på vad som är bra, om jag duger och med evigt konstaterande att andra gör allt bättre. Jag kan också förvånas över andras uttryck i skrift och bild. Att så kan man också göra, eller så bra den andra sagt/skrivit/fotat. Att jag inte kom på det själv. Och sen följer det eviga: mitt är nog inte alls lika bra. Detta eviga tävlande!

Nog med självömkan och osäkerhet. Visst är jag sån, men inte hela tiden. Och tur är väl det, för annars skullejag inte få något alls gjort. Jag är inte den snabbaste personen i världen men jag får ändå en del gjort. Visserligen efter viss bäven, men jag blir klar. Och det ska jag bli denna gång också. Så bra att jag kan säga att jag är nöjd. Och jag är glad att vi fått tillfälle att ställa ut. Känner mig både stolt och ärad. Återstår bara att göra bra ifrån mig nu.

Men livet är inte bara fritidssysslor. Man har ju ett förvärvsarbete också som tar ut sin rätta i tid och kraft. Det är fredag och vi kom hem trötta. Så ikväll har vi bara tagit det lugnt, ätit gott och tittat på TV, hela kvällen. Men sen är det slut på latandet. I morgon fortsätter vi att jobba med de sista bildbehandlingarna och med urvalet.

Ordspråk idag 1: Gör din sak väl, så gör du den fort nog.

Ordspråk idag 2: Fort och väl följs sällan åt.

Jag såg Broarna i Madison county - för tredje gången. Och kan tänka mig att se den en gång till.

Varje gång förundras jag över Franceskas beslut att stanna kvar trots tristessen i hemmet och kärleken till Robert. Hon överlevde alla åren tack vare minnen av fyra dagar med honom. Då tänker jag vidare... Hur hade det blivit om hon hade förjt sin kärlek? Vad får människor att välja det ena eller andra? Hur vet man vad som är rätt beslut? Vad är viktigt i livet?

Drömmar är viktiga för alla. Man måste ha drömmar, men måste de alltid förverkligas? Och när de förverkligats, vad finns då kvar? Lycka eller tomhet? Nya drömmar som man ska försöka förverkliga? Eller om drömmarna alldrig kan bli verklighet? Gör drömmarna oss lyckligast när de är drömmar eller verklighet? Hur blir det då om verkligheten inte motsvarade drömmarnas känsla? Och vad är lycka? Vad är ett bra liv?

Den där filmen väcker alltid så mycket tankar. Jag är nöjd med mitt liv med min älskade make, men det finns andra detaljer... Robert i filmen sa något klokt om drömmar som jag inte kommer ihåg. Har någon annan bättre minne och kan tala om hans ord för mig? Dem skulle jag vilja skriva upp, ha kvar att minnas och återkomma till.

Ordspråk idag: Man måste leva och låta leva.