Nu är jag trött, så oerhört trött. Det är förväntat, kanske välförtjänt också.

I helgen har jag avverkat vernissage av fotoutställning där både maken och jag har flera bilder och presentationen av min bok. Samtidigt som vi haft halva släkten (eller åtminstone mamma, syster och systerdotter) på besök. De kom för att vara med på just bokpresentationen men fick vernissagen på köpet.

Bokpresentationen var en trevlig tillställning med ca 50 gäster som fick i sig små förfriskningar och välavvägt program. Redaktören inledde med några välkomnande ord och två med kopplingar till Nordiska museets projekt "Att minnas migrationen" berättade om det och kopplingen till min bok. Maken sjöng och spelade på gitarr (mest Evert Taube som var populär på 40-talet som boken också handlar om), jag presentarerade vad jag skrivit, varför och hur samt läste några små stycken ur boken, och så spelade maken igen. Sen ville även mammas kusin säga några ord. Redaktören sålde böcker och jag signerade och svarade på två journalisters frågor och blev fotad tillsammans med min mamma, som var med dagen till ära.

Idag känner jag mig helnöjd. Och trött. En lång periods hårt slit är över. Återstår lågsiktig markadsföring och att sätta igång med nya projekt jag går och klurar på. Men först får jag vara trött en tid, det är helt OK.

Ordspråk idag: Arbete gör sömnen söt.