Mina ord idag: Viljan att göra gott för medmänniskor fanns på många håll.

Idag får ni nästa smakprov ur min bok "I mammas fotspår", två mindre delar av kapitlet Ankomsten, då min mamma och hennes syskon kom fram till sina svenska fosterfamiljer. Var så goda.

Ur kapitlet Ankomsten
En tidig, tidig morgon fördes Oili och syskonen till Centralstationen och sattes på ett tåg på väg söderut. Ett tåg med stoppade säten klädda med randigt sammetsmjukt tyg, fullt med barn som skulle till fosterfamiljer längs vägen söderut i landet, liksom lottor och Röda Korsare. Friherrinnan Hummerhielm följde med ända från Stockholm för att se till att rätt barn hamnade hos rätt mottagare. Med sig hade hon listor på alla mottagarfamiljer och häften med finska ord, siffror och en aftonbön som hon delade ut till dem.

Vid tiotiden, efter en i barnens tycke evinnerligt lång resa med oändligt många stopp, stannade tåget i Dalhammar, en liten ort i norra Småland. Spåret följde här en smal dalgång med en liten ringlande å i mitten och trädbeklädda berg längs sidorna.

De svenska lottorna pratade svenska, så som de hade gjort hela vägen, och Oili och hennes syskon förstod förstås ingenting. Bara friherrinnan talade lite finska men hon hann bara säga några få uppmuntrande ord till var och en. Emellertid började de nu bli vana vid att inte förstå. Det var bara att följa med när deras väskor lyftes ner från hyllan ovanför bänken och de leddes mot dörrarna. Trötta och tilltufsade barn med små bruna resväskor och lappar om halsen. På stationen stod finklädda tanter och farbröder och lite längre bort en glänsande bil med en vedpanna baktill.
 
Friherrinnan vände sig till de väntande, pratade med dem, kontrollerade barnens namn och nummer och mottagarnas namn mot sin lista och delade ut det finska häftet till var och en. Sedan klev hon åter på tåget som sakta tuffade vidare mot Västervik.

Hela morgonen hade Ossi suttit tätt intill sina småsystrar och tagit hand om dem på bästa vis. Precis som pappa och mamma hade sagt att han skulle göra. Nu kom främmande människor och började föra bort flickorna. En haltande kvinna, Berta, som kom att bli Ailas fostermor i fyra år, kom tillsammans med en pojke i Ossis ålder, tog den tvååriga Aila i famnen och gick iväg med henne. Aila skrek men ingen av de vuxna brydde sig. Ossi försökte springa efter Aila och sa att de inte skulle föra bort henne. En kvinna, Malin, som blev Ossis fostermor, kom fram till Ossi och visade honom tillbaka till gruppen.
 
En man, Arvid, och två kvinnor, Ingeborg och Inga, tog Oili och Soile med sig till den väntande bilen. Ossi försökte hålla fast vid Oili och Soile som båda grät. Hans läpp darrade.
– Ei saa viedä! grät Ossi utan att någon verkade bry sig om vad han sa. Ei saa viedä!

Malin tog ett hårdare tag om hans hand, sa någonting obegripligt och drog honom med sig åt motsatt håll, i riktning mot hennes hem, någon kilometer ovanför stationen. Ossi vände sig om flera gånger och tittade efter Oili och Soile som fördes till den stora bilen med en gengastank baktill och såg dem köra iväg.
 
                    ----------------------------------

Oili och Soile satt med uppspärrade ögon i baksätet på den stora mörka bilen, tysta, darrande. Inga satte sig bredvid dem. Flickorna höll hårt i varandras händer och såg sig omkring med både rädsla och nyfikenhet. De passerade lanthandeln och mejeriet, körde över en bro. Sedan åkte de förbi en rund tvättstuga som såg ut som ett litet lusthus invid ån mitt i den öppna dalen och därefter svängde de av mot skogen. Efter många backar och kurvor på den dammiga grusvägen mellan träd och åkrar kom de fram till en gård med många fruktträd. Bortom dem låg ett stort vitt hus och där lyftes de ut.
 
Flera stora flickor, Ingas döttrar, stod och väntade i Valla där Soile skulle komma att bo i fyra år. De tittade nyfiket på de små flickorna som lyftes ur bilen. Som dockor hand i hand, klädda i hängselkjol, blus, kappa och hatt med knytband. Där vid bilen skiljdes flickorna åt. Soile bars in i huset och dörren låstes medan Soile skrek och grät.
 
Arvid lyfte upp den lika ilsket gråtande Oili, satte henne snabbt i bilen igen. Nu ensam, utan den sista av sina syskon, bredvid Ingeborg, Oilis fostermor.
– Äiti, äiti! grät hon efter sin mamma. Äiti var det första finska ord fosterfamiljerna lärde sig förstå. Ordet upprepades ofta den första tiden i Sverige.

De fortsatte på den smala grusvägen, ytterligare några backar och tvära kurvor, passerade ett par mindre hus. Efter två kilometer kom de till ett fyrkantigt vitrappat hus alldeles intill en sjö, svängde in på en kort allé och fortsatte ända fram till stora entrén på framsidan av huset. Ett ofantligt hus i Oilis tycke. Tårarna rann längs hennes kinder när hon lyftes ur bilen. Hon försökte gömma sig bakom kjolen på Ingeborg, rundare än mamma Mirjam. Ingeborg puffade fram Oili till trappan där två stora pojkar och en flicka stod på rad, och hälsade henne välkommen med ett handslag. Vid middagen fick Oili bekanta sig med ännu en son i huset, den äldste av dem.

Det var juni 1942 och syrenerna blommade.