Kväll efter kväll tänker jag att jag ska sätta mig att skriva något. Men på något sätt blir det ogjort, gång på gång. Så nu ätligen några ord om utställningen. Alltså makens och min fotoutställning på Trollbäckens bibliotek.

In i det sista jobbade vi med förberedelser, hade att göra varje kväll men hann gott med allt som vi tänkt. Men hela tiden fanns tanken att vi inte får glömma något. För säkerhets skull hade jag en att-göra-lista.

Så på fredag den 11 mars var det dags att hänga upp tavlorna tillsammans med kommunens utställningsansvariga. Trevligt att jobba ihop på det sättet. Och vi blev nöjda med resultatet. Sen iväg och handla något att förtära på vernissagen dagen efter.

Lördag den 12 mars, vernissage. Vi kom på plats i god tid, gjorde iordning förtäringen och informationsbladen, hade med oss gästbok, specialgjorda visitkort, vårkort med mina blomfoton och mina böcker.

Vi hade två timmar för vernissagen och hade folk där hela tiden, i första omgången några få. När de gick hann vi sätta oss i två minuter innan nästa omgång kom, och sen var det full fart hela tiden. Totalt hade vi 28 besökare. Jättekul!

När det hela var över, vi hade packat ihop och fått i oss lite mat, kom den stora tröttheten. Tänk att man kan bli så trött! Det visar tydligt hur mycket vi hade spännt oss inför utställningen, och då speciellt vernissagen. Men så småningom repade vi oss och kunde ta itu med annat som vi försummat en tid. Som att städa.

Utställningen pågår till den 6 april. Men det blev inte riktigt som vi tänkt. Jo, den hänger kvar och besökarna uppskattar den, det fick vi höra under vernissagen och fått höra efteråt av bibliotekarierna. Och en lokaltidning skrev en liten artikel om den, med flera bilder. Så långt allt väl. Men nu har kommunen påbörjat en ombyggnation där, något som ingen visste om med säkerhet förrän det var dags.

Så nu är vår utställningslokal mitt i ett arbetsområde. Visserligen fredad än så länge men i den delen av biblioteket som är avskärmad med en tillfällig playwoodvägg. Bibliotekspersonalen gör vad de kan för att folk ska hitta dit, med affisch och säkert också muntlig information. Men troligen är det ett fåtal som vågar sig in där nu.

Nåja, det här kunde den utställningsanvarige inte rå för. Det är vad det är. Bibliotekschefen har i alla fall föreslagit att vi borde få någon sorts kompensationstid efteråt, och så kanske det blir också, på något sätt. Alla andra som skulle få ställa ut efter oss får snällt finna sig i att det nu inte finns någon lokal alls för mindre utställningar. Förhoppningsvis stämmer planerna att det kommer att finnas åtminstone någon vägg för det i framtiden, när allt väl blir färdigbyggt. Åtminstone kan kommunens barnfamiljer glädjas åt en välbehövlig förskola som nu byggs i andra ändan av det nuvarande biblioteket.

Snart är det dags för en ny fotoutställning. Den här gången makens och min gemensamma, här i kommunen. Snart säger jag, fast det är tre veckor dit. Men tiden går så fort, så fort.

Jag började i god tid, direkt efter jul. Men sen har det kommit annat emellan och stundvis har jag tröttnat på mina bilder. Jag får liksom nog av dem ibland. Men nu blir det slutspurt då en jättemängd ska bli en liten mängd, utskrifter beställas och ramas in, inbjudningar skickas och vernissage förberedas. Svårast av allt, och det mest tidskrävande just nu, är urvalet - vilka bilder är bra nog, vilka skapar en intressant helhet? Och så vidare...

Jag får sådan beslutsångest varje gång jag ska välja bilder, oberoende om det ska vara två till julsalongen, sex till klubbens gemensamma utställning. Jag velar och velar, tror mig ha bestämt mig men börjar sen igen: velar och velar. Som tur är alltig inom allt snävare grupp, allt färre urval. Och till slut kommer jag alltid fram till ett resultat som jag oftast tycker är bra. Inte vet jag vad andra tycker, men som jag själv är nöjd med.

Visst kan det vara en träningssak det här att bestämma sig. Från början var det jättesvårt med valen inför klubbtävlingarna också. Nog kan jag vela lite fortfarande men inte till den grad som förr då jag nästan fick ångest av min egen obeslutsamhet. Men delvis handlar det om min person. Jag är ingen svar och vitt -person, utan snarare av olika nyanser grått. Framför allt finns det alltid "å andra sidan..." i mig. Lite diplomatisk, mycket noggrann och väldigt osäker. Jag vill inte släppa ifrån mig något dåligt, ogenomarbetata. Osäker på vad som är bra, om jag duger och med evigt konstaterande att andra gör allt bättre. Jag kan också förvånas över andras uttryck i skrift och bild. Att så kan man också göra, eller så bra den andra sagt/skrivit/fotat. Att jag inte kom på det själv. Och sen följer det eviga: mitt är nog inte alls lika bra. Detta eviga tävlande!

Nog med självömkan och osäkerhet. Visst är jag sån, men inte hela tiden. Och tur är väl det, för annars skullejag inte få något alls gjort. Jag är inte den snabbaste personen i världen men jag får ändå en del gjort. Visserligen efter viss bäven, men jag blir klar. Och det ska jag bli denna gång också. Så bra att jag kan säga att jag är nöjd. Och jag är glad att vi fått tillfälle att ställa ut. Känner mig både stolt och ärad. Återstår bara att göra bra ifrån mig nu.

Men livet är inte bara fritidssysslor. Man har ju ett förvärvsarbete också som tar ut sin rätta i tid och kraft. Det är fredag och vi kom hem trötta. Så ikväll har vi bara tagit det lugnt, ätit gott och tittat på TV, hela kvällen. Men sen är det slut på latandet. I morgon fortsätter vi att jobba med de sista bildbehandlingarna och med urvalet.

Ordspråk idag 1: Gör din sak väl, så gör du den fort nog.

Ordspråk idag 2: Fort och väl följs sällan åt.

Jag såg Broarna i Madison county - för tredje gången. Och kan tänka mig att se den en gång till.

Varje gång förundras jag över Franceskas beslut att stanna kvar trots tristessen i hemmet och kärleken till Robert. Hon överlevde alla åren tack vare minnen av fyra dagar med honom. Då tänker jag vidare... Hur hade det blivit om hon hade förjt sin kärlek? Vad får människor att välja det ena eller andra? Hur vet man vad som är rätt beslut? Vad är viktigt i livet?

Drömmar är viktiga för alla. Man måste ha drömmar, men måste de alltid förverkligas? Och när de förverkligats, vad finns då kvar? Lycka eller tomhet? Nya drömmar som man ska försöka förverkliga? Eller om drömmarna alldrig kan bli verklighet? Gör drömmarna oss lyckligast när de är drömmar eller verklighet? Hur blir det då om verkligheten inte motsvarade drömmarnas känsla? Och vad är lycka? Vad är ett bra liv?

Den där filmen väcker alltid så mycket tankar. Jag är nöjd med mitt liv med min älskade make, men det finns andra detaljer... Robert i filmen sa något klokt om drömmar som jag inte kommer ihåg. Har någon annan bättre minne och kan tala om hans ord för mig? Dem skulle jag vilja skriva upp, ha kvar att minnas och återkomma till.

Ordspråk idag: Man måste leva och låta leva.

Att ha många järn i tråden, råkade jag säga i morse när maken och jag pratade om överaktiva barn och vad det blir av dem. Alltså en blandning av att ha många järn i elden och att hålla i många trådar samtidigt. Jag skulle lika gärna kunnat blanda in att hålla många bollar i luften i nyversion: att ha många bollar i järnet. Så tokigt blev det, utan att jag själv märkte det.

Allt började från bokrecention i DN idag. Den handlade om Caroline af Ugglas och UKONs nykomna bok Hjälp, vem är jag? I den har hon bland annat beskrivit sin vilda barndom. Senare googlade jag på henne och läste bland annat följande i en intervju från 2009 i Hemmets Journal:

"Kanske hade hon kallats bokstavsbarn om hon varit ung idag. Själv föredrar Caroline att kalla sig ”ett litet barn i total avsaknad av självbevarelsedrift". Inget annat."

Förr kallade man många barn helt enkelt för överaktiva, och kanske dumma, sen kom bokstäverna. De har svårt att sitta stilla och koncentrera sig, och därmed också ofta svårare att lära sig det som skolan vill. De passar helt enkelt inte in i mönstret av hur man ska bete sig. Så också Caroline af Ugglas, vad jag kan förstå av olika intervjuer. Hennes skolgång vet jag inget om men för övrigt betedde hon sig inte som alla andra.

Vi funderade kring fenomenet att man så ofta pratar om överaktiva barn och bokstavsbarn, och hur jobbiga de är. I bästa fall även hur jobbigt de själva har det. Men ytterst sällan hör man något om hur det gått för dessa barn. Hur klarade de sig i livet, vad blev det av dem i vuxen ålder? Med några få undantag: Emil i Lönneberga täljde till Smålands största trägubbssamling och blev i sinom tid kommunalråd och Caroline af Ugglas skaffade familj och blev känd konstnär, artist och körledare.

Om man googlar på bokstavsbarn hittar man hur mycket som helst om dem: informationssidor, forum, artiklar och bloggar. Säkert finns det också fler namngivna exempel som fått belysa överaktiva barns vuxenliv. Därutöver finns det egenartade kända personer som lyckats bra och som det idag spekuleras kring vilken bokstavskombination de hade fått om det sättet att diagnostisera hade funnits på deras tid. Men för en oinsatt vanlig medborgare som jag verkar övervikten i medier ligga på de besvärliga barnen.

Så vände jag på tanken. Tänk om man visste hur mer om bakgrunden till alla dessa duktiga människor som orkar hur mycket som helst, hinner med hem och familj, arbete och fritidsaktiviteter och har uträttat en mängd saker inom konst, forskning, företagsamhem. Hur var de som barn? Överaktiva eller normallugna? Erkänt begåvade eller utnämnda till dumskallar?

Det händer ibland att jag kan bli alldeles matt av andras energi, undra hur de orkar och hinner. En kvinna som jag känner håller på med sin nyfunna hobby så intensivt att det inte tycks finnas något annat i världen, ständigt i farten, med ständigt nya delprojekt och experiment, ständigt full av iver och energi. Själv orkar och hinner jag bara bråkdelen så mycket. Då undrar jag ibland hur hon var som barn och om hon möjligen kallades överaktiv eller med någon bokstavskombination. Men sådant frågar man inte. Det är bara min stilla tysta fundering. Samtidigt erkänner jag villigt att henner energi och iderikedom gör att hon har utveckalats mycket och blivit väldigt duktig inom sitt område.

Tänk om det skrevs och pratades mera om hur överaktiva och olika bokstavabarn, och andra med neurologiska skador eller inlärningssvårigheter, har klarat sig som vuxna. Har de blivit lugnare? Eller har de hittat sätt att hantera sitt avvikande beteende för att bättre klara av samhällets krav? Har de kanske lyckats bra inom något område, som till exempel artister eller konstnärer? Kanske kunde de lyckade exemplen lugna oroliga föräldrar och förstärka självkänslan hos barn som ofta får höra att de inte duger. Detta oberoende på vilket sätt barnen skiljer sig från det så kallade normala sättet att vara.

Mina ord idag: Visa på det som är gott, inte bara det som är ont.

Nu är den sagan slut, nämligen örenas. Gamla ordspråk om små mynt är inte längre värda ett korvöre. Om ett par timmar finns det ju inga ören kvar. Ändå brukade man säga att örena är också pengar. Vad blir det härnäst? Kronan är också pengar?

Små barn som växer upp kommer att tycka att alla vi som minns och en tid kommer att nämna ören, speciellt de som gör det i nostalgiska ordalag, kommer att anses stenålders. Öre kommer snart att förlora all mening i deras ordförråd. För vem känner till femöres kolor man kunde köpa styckevis i kiosken eller hos lanthandlaren för evigheter sedan? bara stenålders människor.

På samma sätt kommer ordspråket den som inte tar vara på öret får aldrig kronan att förlora sin innebörd. I min ordspråkbok står styvern inom parantes efter öret och dalern efter kronan, och de är mig helt okända. Jag har visserligen hört orden men de säger mig inget.

Jag kan itne påstå att jag personligen kommer att sakna femtioöringen. Däremot kan man undra vad som händer med alla priser som hittills slutat på femtio öre. Kommer de att höjas till nästa helkrona? Eller kommer priserna fortfarande stå med 3.90 eller 6.50 och i kassan höjas uppåt till jämna kronan? Tioöringarna har vi inte heller sett på länge men nog lever de kvar i priserna. Kanske blir det så med femtioöringen också. I vilket fall har jag svårt att tänka mig att några priser skulle rundas av neråt.Tyvärr

Jag tror att vi kommer att få se en smyghöjdning av priserna. Å andra sidan kommer barnen att stöta på uttrycket öre, fast de glömt bort dem för länge sedan eller de minsta aldrig ens sett sådana.

Mina ord idag: Örena var också pengar, idag bara siffror - så är tidens gång.

Som ni ser är jag tillbaka i bloggen. Efter en paus som blev mycket längre än bara semestern. Mycket längre än tänkt.

Ett tag funderade jag nästan på att lägga av. Jag har skaffat mig för många saker att göra, så det här kändes som en belastning att börja med bloggen igen. Tiden vill inte räcka till. Och vad ska jag hitta på att skriva?

Men så hade jag ju åtminstone några bilder att lägga ut. Och det är trots allt kul att skriva. Hoppas man kan glädja åtminstone någon som råkar hitta sin väg hit. Eller så pratar jag till tomma intet, och då får det vara så. Jag kommer i vilket fall fortsätta åtminstone ett tag till.

Nu är semestern slut. Började arbeta idag, med mjukstart. Nu har jag bara en dag kvar av veckan och så är det helg.

Jag har en lång tradition att börja semestern och återgå till arbetet mitt i veckan. Helst med bara två arbetsdagar. Då kan man försöka freda de två sista arbetsdagarna med att inte boka in besök och bara jobba undan saker som måste göras innan ledigheten. Det funkar ganska ofta, men i år blev det lite körigt i slutet. Men att påbörja arbetet med bara två dagar innan helg, och helst med tom almanacka, är ännu skönare. På så sätt får man en lugnare början och kan förlänga semesterkänslan lite till. Det är ju bara två dagar till att börja med.

Mjukstart vill jag absolut ha, speciellt efter att ett år gjort misstaget att börja på en måndag. Just då råkade vi ha estra stort tryck, så jag var helst slut innan veckan var slut. Och det kändes som om det varit länge sedan semestern.

Årets semester däremot blev ovanligt obeslutsam. Men aj så skön och avslappnad. Vi hade bara båtbiljett till Finland. Systerdotterns konfirmation skulle vi absolut till. Men sen var det fritt. Fritt hur länge vi skulle stanna och hur vi skulle vidare. Vi tänkte åka till Estland, men där slutade alla planerna. Dock hade vi skaffat lite broschyrer och hade en lite laptop med oss.

Vi blev kvar drygt en vecka hos min mamma, innan vi begav oss vidare med båt till Tallinn. Och så hade vi kollat att det går många bussar till Pärnu. Först på båten kollade vi på kartan var bussstationen i Tallinn ligger och tog kontakt med en del bed & breakfurst per mejl.

Så gav vi oss iväg söderut med första bästa buss. Under resan fick vi svar från ett ställe om att de hade rum, som vi accepterade. Alltså hade vi boende ordnat. Där blev vi kvar i fyra nätter medans vi utforskade den vackara staden Pärnu och dess sköna långgrunda sandstränder.

Nästa mål var Kuressaare på ön Ösel (Saaremaa på estniska). Återigen tog vi reda på bussar och mejlade till möjliga boenden, denna gång två dagar i förväg. Och tackade ja till den första som svarade. Men sen planderade vi riktigt ordentligt: vi bokade hemresan med direktfryg från Kuressaare till Stockholm hela åtta-nio dagar i förväg. Fast lite spontana var vi ändå: bokningen gjorde vi samma dag som vi råkade se i en brschyr att det fanns direktflyg därifrån.

På Ösel stannade vi i en vecka, i samma boende, medan vi såg oss om i öns enda stad och lite på landsbygden. Dock var det inte helt enkelt att göra dagsturer med buss till andra sidan av ön för bussarna utgick från avlagsnare byar till Kuressaare på morgonen och återvände på sen eftermiddag/kväll. Vi ville ju åka i motsatt riktning. Men vi lyckades hitta en finsk turistutflykt som vi kunde åka med till Panga och lite andra ställen. Kortare utflykter gick det bra att göra på egen hand med öns bussar.

Hela semestern levde vi i mångt och mycket i dagen. Sällan planerade vi i förväg. Gjorde vi det så var det bara någon enstaka sak, kanske en eller två dagar i förväg. Inte ens frissa bokade vi då både maken och jag klippte oss i Estland. Inte hade vi bråttom, så vi kunde gott vänta en liten stund tills frissorna hade tid att ta hand om oss.

När vi väl kom hem, efter tre veckors loja resa, lyckades vi hålla kvar stämningen. Inget bestäms, och ingen brådska här. Okey, trädgårdsprojektet har inte kommit särskilt långt och alla de hundratals bilderna är fortfarande obehandlade, men man ska inte stressa på semestern. Därför fick även bloggen vänta.

Mitt mål nu är att hålla kvar Ösel-andan - att ta det lungt - så långt det går även i fortsättningen. Så bilder från resan kommer så småningom, men ni får vänta ett tag. I första hand måste jag ta hand om konfirmationsbilderna och skicka dem till min syster. Men ni kommer att få se bilder från både Finland och Estland vad tiden lider.

Kloka ord idag: Carpe diem - fånga dagen.

Jag läste en artikel om vintage garden i Allt om trädgård. Inspirerande med många vackra bilder och beskrivning av vad vintage är i trädgårdssammanhang. Att man återvinner mycket gammalt istället för att hela tiden köpa nya grejer. Och att gamla saker får nya funktioner i vintage gården. Man hämtar inspiration från engelska frodiga och ibland lite otuktade trädgårdar och från naturen i sig med sina mjuka former. Att man väljer ljusa svaga nyanser för blommor. Att växtligheten kompletteras med gamla flagnade eller rostiga bruksföremål som används eller bara står som symboler för det enklare livet. Stilleben av bänkar, byttor och kannor som får gärna vara vita eller trärena, av emalj eller zink.

Vintage är en av trenderna i trädgården, precis som shabby chic är för intredning. Som trend har det formats definitioner av vad vintage är. Precis som det finns definitioner för en japansk eller italiensk trädgård, liksom herrgårdsträdgård, eller torpträdgård med alla "mormors" växter.

Meningen med vintage är att man ska vara fri från måsten om att trädgården ska se ut på ett visst sätt och skötas på ett visst sätt. Jag citerar en mening ur artikeln: Ett uttryck för "jag är inte perfekt men jag är fri"; till skillnad från grannens pedantiskt skötta trädgård som snarare säger "jag är inte fri men jag är perfekt".

Det finns något befriande i sättet att se på en trädgård, i att man ska vara fri att inte följa regler, att inte behöva tänka vad andra ska tycka och att inte behöva vara så perfekt. Att ha en mer avslappnad livstil. Det är också tilltalande att man tar vara på gamla saker som man kan gräva fram ut gömmorna eller hitta på loppis och bondauktioner. Och att det får ta tid att skapa en trädgård som dessutom får vara föränderlig. De tankegångarna vill jag gärna anamma mera än jag gjort hittills.

Men när något sätt att inreda hemmet eller trädgården blir en trend och får om inte regler så åtminstone definitioner för vad som hör till den stilen, så är det i sig redan en begränsning. Då har några redan sagt att så här ska det se ut, det här tycker vi är rätt.

I artikeln skrevs inte att det är så här man ska göra, men det fanns väldigt många ganska nogranna beskrivningar och definitioner om vad  som gör en trädgård till vintage. Flera vintageälskare, varav några är bloggare, gav sin syn på vad som är vintage fär dem. Och så fanns det instruktioner för nybörjare. Där stod det bland annat att man kan börja att skapa en mindre del av trädgården i vintagestil och låta resten ta tid.

Som en beskrivning om vad man menar med just vintageträdgård är artikeln helt på sin plats. Men jag ändå inte låta bli att tycka att man samtidigt begränsar friheten. Inte att artikeln i sig gör det men de nogranna definitionerna för vad som ingår i en vintageträdgård. Gör så här så gör du rätt.

Nej, gör som du vill. Blanda stilarna friskt. I inredning liksom i trädgården. Hämta inspiration från andras trädgårdar, tidskrifter och böcker, det är bra. Men välj sen det som bäst passar ditt sinne och dina praktiska förutsättnignar. Även om idéerna kommer från olika håll. Gör din trädgård till din egen.

Mina ord idag: Lyssna på ditt eget inre och följ ditt hjärta.