Nu är den sagan slut, nämligen örenas. Gamla ordspråk om små mynt är inte längre värda ett korvöre. Om ett par timmar finns det ju inga ören kvar. Ändå brukade man säga att örena är också pengar. Vad blir det härnäst? Kronan är också pengar?

Små barn som växer upp kommer att tycka att alla vi som minns och en tid kommer att nämna ören, speciellt de som gör det i nostalgiska ordalag, kommer att anses stenålders. Öre kommer snart att förlora all mening i deras ordförråd. För vem känner till femöres kolor man kunde köpa styckevis i kiosken eller hos lanthandlaren för evigheter sedan? bara stenålders människor.

På samma sätt kommer ordspråket den som inte tar vara på öret får aldrig kronan att förlora sin innebörd. I min ordspråkbok står styvern inom parantes efter öret och dalern efter kronan, och de är mig helt okända. Jag har visserligen hört orden men de säger mig inget.

Jag kan itne påstå att jag personligen kommer att sakna femtioöringen. Däremot kan man undra vad som händer med alla priser som hittills slutat på femtio öre. Kommer de att höjas till nästa helkrona? Eller kommer priserna fortfarande stå med 3.90 eller 6.50 och i kassan höjas uppåt till jämna kronan? Tioöringarna har vi inte heller sett på länge men nog lever de kvar i priserna. Kanske blir det så med femtioöringen också. I vilket fall har jag svårt att tänka mig att några priser skulle rundas av neråt.Tyvärr

Jag tror att vi kommer att få se en smyghöjdning av priserna. Å andra sidan kommer barnen att stöta på uttrycket öre, fast de glömt bort dem för länge sedan eller de minsta aldrig ens sett sådana.

Mina ord idag: Örena var också pengar, idag bara siffror - så är tidens gång.

Jag fascineras av fönster, dörrar och portar. Både av pampiga och dekorerade liksom av enkla och slitna sådana. De säger en del om husen de sitter på, och en del om ägaren också. Tycker jag i allafall. Ändå är de bara nödvändig och naturlig del av huset.

I en medeltida borg var säkerheten viktig. Det gällde att släppa in, men bara de betrodda och de som stödde borgherren. Och man måste kunna stänga porten snabbt, som här på biskopsborgen i Kuressaare på Ösel. Fienderna skulle hållas utanför med port, galler och ibland även vallgrav (så även runt biskopsborgen).

Fönstrena var små och satt högt upp, på betryggande avstånd från fiendevapen. Fönstren och den lilla balkongen på den övre bilden ser ändå ganska kvinnliga ut jämfört med många andra fönster på borgen. Kanske tillhörde de till borgfruns rum. Medan fönstren på bilden nedan ser kargare ut. Det såg ut som att det till vänster om träbyggnationen skulle kunna finnas möjlighet att gå längs kanten. Antagligen som vakt försvar, även om det finns en yttre mur och vallgrav också.

Tiderna förändrades och därmed även byggnaderna. Vid sekelskiftet 1800-1900-talet byggde man vackert och välkomnande, åtminstone de som hade mycket pengar, för det fina folket. Villa Ammende i Pärnu är ett bra exempel på detta.

Den här porten är också välkomnande, om än mycket enklare. Dörren är dekorerad, liksom det lilla taket ovanför dörren.  Blommorna är fräscha och välkomnande, samtidigt som de faktiskt hindrar ingången genom dörren. Alltså bara en skeningång nuförtiden. Den som vill in får leta efter en annan dörr, antagligen på andra sidan huset.

Jag tror att dörrar ofta är dekoreras för att dörren är den första man närmar sig och ska in genom när man ska in i ett hus. Det gäller att dra till sig blickar och ge ett gott intryck av husägarna.

Även en dörr på ett enklare hus är i regel dekorerad med så kallade speglar. Sen kan man fundera på hur länge sedan någon använde just den här dörren, om huset stått tomt länge eller om det finn en annan dörr på baksidan. Just det här huset var i dåligt skick, hade ett litet fönster ständigt öppet men hade gardiner i fönstren. Ändå såg det livlöst ut, men det är inte helt omöjligt att någon gamling bodde i det fortfarande. Åtminstone gick det en liten smal svag stig till baksidan. Men huset väntade på nya ägare som förhoppningsvis vill renovera det.

Fönster är husets ögon, ungefär som ögonen är själens speglar. Kanske. Åtminstone ger de rummen ljus och invånarna möjlighet att få kontakt med utsidan utan att gå ut.

I det här huset är fönstren de första som renoverades. Resten återstår. Det gav en intressant bild med blandning av gammalt och nytt.

Funktionen av det här fönstret och luckan kan man undra. Öppningen är liten och djup, sitter högt upp på huset. Den gråa fönsterluckan till vänster däremot hör till ett vanligt fönster på en tid då man stängde till med träluckor. Mitt i sin enkelhet och slitenhet tyckte jag ändå att det var vackert.

Det här fönstret sitter på ett uthus som kanske varit ladgård en gång i tiden. Det räcker att det håller ute den värsta kylan och ger lite ljus till insidan.  Det gör inget att det är lågt, odekorerat och smutsigt. Det är åndå i gott skick. 

Oftast är även fönster ett sätt att visa något om husägaren. Inte så mycket fönstrets form, men insidan. Det pryds med blommor, gardiner, belysning och prydnadssaker. Snart i advents- och jultider mer än någonsin. Men de hör till en helt annan bildserie som inte får plats här och nu.

Ordspråk idag: Ögat vill ha sitt.

Bilder som är sig själv nog. Ingen särskild orsak, inget särskilt att säga. Bara för att något är vackert. Det kan vara skäl nog att lägga ut bilder.

Mina ord idag: Allt behöver inte förklaras.

Livet kan inte bara vara allvar med arbete och plikter, eller hur.

I alla tider har det berättats sagor som ofta haft någon uppbygglig mening om hur man borde bete sig, eller hur det går för en om man inte sköter sig. En del sagor kanske har din grund i någon verklig person som blivit legend, och andra är bara sagor.

På Ösel pratas det om Suur Töll och Piret. Suur Töll var en stark och storvuxen man som var mycket hjälpsam, Piret var hans hustru. Här bär de upp en båt fullt med fisk.

Den här lekfulla statyn som jag hittade i Pärnu. Jag kommer inte ihåg vad den eller skulptören heter, än mindre vet jag vad konstnären tänkt när han skapat detta. Men jag tror att han har nog haft det roligt.

Den här gungan såg vid vid gästhamnen i utkanten av Kuressare på Ösel. Den för mina tankar till gamla svartvita filmer där byns ungdomar antingen gick till dansbanan eller bynds gemensamma gungor. Antingen bara flickorna som drömde om pojkar eller att pojkarna gav fart till flickorna som skrattade förtjusta. Kanske har den här gungan varit med om något liknande.  

Här en annan gunga med gunga som testas av maken i Angla på Ösel. Även den med gamla lekfulla anor, skulle jag tro.

Maken min är lekfull. Här testar han en av de tre olikstora trähästarna som stod framför en av väderkvarnarna i Angla. 

Badstranden i Pärnu bjöd på flera sätt att leka i vatten... 

... och i gästhamnen i Kuressaare badades det från bryggan trots förbudskylt.

Nya leksaker och aktiviteter uppfinns hela tiden. I Pärnu såg vi sådana här roliga bollar som man kunde hyra. flickan i bollen kröp in genom en liten öppning och sen var det bara att sätta bollen i sakta rullning. Liknande men utan extra luftlager såg vi i vattenbrynet på stranden.

De lite mer allvarsamma eller lugna kan roa sig med schack på de här boden med inbygt spelplan. 

Mina ord idag: Man blir aldrig för gammal för lek.

Det var intressant att titta på husen i Estland. För det var på husen man kunde se tidens gång. Dagens motsättningar och skillnader i levnadsförhållanden.Vem har råd att renovera, och vem har råd att bygga nytt, det kan vi bara spekulera kring.

Datorer med internet är mycket vanligt, liksom mobiltelefonen. Och nya bilar. Risiga bilar såg vi aldrig och gamla bilar ytterst sällan, förutom de stadsbussarna.

Så här kan husen se ut i städernas villakvarter. Det första helt förfallet, det andra under renovering. Taket är bytt och två av fönstren ser fräscha ut.

Det finns gått om både små lite enklare och... 

... stora hus med mycket snickarglädje. Underhållna och renoverade är de så otroligt vackra.

Men det byggs också mycket nytt, ibland väldigt stort och pampigt. Allt beroende på ekonomin. Här har de det bra ställt, ofta med tillhörande Hummer framför garaget.

Det är inte så att vissa områden är gamla och risiga och andra nybyggda och flådiga, utan gammalt och nytt samsas i samma områden, sida vid sida.

Så här fint bodde maken och jag i Pärnu, i ett rum på övervåningen.

Andra byggen är av lite mindre mått. 

  I mitt förra inlägg fick ni se det här fina fd. kurhotellet. Det skulle renoveras till en riktigt lyxig sådan. Man började med framsidan som är fin. Inuti är det tomt med bara lite byggbråte.

Men bygget avstannade. Pengarna tog slut i finanskrisen. Baksidan är värre än risigt, knappt man kan tro att det är samma byggnad.

Ösel har en gång i tiden tillhört Sverige och det märks av många bynamn som Suure-Rootsi (Stor-Sverige), Väike-Rootsi (Lilla Sverige) och Rootsiküla (Svenskby). I Kuressaare finns en gata som heter Rootsi. Där som överallt annars skiftar bebyggelsen i kondition och typ. Här ett exempel på gamla trähus i sämre skick ...

... här nya moderna hus med bland annat ett företag för datorer (kompuuter) ... 

...och det här 4-våningshuset, vilka det inte finns särskilt många av i lilla Kuressaare. Det får en osökt att tänka på gamla Sovjettider. Inte så konstigt för det var inte så länge sen Estland blev självständig, nämligen 1991. 

Här är ytterligare påminnelse om gamla tider ...

... liksom här.

Det byggs, moderniseras och förändras i det estniska samhället, men det tar tid. Dock fungerar det väl vad vi kunde se. Det är bara frågan om ekonomi.

Ordspråk idag: På gamla hus finns det alltid något att reparera.

(fast här inte symboliskt som i ordspråket, utan högsta grad bokstavligt).

Estland har långa traditioner av kurorter, Pärnu och Kuressaare är två av dem. Pärnu den större och med välkända som just kurort.

Gamla stora trähus med mycket snickarglädje är typiska kurhotell, eller spa som de kallas idag.

En vacker pergolapromenad hör till det ovanstående kurhotellet. 

Det här var ett fint hotell i behov av renovering. Mer om det senare. Idag är det stängt.

Det här hotellet i funkisstil ligger alldeles vid stranden.

På stränderna finns omklädningskurer i form av litet labyrint. De äldsta av metall med trätrallbotten, några nyare med tygsidor. Tyvärr missade jag att ta bild på de gamla, en sort som jag känner igen från min barndom. Bildens omklädningskurer (eller den ena kanske med dusch) är från stranden i Kuressaare som i år firar 170 år som kurort. Därför har de fått sidor med foton från gamla tider.

Mina ord idag: Man måste ibland unna sig lite ompyssling och avkoppling.

Jag har tidigare berättat om Estlands stränder. Nu blir det stadsmiljöer, först i gamla staden i Pärnu. Alltså den turistiska sidan till att börja med.

Pärnu

Så här ser det ut i gamla stan på Rüütli, huvudstråket för turister under bästa semestertider...

... och så här. Inte allt i bästa skicket men pittoreskt ändå. Husen är ofta väldigt färgglada.

Fast det finns annat också.

I det här huset, också det i gamla stan, finns en restaurang med medeltida tema i inredning och personalens klädsel. På matsedeln finns traditionella estniska rätter. En av specialitéerna är vildsvin, som jag var sugen på när vi kom dit. Men maten skulle ta 1½ timme att laga för de hade många beställningar och allt lagades från grunden. Oklart om vildsvinet var redan fångar. Men maken och jag var vrålhungriga så vi gick till ett enklare, och snabbare, ställe istället.

En dekoration på restauranväggen, här dock tamgris.

Röda tornet, från 1400-talet och Pärnus äldsta byggnad, har varit bland annat fängelse men idag sevärdhet med hantverksförsäljning i och utanför tornet.

Bara några kvarter ifrån gågatan kan det se så här pampigt ut.

Det här hotellet, Villa Ammende, som ligger neråt stranden, är både pampigt och vacker. En rikitg pärla av sekelskiftes jugendstil! Allting är renoverat till sin ursprungliga form med enorma mängder av vägg- och takmålningar i origialfärger. Maken och jag hade lyckan att träffa en kunnig och berättarvillig person i receptionen när vi tittade in där.

Kuressaare

Även Kuressaare, som är Ösels enda stad, har ett vackert och pittoreskt centrum med ett huvudstråk och några korta stumpar åt sidorna.

Här finner man både apotek, friser- och manikyrsalong (en av väldigt många sådana i staden), länsstyrelsen och restauranger. Restaurandet finns det verkligen inte brist på de centrala gatorna. De allra flesta har öppen internetförbindelse, så man kan sköta sina mejlkontakter i väntan på maten, om det skulle dröja. Eller nätschack, som maken gjorde.

Husen längs huvudstråket är alla välhållna och renoverade, som den här gamla brandstationen. 

Ordspråk idag: Den som vill sälja sitt hus låter gärna måla gaveln.

(andra sidan har jag inte studerat på just de här husen).

Här kommer fler bilder från Estlands stränder.

Pärnu

Första målet var Pärnu, där vi bodde nära stranden i utkanter av stan. Men där fanns en bred remsa av en massa vass varvat med leriga vattenpölar innanför strandlinjen. På bara ett par ställen hade man fyllt igen till en grusväg så man kunde komma ner till vattnet. En av vägarna låg precis nedanför oss.

Här har vi gått ett par hundra meter på en helt torr grusväg, med nästan manshög vass på båda sidor om oss. Framför oss ser vi havet bakom vassen. 

Stadsstranden i Pärnu är vit och finkornig med gott om sol- och lekplatser och myyycket långgrund. Vår närmaste strandremsa var smal och mestadels fuktig men i vattnet lika långgrund som på den populära stranden i stan. 

Den här över två kilometerlånga piren skiljer badstranden från båtinfarten. Härlig att gå på!

Saaremaa/Ösel 

Så kom vi till Saaremaa/Ösel. Även där hittade stränder, de finaste väster om öns enda stad Kuressaare. Finkorning sand och långgrunt även här.

Här på långpromenad med maken längs stränderna som bitvis är steniga.

Dagen var ganska mulen och ett tag försvann horisonten i soldiset. Det enda som syntes var fisknätes flöten.  

Utanför Kuressaare ser det medtadels ut så här (förutom en liten, inte helt tilltalande badstrand i viken) ... 

... och så här, vid infarten till hamnen utanför stan...

... coh så här vid småbåtshamnen på gångavstånd från centrum. Bara flakt och långgrunt. Man kan undra hur segelbåtarna kan ta sig fram där, eller hur mycket estländarna fått muddra.

På norra kusten av Saaremaa/Ösel finns även branta kalkstensklipppor. Bilden är från Panga som med sina 21 meter är den högsta branten på Saaremaa.Här har man en gång i tiden offrat till havet.

Saaremaa har varit ockuperat av svenskar (låg nära till hads för svenskarna på väg österut), tyskar och ryssar (var välbevakad gräns till väst på sovjettiden). Under andra världskriget flydde många i små båtar till Sverige och hamnade då på Gotland.

Mina ord idag: Världen är full av vackra platser.