Ordsråk idag: Man får inte alltid som man vill.

Jag fortsätter att berätta om min mammas historia som krigsbarn i Sverige genom korta smakprover ur min bok.

Min mamma har bara ett klart minne av att skickas till Sverige i fyraårsålder, nämligen när hon kommit till Sverige och separerades från syskonen. Men desto tydligare och smärtsammare minns hon när det var dags att åka tillbaka till Finland efter drygt tre år i Sverige. Hon ville inte, men var tvungen. Hon hade inget val. Hennes finska föräldrar ville få barnen tillbaka, men först åkte bara mamma och hennes bror. Småsystrarna fick stanna i Sverige ett år till.

Ur kapitlet Uppbrottet
En vecka senare kom det väntade och befarade brevet. Den 14 september, stod det i brevet. En sista gång samlades Oili och syskonen i Valla. Bullkalas som avslutning på en viktig epok. Som vanligt med mängder av Ingas godsaker. Men stämningen var sorgsen.
Flickorna skulle skiljas åt för en lång tid. Hur lång visste ingen. Oili och Soile hade fått träffas i stort sett varje vecka under tre års tid. Nu skulle Soile bli ensam, för Aila bodde långt därifrån. Det kändes ledsamt även om hon älskade sina svenska syskon och var innerligt glad över att hon fick stanna kvar.
– Minns ni isä? frågade Oili.
Aila skakade på huvudet.
– Nej, sa Soile, bara äiti.
– Inte jag heller. Bara från fotografiet som äiti skickade, sa Ossi.
Och så åt de lite mer av bullarna och kakorna.
– Jag kunde inte prata med isä när han ringde i julas, sa Ossi sorgset. Jag förstod inte vad han sa.
Saften var god, kaffebrödet likaså, men det var inte festligt alls. Ingen kunde säga något.
Sedan var kalaset slut. Alla tog högtidligt avsked av Oili och Ossi. Och uppmanade dem att sköta sig och vara duktiga i skolan. Och hälsa till både äiti och isä från allihop.