Mina ord idag: En fin gåva är minne för livet.

Nu får ni ett till litet smakprov ur min bok. Kapitlet Inte bara vardag hör till de positiva sådana, som födelsedagen här nedan. En del annat av innehållet går inte alltid att placera i exakt tid, som till exempel söndagsutflykter.

Den klockan min mamma fick som sjuåring har hon kvar än idag. Hon var väldigt stolt över den för i skolan var hon den enda som ägde en klocka. Till och med lärarinnan frågade mamma om tid.

Ur kapitlet Inte bara vardag
Ett år senare fyllde Oili sju år. Ingeborg och Arvid förstod att det nog skulle bli hennes sista födelsedag i Sverige. Även Oili hade hört de vuxna säga att kriget var slut, och äiti hade nyss varit på besök. Hon hade förstått att äiti och isä ville att alla barnen skulle komma tillbaka till Finland men ännu visste hon inte när det skulle ske.
På morgonen väcktes Oili med sång och saftbricka, som alltid när någon fyllde år. På brickan låg ett litet avlångt paket. Det var alltid lika spännande med paket, tyckte hon. Oili kände på det, vred och skakade.
– Ska du inte öppna nu, sa Ernst otåligt. Han visste vad paketet innehöll och ville se Oilis reaktion.
Oili drog av snöret och öppnade.
– Ojjj! Titta!
Oili visade upp den öppna kartongen. I den låg en klocka. Ett riktigt armbandsur med läderarmband! Hon tog upp klockan, vände på den. På baksidan stod något graverat med snirkliga bokstäver.
– Ooo, försökte Oili läsa.
– O B, fyllde Doris i. Dina bokstäver, förstår du.
Oili lyfte klockan mot örat och lyssnade.
– Den tickar!
– Visst! Du ska vara rädd om den. Den måste dras upp varje dag, men det får bara vuxna göra, sa Ingeborg och satte den på Oilis arm.