Att ha många järn i tråden, råkade jag säga i morse när maken och jag pratade om överaktiva barn och vad det blir av dem. Alltså en blandning av att ha många järn i elden och att hålla i många trådar samtidigt. Jag skulle lika gärna kunnat blanda in att hålla många bollar i luften i nyversion: att ha många bollar i järnet. Så tokigt blev det, utan att jag själv märkte det.

Allt började från bokrecention i DN idag. Den handlade om Caroline af Ugglas och UKONs nykomna bok Hjälp, vem är jag? I den har hon bland annat beskrivit sin vilda barndom. Senare googlade jag på henne och läste bland annat följande i en intervju från 2009 i Hemmets Journal:

"Kanske hade hon kallats bokstavsbarn om hon varit ung idag. Själv föredrar Caroline att kalla sig ”ett litet barn i total avsaknad av självbevarelsedrift". Inget annat."

Förr kallade man många barn helt enkelt för överaktiva, och kanske dumma, sen kom bokstäverna. De har svårt att sitta stilla och koncentrera sig, och därmed också ofta svårare att lära sig det som skolan vill. De passar helt enkelt inte in i mönstret av hur man ska bete sig. Så också Caroline af Ugglas, vad jag kan förstå av olika intervjuer. Hennes skolgång vet jag inget om men för övrigt betedde hon sig inte som alla andra.

Vi funderade kring fenomenet att man så ofta pratar om överaktiva barn och bokstavsbarn, och hur jobbiga de är. I bästa fall även hur jobbigt de själva har det. Men ytterst sällan hör man något om hur det gått för dessa barn. Hur klarade de sig i livet, vad blev det av dem i vuxen ålder? Med några få undantag: Emil i Lönneberga täljde till Smålands största trägubbssamling och blev i sinom tid kommunalråd och Caroline af Ugglas skaffade familj och blev känd konstnär, artist och körledare.

Om man googlar på bokstavsbarn hittar man hur mycket som helst om dem: informationssidor, forum, artiklar och bloggar. Säkert finns det också fler namngivna exempel som fått belysa överaktiva barns vuxenliv. Därutöver finns det egenartade kända personer som lyckats bra och som det idag spekuleras kring vilken bokstavskombination de hade fått om det sättet att diagnostisera hade funnits på deras tid. Men för en oinsatt vanlig medborgare som jag verkar övervikten i medier ligga på de besvärliga barnen.

Så vände jag på tanken. Tänk om man visste hur mer om bakgrunden till alla dessa duktiga människor som orkar hur mycket som helst, hinner med hem och familj, arbete och fritidsaktiviteter och har uträttat en mängd saker inom konst, forskning, företagsamhem. Hur var de som barn? Överaktiva eller normallugna? Erkänt begåvade eller utnämnda till dumskallar?

Det händer ibland att jag kan bli alldeles matt av andras energi, undra hur de orkar och hinner. En kvinna som jag känner håller på med sin nyfunna hobby så intensivt att det inte tycks finnas något annat i världen, ständigt i farten, med ständigt nya delprojekt och experiment, ständigt full av iver och energi. Själv orkar och hinner jag bara bråkdelen så mycket. Då undrar jag ibland hur hon var som barn och om hon möjligen kallades överaktiv eller med någon bokstavskombination. Men sådant frågar man inte. Det är bara min stilla tysta fundering. Samtidigt erkänner jag villigt att henner energi och iderikedom gör att hon har utveckalats mycket och blivit väldigt duktig inom sitt område.

Tänk om det skrevs och pratades mera om hur överaktiva och olika bokstavabarn, och andra med neurologiska skador eller inlärningssvårigheter, har klarat sig som vuxna. Har de blivit lugnare? Eller har de hittat sätt att hantera sitt avvikande beteende för att bättre klara av samhällets krav? Har de kanske lyckats bra inom något område, som till exempel artister eller konstnärer? Kanske kunde de lyckade exemplen lugna oroliga föräldrar och förstärka självkänslan hos barn som ofta får höra att de inte duger. Detta oberoende på vilket sätt barnen skiljer sig från det så kallade normala sättet att vara.

Mina ord idag: Visa på det som är gott, inte bara det som är ont.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Fotosessionen i skogen fortsatte, även med annat än Legofigurer. Men här först ett par av dem i samma bild bland laven.   Jag hade ett speciellt scenario i tankarna när jag gjorden den här bilden, som var med i vår fotoutställning i november....

Åter aktiv efter lång, lång paus. Ska visa er något jag gjorde i höstas. Ibland fotar jag stort, ibland smått. Som mossor och lavar. Den här mossan med sina sprön tycker jag är allra vackrast. Och laven nedanför ser ut som små torra träd. ...

Idag har jag varit duktig, alldeles för duktig.   Jag har putsat fönstren, alla fönstrena! Äntligen, för det borde ha gjots för länge sen enligt min smak, men det har bara inte blivit av. Nu är det gjort, det är trevligt, världen ser så mycket kl...

En dag i höstas stod jag på busshållplatsen i Skanstull och väntade på 4:ans buss som dröjde ovanligt länge. I närheten av mig stod två kvinnor med en liten baby i vagnen. Min blick fastande vid de små små händerna. Den här lilla barnet hade otroligt...

Det finns en hel del som skulle kunna berättas om det dryga gångna året, men det mesta känns ändå gammalt vid det här laget. Förutom en sak: jag har blivit farmor. I april förra året. En flicka. En söt och glad tjej, ett riktigt charmtroll.   Tyv...