Ordsråk idag: Man får inte alltid som man vill.

Jag fortsätter att berätta om min mammas historia som krigsbarn i Sverige genom korta smakprover ur min bok.

Min mamma har bara ett klart minne av att skickas till Sverige i fyraårsålder, nämligen när hon kommit till Sverige och separerades från syskonen. Men desto tydligare och smärtsammare minns hon när det var dags att åka tillbaka till Finland efter drygt tre år i Sverige. Hon ville inte, men var tvungen. Hon hade inget val. Hennes finska föräldrar ville få barnen tillbaka, men först åkte bara mamma och hennes bror. Småsystrarna fick stanna i Sverige ett år till.

Ur kapitlet Uppbrottet
En vecka senare kom det väntade och befarade brevet. Den 14 september, stod det i brevet. En sista gång samlades Oili och syskonen i Valla. Bullkalas som avslutning på en viktig epok. Som vanligt med mängder av Ingas godsaker. Men stämningen var sorgsen.
Flickorna skulle skiljas åt för en lång tid. Hur lång visste ingen. Oili och Soile hade fått träffas i stort sett varje vecka under tre års tid. Nu skulle Soile bli ensam, för Aila bodde långt därifrån. Det kändes ledsamt även om hon älskade sina svenska syskon och var innerligt glad över att hon fick stanna kvar.
– Minns ni isä? frågade Oili.
Aila skakade på huvudet.
– Nej, sa Soile, bara äiti.
– Inte jag heller. Bara från fotografiet som äiti skickade, sa Ossi.
Och så åt de lite mer av bullarna och kakorna.
– Jag kunde inte prata med isä när han ringde i julas, sa Ossi sorgset. Jag förstod inte vad han sa.
Saften var god, kaffebrödet likaså, men det var inte festligt alls. Ingen kunde säga något.
Sedan var kalaset slut. Alla tog högtidligt avsked av Oili och Ossi. Och uppmanade dem att sköta sig och vara duktiga i skolan. Och hälsa till både äiti och isä från allihop.

 

Lambergsfrua

25 januari 2010 22:12

Jag tror det är oerhört svårt for oss utomstående att riktigt fatta vad det betydde för de finska barnen, som kom hit till Sverige i all välmening. Somliga åkte sen tillbaks, somliga blev kvar hos fosterföräldrarna. Oavsett vilket medförde det frustration och ärrbildningar i själen. Din berättelse är värdefull och ett stycke historia, som inte får glömmas bort.
Varmaste kramar!

http://lambergsfrua.blogglatsen.se

 

Mirjamita

25 januari 2010 23:33

Tack, Lambergsfrua!
Det lustiga är att min mamma nu gråter över minnena, trots att hon alltid har berättat om dem. Men nu, när jag rotat i händelser och känslor, har hon fått fatt välgömda känslor. Men hon säger också att det är bra att de kommer till ytan nu. Och hon är ändå tacksam för tiden i Sverige (mer om det i senare smakprov).
Kram, Mirjamita

http://mirjamitas-ordbild.blogglatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Fotosessionen i skogen fortsatte, även med annat än Legofigurer. Men här först ett par av dem i samma bild bland laven.   Jag hade ett speciellt scenario i tankarna när jag gjorden den här bilden, som var med i vår fotoutställning i november....

Åter aktiv efter lång, lång paus. Ska visa er något jag gjorde i höstas. Ibland fotar jag stort, ibland smått. Som mossor och lavar. Den här mossan med sina sprön tycker jag är allra vackrast. Och laven nedanför ser ut som små torra träd. ...

Idag har jag varit duktig, alldeles för duktig.   Jag har putsat fönstren, alla fönstrena! Äntligen, för det borde ha gjots för länge sen enligt min smak, men det har bara inte blivit av. Nu är det gjort, det är trevligt, världen ser så mycket kl...

En dag i höstas stod jag på busshållplatsen i Skanstull och väntade på 4:ans buss som dröjde ovanligt länge. I närheten av mig stod två kvinnor med en liten baby i vagnen. Min blick fastande vid de små små händerna. Den här lilla barnet hade otroligt...

Det finns en hel del som skulle kunna berättas om det dryga gångna året, men det mesta känns ändå gammalt vid det här laget. Förutom en sak: jag har blivit farmor. I april förra året. En flicka. En söt och glad tjej, ett riktigt charmtroll.   Tyv...