Ordsråk idag: Man får inte alltid som man vill.

Jag fortsätter att berätta om min mammas historia som krigsbarn i Sverige genom korta smakprover ur min bok.

Min mamma har bara ett klart minne av att skickas till Sverige i fyraårsålder, nämligen när hon kommit till Sverige och separerades från syskonen. Men desto tydligare och smärtsammare minns hon när det var dags att åka tillbaka till Finland efter drygt tre år i Sverige. Hon ville inte, men var tvungen. Hon hade inget val. Hennes finska föräldrar ville få barnen tillbaka, men först åkte bara mamma och hennes bror. Småsystrarna fick stanna i Sverige ett år till.

Ur kapitlet Uppbrottet
En vecka senare kom det väntade och befarade brevet. Den 14 september, stod det i brevet. En sista gång samlades Oili och syskonen i Valla. Bullkalas som avslutning på en viktig epok. Som vanligt med mängder av Ingas godsaker. Men stämningen var sorgsen.
Flickorna skulle skiljas åt för en lång tid. Hur lång visste ingen. Oili och Soile hade fått träffas i stort sett varje vecka under tre års tid. Nu skulle Soile bli ensam, för Aila bodde långt därifrån. Det kändes ledsamt även om hon älskade sina svenska syskon och var innerligt glad över att hon fick stanna kvar.
– Minns ni isä? frågade Oili.
Aila skakade på huvudet.
– Nej, sa Soile, bara äiti.
– Inte jag heller. Bara från fotografiet som äiti skickade, sa Ossi.
Och så åt de lite mer av bullarna och kakorna.
– Jag kunde inte prata med isä när han ringde i julas, sa Ossi sorgset. Jag förstod inte vad han sa.
Saften var god, kaffebrödet likaså, men det var inte festligt alls. Ingen kunde säga något.
Sedan var kalaset slut. Alla tog högtidligt avsked av Oili och Ossi. Och uppmanade dem att sköta sig och vara duktiga i skolan. Och hälsa till både äiti och isä från allihop.

Mina ord idag: En fin gåva är minne för livet.

Nu får ni ett till litet smakprov ur min bok. Kapitlet Inte bara vardag hör till de positiva sådana, som födelsedagen här nedan. En del annat av innehållet går inte alltid att placera i exakt tid, som till exempel söndagsutflykter.

Den klockan min mamma fick som sjuåring har hon kvar än idag. Hon var väldigt stolt över den för i skolan var hon den enda som ägde en klocka. Till och med lärarinnan frågade mamma om tid.

Ur kapitlet Inte bara vardag
Ett år senare fyllde Oili sju år. Ingeborg och Arvid förstod att det nog skulle bli hennes sista födelsedag i Sverige. Även Oili hade hört de vuxna säga att kriget var slut, och äiti hade nyss varit på besök. Hon hade förstått att äiti och isä ville att alla barnen skulle komma tillbaka till Finland men ännu visste hon inte när det skulle ske.
På morgonen väcktes Oili med sång och saftbricka, som alltid när någon fyllde år. På brickan låg ett litet avlångt paket. Det var alltid lika spännande med paket, tyckte hon. Oili kände på det, vred och skakade.
– Ska du inte öppna nu, sa Ernst otåligt. Han visste vad paketet innehöll och ville se Oilis reaktion.
Oili drog av snöret och öppnade.
– Ojjj! Titta!
Oili visade upp den öppna kartongen. I den låg en klocka. Ett riktigt armbandsur med läderarmband! Hon tog upp klockan, vände på den. På baksidan stod något graverat med snirkliga bokstäver.
– Ooo, försökte Oili läsa.
– O B, fyllde Doris i. Dina bokstäver, förstår du.
Oili lyfte klockan mot örat och lyssnade.
– Den tickar!
– Visst! Du ska vara rädd om den. Den måste dras upp varje dag, men det får bara vuxna göra, sa Ingeborg och satte den på Oilis arm.

Nu är jag trött, så oerhört trött. Det är förväntat, kanske välförtjänt också.

I helgen har jag avverkat vernissage av fotoutställning där både maken och jag har flera bilder och presentationen av min bok. Samtidigt som vi haft halva släkten (eller åtminstone mamma, syster och systerdotter) på besök. De kom för att vara med på just bokpresentationen men fick vernissagen på köpet.

Bokpresentationen var en trevlig tillställning med ca 50 gäster som fick i sig små förfriskningar och välavvägt program. Redaktören inledde med några välkomnande ord och två med kopplingar till Nordiska museets projekt "Att minnas migrationen" berättade om det och kopplingen till min bok. Maken sjöng och spelade på gitarr (mest Evert Taube som var populär på 40-talet som boken också handlar om), jag presentarerade vad jag skrivit, varför och hur samt läste några små stycken ur boken, och så spelade maken igen. Sen ville även mammas kusin säga några ord. Redaktören sålde böcker och jag signerade och svarade på två journalisters frågor och blev fotad tillsammans med min mamma, som var med dagen till ära.

Idag känner jag mig helnöjd. Och trött. En lång periods hårt slit är över. Återstår lågsiktig markadsföring och att sätta igång med nya projekt jag går och klurar på. Men först får jag vara trött en tid, det är helt OK.

Ordspråk idag: Arbete gör sömnen söt.

Mina ord idag: En mor är alltid en mor.

Min mormor höll regelbunden kontakt med sina barn under de 3-4 åren de var i Sverige. Hon var helt finskspråkig men hade hittat någon som kunde skriva på svenska. Min mamma Oili har kvar ett brev som hennes finska mamma (kallas med den finska benämningen äiti) skrev till den svenska fostermamman 1944. Språket från 40-talet, speciellt lite knagglig finslandssvenska, låter charmigt, tycker jag. Brevet visar tydligt en mors oro för sina barn och därför jag lagt in det i sin helhet i boken.

Ur kapitlet Brevväxling
– ”Nu är det 2 år den 4 juni som barnen reste dit till Sverige. Det är nu tredje sommaren som barnen fått vara dit i Ert sköte. Di ha nog sekärt vuxit mycket och blivit starka så vi kan inte riktigt inbilla oss hur mycket di har förändrats under denna tid. Vi äro så tacksamma för allt detta som har kommit till barnens del, jag önskar att Oili på något sätt skulle kunna belöna Er tacksamhet men hon är ännu så liten. Ja nu kom jag här ihåg att tacka för påskkortet som jag fick.”
– Det var det som jag skickade till äiti. Hon tyckte om det, avbröt Oili.
– ”Och Oili får ni hälsa att om di kommer att vara hur länge som helst så kommer inte mor att glömma henne aldrig. Varje gång Oilis far är hemma så brukar vi alltid prata om barnen hur di nu leker och har det bra där. Vi önskar att vi nu en gång få alla vara tillsammans ännu hela familjen. Oili och Aila brukade alltid säga att de äro mors hjälp och Soile sade att hon är fars hjälp.
Ni frågade vad jag nu brukar sköta när barnen äro borta. Först har tiden gått att få ihop nytt hem det som är så svårt att få allt vad man behöver. Nu är jag på Sunila fabriket på arbete. Nu är det slut med hopp att slippa dit till Sverige att få se barnen, di ge inte papper dit när jag är arbetspliktig. Men jag önskar nu att allt går bra och barnen slipper fort hem.
Jag sänder nu här vårt fotografi kort frågen nu först Oili vem där är om hon kommer ihåg. Så får ni säga åt Oili att far och mor äro glada när Oili kan cykla. Har ni tänkt sätta henne i skolan i höst om ännu krig håller på? Så får jag nu sända mycket kära hälsningar till Oili från Oilis far och mor och till fosterföräldrarna en god sommar och varma ljusa dag ett gott välmående. Önskar mor. En varm omfamning till Oili.”

Mina ord idag: Viljan att göra gott för medmänniskor fanns på många håll.

Idag får ni nästa smakprov ur min bok "I mammas fotspår", två mindre delar av kapitlet Ankomsten, då min mamma och hennes syskon kom fram till sina svenska fosterfamiljer. Var så goda.

Ur kapitlet Ankomsten
En tidig, tidig morgon fördes Oili och syskonen till Centralstationen och sattes på ett tåg på väg söderut. Ett tåg med stoppade säten klädda med randigt sammetsmjukt tyg, fullt med barn som skulle till fosterfamiljer längs vägen söderut i landet, liksom lottor och Röda Korsare. Friherrinnan Hummerhielm följde med ända från Stockholm för att se till att rätt barn hamnade hos rätt mottagare. Med sig hade hon listor på alla mottagarfamiljer och häften med finska ord, siffror och en aftonbön som hon delade ut till dem.

Vid tiotiden, efter en i barnens tycke evinnerligt lång resa med oändligt många stopp, stannade tåget i Dalhammar, en liten ort i norra Småland. Spåret följde här en smal dalgång med en liten ringlande å i mitten och trädbeklädda berg längs sidorna.

De svenska lottorna pratade svenska, så som de hade gjort hela vägen, och Oili och hennes syskon förstod förstås ingenting. Bara friherrinnan talade lite finska men hon hann bara säga några få uppmuntrande ord till var och en. Emellertid började de nu bli vana vid att inte förstå. Det var bara att följa med när deras väskor lyftes ner från hyllan ovanför bänken och de leddes mot dörrarna. Trötta och tilltufsade barn med små bruna resväskor och lappar om halsen. På stationen stod finklädda tanter och farbröder och lite längre bort en glänsande bil med en vedpanna baktill.
 
Friherrinnan vände sig till de väntande, pratade med dem, kontrollerade barnens namn och nummer och mottagarnas namn mot sin lista och delade ut det finska häftet till var och en. Sedan klev hon åter på tåget som sakta tuffade vidare mot Västervik.

Hela morgonen hade Ossi suttit tätt intill sina småsystrar och tagit hand om dem på bästa vis. Precis som pappa och mamma hade sagt att han skulle göra. Nu kom främmande människor och började föra bort flickorna. En haltande kvinna, Berta, som kom att bli Ailas fostermor i fyra år, kom tillsammans med en pojke i Ossis ålder, tog den tvååriga Aila i famnen och gick iväg med henne. Aila skrek men ingen av de vuxna brydde sig. Ossi försökte springa efter Aila och sa att de inte skulle föra bort henne. En kvinna, Malin, som blev Ossis fostermor, kom fram till Ossi och visade honom tillbaka till gruppen.
 
En man, Arvid, och två kvinnor, Ingeborg och Inga, tog Oili och Soile med sig till den väntande bilen. Ossi försökte hålla fast vid Oili och Soile som båda grät. Hans läpp darrade.
– Ei saa viedä! grät Ossi utan att någon verkade bry sig om vad han sa. Ei saa viedä!

Malin tog ett hårdare tag om hans hand, sa någonting obegripligt och drog honom med sig åt motsatt håll, i riktning mot hennes hem, någon kilometer ovanför stationen. Ossi vände sig om flera gånger och tittade efter Oili och Soile som fördes till den stora bilen med en gengastank baktill och såg dem köra iväg.
 
                    ----------------------------------

Oili och Soile satt med uppspärrade ögon i baksätet på den stora mörka bilen, tysta, darrande. Inga satte sig bredvid dem. Flickorna höll hårt i varandras händer och såg sig omkring med både rädsla och nyfikenhet. De passerade lanthandeln och mejeriet, körde över en bro. Sedan åkte de förbi en rund tvättstuga som såg ut som ett litet lusthus invid ån mitt i den öppna dalen och därefter svängde de av mot skogen. Efter många backar och kurvor på den dammiga grusvägen mellan träd och åkrar kom de fram till en gård med många fruktträd. Bortom dem låg ett stort vitt hus och där lyftes de ut.
 
Flera stora flickor, Ingas döttrar, stod och väntade i Valla där Soile skulle komma att bo i fyra år. De tittade nyfiket på de små flickorna som lyftes ur bilen. Som dockor hand i hand, klädda i hängselkjol, blus, kappa och hatt med knytband. Där vid bilen skiljdes flickorna åt. Soile bars in i huset och dörren låstes medan Soile skrek och grät.
 
Arvid lyfte upp den lika ilsket gråtande Oili, satte henne snabbt i bilen igen. Nu ensam, utan den sista av sina syskon, bredvid Ingeborg, Oilis fostermor.
– Äiti, äiti! grät hon efter sin mamma. Äiti var det första finska ord fosterfamiljerna lärde sig förstå. Ordet upprepades ofta den första tiden i Sverige.

De fortsatte på den smala grusvägen, ytterligare några backar och tvära kurvor, passerade ett par mindre hus. Efter två kilometer kom de till ett fyrkantigt vitrappat hus alldeles intill en sjö, svängde in på en kort allé och fortsatte ända fram till stora entrén på framsidan av huset. Ett ofantligt hus i Oilis tycke. Tårarna rann längs hennes kinder när hon lyftes ur bilen. Hon försökte gömma sig bakom kjolen på Ingeborg, rundare än mamma Mirjam. Ingeborg puffade fram Oili till trappan där två stora pojkar och en flicka stod på rad, och hälsade henne välkommen med ett handslag. Vid middagen fick Oili bekanta sig med ännu en son i huset, den äldste av dem.

Det var juni 1942 och syrenerna blommade.

Ordspråk idag: Varav hjärtat är fullt, därom talar munnen.

Spänningen stiger - om en vecka är det dags min bokpresentation. Min mamma, som är bokens huvuderson, liksom min syster och hennes dotter kommer hit från Finland. Därutöver vet vi bara några få som har sagt att de kommer. Men vi har skickat ut mängder av inbjudningar, utan några krav på förhandsbesked.

Tänkte att ni skulle få läsa några små smakprover ur min bok "I mammas fotspår" som handlar om min mammas tid som finskt krigsbarn i Sverige under andra världskriget. Idag det första smakprovet, var så goda.

Ur kapitlet Avsked
På stationen stod tåget inne och väntade. Det svarta loket ångade. På perrongen och den stenlagda stationsgården myllrade det av människor. Barn som skulle resa och vuxna som skulle vinka av. Reselottor i sina grå dräkter och vita förkläden som delade ut namnlappar och hjälpte barn upp på tåget. Kvinnor som grät och män som såg mycket allvarliga ut. Och barn som var ledsna, allvarsamma, eller till och med lite spralliga, som om de skulle på ett äventyr.

Nu klängde flickorna kring Mirjams klänning. Bara Oili vågade titta fram och se sig omkring. Det var trots allt något spännande som höll på att ske. Men också allvarsamt, det såg hon på mamma och pappa. Och på alla andra ledsna barn och vuxna. Ossi stod strax bredvid, blek men lite barsk när han lyssnade på pappas och mammas förmaningar.

- Kom nu ihåg att ta väl hand om dina småsystrar, du som är en stor pojke, sa Mirjam. Det var det sista hon sade till honom inför resan, en upprepning av det hon sagt flera gånger tidigare under det senaste dygnet.

Mirjam hade svårt att släppa taget om barnen men till slut måste de lämnas över till de vänliga men stressade ledsagarna. En gråklädd reseledare hälsade leende, tog Aila i famnen och Soile i handen och förde dem alla till tåget. Oili höll hårt i Soiles hand och Ossi gick ett par steg bakom dem. På tåget sattes de på träbänkar bland mängder av andra barn, nästan en hel vagn full. De små resväskorna samlades ihop och bars upp på tåget av en soldat. Oili som fick fönsterplats tittade ut med näsan tryckt mot det svala fönsterglaset. Såg mamma och pappa ledsna stå kvar på perrongen och vinka. Såg mamma ta fram näsduken och torka av ögonen.

- Äiti, älä jäta minua. Mamma, lämna mig inte, snyftade Oili, men mamma hörde inte. Salta tårar rann nerför kinderna, nu började hon förstå.

Asser och Mirjam stod länge kvar på perrongen och tittade efter tåget. Sakta vände de tillbaka hemåt, till det barntomma hemmet. I morgon är det dags för ännu ett avsked och sen blir jag alldeles ensam, tänkte Mirjam men vågade inget säga för att inte oroa Asser ännu mer.

Ordspråk idag: Koppla av i tid, så blir du inte avkopplad i förtid.

Det fina vintervädret lockade ut mig och maken i förrgår. Vi var inte precis ensamma om den idén. Här några bilder från vår promenad. Personerna är helt okända som bara råkade befinna sig lämpligt framför mig.

På kvällen fick jag feber, så igår var jag inne hela dagen igår. Idag är jag bättre men har inte varit längre än till närmaste mataffären. Däremot löste vi färdigt ett jättekorsord som vi påbörjade på juldagen. Jag har flera gånger fått sådana av barnen, dock inte i år. Det här var ett gammalt som jag hade börjat lite men inte klarat av ensam. Men tillsammans går det alltid bättre.

Det finns många sätt att koppla av. Man ska ta vara på det som bjuds och se något att glädjas åt i i stort som smått.

Ut och njut!

 alla som vill ändra på sina liv. När man vill ändra sin situation kan det vara svårt att veta vad man ska göra. Eller att våga ta steget. Ideer och tankar är dock ett första steg.

Oftast är det så att man får själv se till att det blir en ändring. Bit för bit eller snabbt och omvälvande, helt eller delvis av egen kraft. Nåja, ibland sker det utan ens egen vilja, till exemel om man blir uppsagd eller insjuknar allvarligt. Men om vi bortser från dem så ligger valet oftast hos oss själva.

Ordspråk idag: Var och en är sin egen lyckas smed.

En period var jag väldigt ensam och trivdes inte med det. Ganska deprimerande upplevde jag mitt liv då. Jag ville gära träffa någon, en livskamrat. Till slut tänkte jag att jag måste göra något, igen hittar mig innanför mina fyra väggar där jag tillbringade alldeles för mycket tid. Men jag ville inte gå ut på restauranger eller dansplatser som jag upplevde som rena rama raggningsplatser.

Så jag la in en kontaktannons på ett väl valt ställe på Internet. Jag fick en hel del kontakter, om än en del mindre seriösa sådana. Men på något sätt gjorde det mig inte så mycket. Jag hade ett alias, struntade i mellelandena när de inte passade mig, träffade folk bara på offentliga platser och fortsatte bara så länge jag kände mig bekväm.

Jag blev gladare, dels av att träffa nya männsikor, men mest för att jag åtminstone försökte göra något för min egen situation. Och det bästa av allt, efter en tid träffade jag den rätta. Han som numera är min kära make.

Det här är bara ett exempel på situationer i livet där man själv kan bestämma sig att våga, att börja förändra sin situation. Man kan i alla fall försöka. I annat fall kan det bli som Börje Ring sjöng, efter Kirkegaard tror jag:

"Har jag inte valt,

har jag ändå valt

att andra tar

mitt val ifrån mig."

Jag brukar ofta tänka och grunna på just den sångversen. Han har så rätt i den. En vän sa också en mycket klok kommentar ett par gånger är jag inte vågade fråga eller göra något: "Du kan inte få mer än nej". Det gäller att försöka.

Det nya året kan vara bra tillfälle att söka sitt nya liv. I stort eller smått, men våga försöka.

 Ordspråk idag 2: Den som vågar han vinner.