Bara en och en halv vecka kvar! Sen ska den vara färdig, min bok. Om inget oförutsett händer. Den skickades till tryckeriet igår eftermiddag. I morse ringde min redaktör från Arlandabussen och berättade att tryckeriet bekräftat att de tagit emot materialet och det ser bra ut. De gillade omslaget.

Redaktören åkte på en välbehövlig långhelgresa efter att jobbat hårt båda dagar och kvällar. Och jag gick och fikade med maken efter att vi lämnat våra alster (mina åldrande tulpaner, se kategori allmänt) till utställningen. Jag åt en härlig gräddig bakelse fast jag är laktosintolerant. Lite får man väl ofta för firandets skull, eller hur? Nåja, så illa var det inte, jag tog en tablett så jag inte ska få reaktioner.

Sen dess har jag varit innerligt trött. Hade riktiga svårigheter att hålla mig vaken ett tag på eftermiddagen. I Ikväll har vi tagit det bara lungt med god mat och Morden i Midsomer, och samlat på krafter.

Ordsråk idag: Den sista milen är den längsta.

Jag har en förkärlek till åldrade tulpaner. Nog att färska blommor också är fina och tulpaner i synnerhet, men inget slår den speciella skönheten hur en tulpan som börjat åldras.

När jag täker på en tulpan kan se framför mig hur den förändras dag för dag. Tänk dig själv. Redan efter ett par dagar början den öppna sig så att man ser innanmätet. Efter ytterligare ett par dagar börjar blombladen speta utåt så ostyrigt att jag blir bara glad av att se förändringen. Och så början den tappa en del blomblad som ligger kupade på bordet och håller sig så vackra ytterligare ett tag. Medan de flesta sitter kvar och hänger neråt som en kjol runt en krona. Ostyrigt, böjda på alla möjliga sätt. Varje blomma på sitt sätt.

När det är tulpanperiod måste jag bara köpa hem dem. Sen får de stå kvar tills de är helt torra. Under tiden hamnar en del framför min kameralins. Jag har inte många bilder på frächa "fina" tulpaner men desto fler på åldrande sådana. Bara för att jag tycker att de är mycket mer spännande att fota.

Nu har jag precis beställt ett par förstoringar som jag ramat in och ska ställa ut på kommunens julsalong där alla skapande kommuninvånare får visa upp ett par verk var. I år valde jag just två åldrande tulpaner, dom här två.

Ordspråk idag: Grå hår är ålderdomens prydnad.

Under hela min uppväxt har mamma berättat om tiden i Sverige. Små korta episoder, gång på gång med nästan samma och mestadels positiva ordalydelse. Nu har jag skrivit en bok om hennes historia som krigsbarn. ”I mammas fotspår” heter den. För det kändes verkligen så, att gå i hennes fotspår.

Under fyra års tid intervjuade jag alla inblandade som fortfarande lever, besökte gårdarna, samlade på foton och dokument, ställde ständigt fler frågor och skrev mer och mer. I början fick jag bara fram samma episoder som mamma alltid har berättat. Mera kom hon inte ihåg. Men mina frågor tillsammans med gamla foton, brev och kort väckte fler slumrande minnesbilder.

När jag nu har rört om känslorna hos både min mamma och mostrarna har många gömda, en del smärtsamma, känslor kommit upp till ytan. Men trots många uppslitande separationer och svårigheter med språk och omställningar, längtan bort till det andra livet, har tiden i Sverige också inneburit mycket gott för dem. De fick trygghet, blev väl omhändertagna och fann livslång vänskap som de inte skulle vilja vara utan. Idag säger de att den tiden berikade deras liv.

Ibland har mamma varit trött på alla mina frågor. Men ändå högst delaktig. Som när vi åkte tillsammans till Småland och träffade hennes och ena mosters svenska ”syskon”. Tårarna flödande har hon läst mina texter och säger att något förträngt nu fått komma fram. Hon är glad att jag har skrivit boken trots all smärta den väckt. Och smickrad.

Lik min mamma har vi alla en livshistoria värd att minnas, var och en speciell på sitt sätt. Och som kanske väntar att bli nedskriven av någon.

Ordsråk idag: Inget ont som inte för något gott med sig.

  Min mamma som 4-åring.

Sommaren efter första skolåret fick min mamma åka tillbaka till Sverige. Då hade hon glömt svenskan, men lärde sig det snabbt på nytt samtidigt som hon under sommaren återigen glömde finskan. Till hösten återvände hon till Finland tillsammans med sina systrar som då började skolan.

För min ena moster var det nya livet i Finland ännu svårare än för min mamma. Hon längtade sig sjuk efter sin svenska familj och därför fick hon och min mamma åka tillbaka under flera somrar. Länge var de splittrade mellan två länder och två familjer. Först som vuxen kände mamma klart att hon hör hemma i Finland.

Det måste ha varit svårt för mina morföräldrar att skicka iväg sina barn till obekanta familjer och på obestämd tid. Det kan inte heller ha varit lätt för de svenska familjerna att ta emot ett främmande litet barn utan språk. Men de ville gott och gjorde så gott de kunde. Till slut hade de gärna velat behålla barrnen med mina morföräldrar ville få dem tillbaka.

Men det var inte helt enkelt att ta hem först två och sen alla fyra barnen. Det var ransonering och ont om alla förnödenheter i Finland. Barnen kunde inte finska från början och hade fjärmats från sina föräldrar. Och säkert var det inte lätt att som föräldrar se hur mycket av barnens uppväxt de missat. Inte heller hur de längtade bort till sin andra familj.

Men livet måste levas vidare. Och de levde, och vande sig så småningom.

Ordspårk idag: Man gör så gott man kan. 

Ordspråk idag: Den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge.

Väntan i höst har varit lång men nu har min bok kommit yttterligare ett steg närmare verklighet.

Jag har idag gått genom ändrigsförslagen med min redaktör, vi har tittat på layouten och skissat på tiderna. Den beräknas vara färdig 17-18/12. Release party planeras till januari.

Kul, kul, kul!

Ordspråk idag: Skam den som ger sig.

Slutredigeringen av boken äntligen klar - åtmistone vad jag vet nu.

Har hållit på intensivt hela dagarna från torsdag till idag. De andra dagarna har jag tagit lite, lite ledigt på kvällarna. Så var tanken för idag också, mem nu blev det inte så. Blev klar alldeles nyss. Materialt precis skickat till redaktören och i morgon ska vi gå genom allt. Och planera resten av slutsrpurten, tidsplan för att som återstår att göra. Får se hur lång tid det tar.

I går eller förrgår läste jag lite slarvigt om en ung författarinna som nu kommit ut med sin andra bok. Den första hade hon skrivit på fem veckor och den andra på tre. Jag fattar bara inte hur det varit möjligt. Och underar storligen hur resultatet blev. Av egen erfarenhet vet jag att det krävs mycket jobb och att det tar tid. Hoppas bara att hon menade att det tog dessa veckor att skriva själva historien och att tiden för omarbetningar inte var inräknade i det.

Nu måste jag i säng för att vara människa imorgon. Ska nog ta fram ett korsord. Det är det bästa sättet att koppla bort alla andra störande tankarna. God natt!

Jag håller som bäst på med slutredigering av min bok "I mammas fotspår" (recension i serien Om min mamma, där fortsättning följer). Det är ett idogt jobb som tar längre tid än jag trodde. Började i måndags eftermiddag, tog spontant semester för det här i tisdags och återigen både torsdag och fredag. Fortfarande är jag inte klar utan får ägna helgen också åt boken. 

Det får ta den tid det tar. Med viss tidspress förstås. Jag ska träffa redaktören på måndag och vill vara klar till dess. Det gäller att få ut boken i god tid före jul. Den ska ju bli en julklapp att köpa.

Det är konstigt att jag alltid tror att saker och ting ska gå fortare än de gör i verkligheten. Och smidigare. Men så fastnar jag i sökande efter någon mer detalj eller något som ska omformuleras. Jag är inte särskilt snabb av mig varken när det gäller att läsa eller skriva, och så gör jag många felslag, samtidigt som jag vill göra allt ordentligt. Då tar det sin tid. 

I praktiken finns det inget som heter perfekt. Alltså finns det alltid förbättringspotential. Ibland är det dock svårt att se det själv. Alternativt så är man aldrig nöjd. Men när jag skrev min bok så kom jag till slut till en fas där jag var tvungen att konstatera att nu är det bra nog för stunden. Sen har redaktören och en till korrekturläsare lusläst allt och hittat hur mycket förbättringsmöjligheter som helst.

Först kändes det svårt, att någon pillat  i min text och ändrat för att den inte var bra nog. Men det är ändå bra, för vi vill alla att resultatet ska bli så bra som möjligt. Texten är ändå min och ändringarna ska vara i den mån det känns bra för mig. Stavfel och borttappade bokstäver eller ord är en självklarhet att rätta. Och om läsaren inte förstått mig finns det alla skäl att omformulera en beskrivning. Jag vill ju att läsarna ska se framför sig det som jag ser och vill förmedla.

Det är bara att fortsätta tills jag blir klar...

Ordspråk idag: Ingen föda utan möda.

I drygt tre år blev min mamma och morbror kvar i Sverige. När kriget var slut och min mamma skulle börja skolan måste de åka tillbaka. Mostrarna blev kvar ytterligare ett år pga. svåra levnadsförhållanden i Finland. Mamma minns inte mycket av separationen från sina föräldrar vid fyraårsålder men desto klarare när hon måste återvända till Finland. Det gjorde ont.

Det här var ännu ett avsked och en förlust för min mamma. Hon hade ju rotat sig hos sin svenska familj som också hade velat behålla min mamma. Men finska staten ville få alla barnen tillbaka. Och framförallt, mina morföräldrar ville ha sina barn tillbaka.

I Finland var allting främmande för dem. De hade glömt finskan, det gamla hemmet hade bombats och föräldrarna hade flyttat. Det var en chock att lämna de välbärgade lantbrukarfamiljerna och komma ”hem” till föräldrar som de inte kände och kunde prata med, till en etta i en fattig industriförort. Det var brist på allting, mat som kläder och andra förnödenheter.

När de kom hade höstterminen redan pågått i två veckor. Så de fick börja i skolan på en gång, utan att kunna finska.

Min mamma och morbror, och senare även mostrarna, blev retade av de finska barnen för att de i början pratade bara svenska. De ansågs vara malliga. De finska barnen var avundsjuka och retade de ”svenska” barnen (det fanns några till som varit i Sverige) också för deras finare kläder och för skinnskorna. De finska barnen gick i pappskor och hade kläder som var omsydda och tygvända flera gånger om.

Min mamma och morbror var maktlösa i sin nya situation. Men också anpassningsbara. De finska föräldrarna blev så småningom åter föräldrar för dem. Åtminstone min mormor. De lärde sig språket, fick kamrater och klarade av skolarbetet. Men längtade tillbaka till Sverige.

Ordspråk idag: Andra tider andra seder.