Under hela min uppväxt har mamma berättat om tiden i Sverige. Små korta episoder, gång på gång med nästan samma och mestadels positiva ordalydelse. Nu har jag skrivit en bok om hennes historia som krigsbarn. ”I mammas fotspår” heter den. För det kändes verkligen så, att gå i hennes fotspår.

Under fyra års tid intervjuade jag alla inblandade som fortfarande lever, besökte gårdarna, samlade på foton och dokument, ställde ständigt fler frågor och skrev mer och mer. I början fick jag bara fram samma episoder som mamma alltid har berättat. Mera kom hon inte ihåg. Men mina frågor tillsammans med gamla foton, brev och kort väckte fler slumrande minnesbilder.

När jag nu har rört om känslorna hos både min mamma och mostrarna har många gömda, en del smärtsamma, känslor kommit upp till ytan. Men trots många uppslitande separationer och svårigheter med språk och omställningar, längtan bort till det andra livet, har tiden i Sverige också inneburit mycket gott för dem. De fick trygghet, blev väl omhändertagna och fann livslång vänskap som de inte skulle vilja vara utan. Idag säger de att den tiden berikade deras liv.

Ibland har mamma varit trött på alla mina frågor. Men ändå högst delaktig. Som när vi åkte tillsammans till Småland och träffade hennes och ena mosters svenska ”syskon”. Tårarna flödande har hon läst mina texter och säger att något förträngt nu fått komma fram. Hon är glad att jag har skrivit boken trots all smärta den väckt. Och smickrad.

Lik min mamma har vi alla en livshistoria värd att minnas, var och en speciell på sitt sätt. Och som kanske väntar att bli nedskriven av någon.

Ordsråk idag: Inget ont som inte för något gott med sig.

  Min mamma som 4-åring.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Fotosessionen i skogen fortsatte, även med annat än Legofigurer. Men här först ett par av dem i samma bild bland laven.   Jag hade ett speciellt scenario i tankarna när jag gjorden den här bilden, som var med i vår fotoutställning i november....

Åter aktiv efter lång, lång paus. Ska visa er något jag gjorde i höstas. Ibland fotar jag stort, ibland smått. Som mossor och lavar. Den här mossan med sina sprön tycker jag är allra vackrast. Och laven nedanför ser ut som små torra träd. ...

Idag har jag varit duktig, alldeles för duktig.   Jag har putsat fönstren, alla fönstrena! Äntligen, för det borde ha gjots för länge sen enligt min smak, men det har bara inte blivit av. Nu är det gjort, det är trevligt, världen ser så mycket kl...

En dag i höstas stod jag på busshållplatsen i Skanstull och väntade på 4:ans buss som dröjde ovanligt länge. I närheten av mig stod två kvinnor med en liten baby i vagnen. Min blick fastande vid de små små händerna. Den här lilla barnet hade otroligt...

Det finns en hel del som skulle kunna berättas om det dryga gångna året, men det mesta känns ändå gammalt vid det här laget. Förutom en sak: jag har blivit farmor. I april förra året. En flicka. En söt och glad tjej, ett riktigt charmtroll.   Tyv...