Under hela min uppväxt har mamma berättat om tiden i Sverige. Små korta episoder, gång på gång med nästan samma och mestadels positiva ordalydelse. Nu har jag skrivit en bok om hennes historia som krigsbarn. ”I mammas fotspår” heter den. För det kändes verkligen så, att gå i hennes fotspår.

Under fyra års tid intervjuade jag alla inblandade som fortfarande lever, besökte gårdarna, samlade på foton och dokument, ställde ständigt fler frågor och skrev mer och mer. I början fick jag bara fram samma episoder som mamma alltid har berättat. Mera kom hon inte ihåg. Men mina frågor tillsammans med gamla foton, brev och kort väckte fler slumrande minnesbilder.

När jag nu har rört om känslorna hos både min mamma och mostrarna har många gömda, en del smärtsamma, känslor kommit upp till ytan. Men trots många uppslitande separationer och svårigheter med språk och omställningar, längtan bort till det andra livet, har tiden i Sverige också inneburit mycket gott för dem. De fick trygghet, blev väl omhändertagna och fann livslång vänskap som de inte skulle vilja vara utan. Idag säger de att den tiden berikade deras liv.

Ibland har mamma varit trött på alla mina frågor. Men ändå högst delaktig. Som när vi åkte tillsammans till Småland och träffade hennes och ena mosters svenska ”syskon”. Tårarna flödande har hon läst mina texter och säger att något förträngt nu fått komma fram. Hon är glad att jag har skrivit boken trots all smärta den väckt. Och smickrad.

Lik min mamma har vi alla en livshistoria värd att minnas, var och en speciell på sitt sätt. Och som kanske väntar att bli nedskriven av någon.

Ordsråk idag: Inget ont som inte för något gott med sig.

  Min mamma som 4-åring.