Min mamma fick träffa sina syskon regelbundet. Sin ena syster fick hon träffa ofta för att deras svenska familjer var släkt och bodde nära varandra. De återkommande separationerna från syskonen var först svåra men så småningom lärde sig barnen att de ses igen.

För övrigt var min mamma som ett av barnen i sin familj, det yngsta barnet. Busade och kivades med sina svenska syskon. Hjälpte sin svenska mamma med dukning, baka kakor och bullar, lägga in de manglade dukarna och örngotten i linneskåpet och rensade i grönsakslandet. Med sin svenska syster matade hon hönsen och hämtade in äggen. Hennes alldeles egen arbetsuppgift var att kratta grusgången varje lördag inför söndagen då allt skulle vara fint. När hon var sex år fick hon lära sig att stoppa sina strumpor. Hon lärde sig också att simma, cykla och åka både skidor och skridskor.

Familjerna i de båda länderna höll kontakt med hjälp av översatta brev. Foton på barnen skickades till Finland och barnen fick något kort på sina föräldrar så de inte helt skulle glömma bort dem. Åtminstone en jul har min mormor skickat svenska sagoböcker till sina barn. Och en gång fick hon möjlighet att sända en radiohälsning till barnen.

Efter nästan tre år lyckades min mormor komma till Sverige på besök. En vecka hos varje barn. Det var spännande och roligt, samtidigt lite konstigt och främmande. Inte kunde de prata med varandra heller. Men min mormor var inte den som gav sig i första taget. Hon kommunicerade så gott det gick med gott humör och gestikulerande. Och finska.

Ordspråk idag: Man får ta seden dit man kommer.