”Ta nu väl hand om dina småsystrar”, var det sista mina morföräldrar sa till sin nioåriga son när de skickade sina fyra barn till Sverige. Det var den fjärde juni 1942. Min mamma var fyra år och mina mostrar tre och två år gamla. Med namnlappar om halsen sattes de på tåget som förde dem bort. Ingen visste vart och för hur länge.

Morfar var vid fronten och mormor hade varit ensam med fyra små barn. Till sist hade de tagit det svåraste beslutet föräldrar kan ta, att skicka iväg sina barn undan krig och matbrist i Finland. De var fyra barn bland cirka 70 000 finska krigsbarn som skickades till Sverige under andra världskriget.

Hela den långa resan såg min morbror efter sina systrar. Slutligen kom de till en liten ort i Småland där de separerades för att bo hos olika familjer. Den separationen är min mammas tydligaste minne av hela resan. Hon förlorade den sista tryggheten. Också min morbror tog det mycket hårt, han skulle ju se efter flickorna.

Första tiden var mycket svår. Ivägskickade från föräldrarna, komna till ny omgivning vitt skild från miljön de var vana vid, till nya människor som talade ett språk de inte förstod. Men de kom alla till bra familjer, lärde sig svenska och vande sig. De deltog i familjernas vardagsliv och blev som deras egna barn. Och fick träffa sina biologiska syskon regelbundet.

Ordspråk idag:  Nöden har igen lag.