Jag håller som bäst på med slutredigering av min bok "I mammas fotspår" (recension i serien Om min mamma, där fortsättning följer). Det är ett idogt jobb som tar längre tid än jag trodde. Började i måndags eftermiddag, tog spontant semester för det här i tisdags och återigen både torsdag och fredag. Fortfarande är jag inte klar utan får ägna helgen också åt boken. 

Det får ta den tid det tar. Med viss tidspress förstås. Jag ska träffa redaktören på måndag och vill vara klar till dess. Det gäller att få ut boken i god tid före jul. Den ska ju bli en julklapp att köpa.

Det är konstigt att jag alltid tror att saker och ting ska gå fortare än de gör i verkligheten. Och smidigare. Men så fastnar jag i sökande efter någon mer detalj eller något som ska omformuleras. Jag är inte särskilt snabb av mig varken när det gäller att läsa eller skriva, och så gör jag många felslag, samtidigt som jag vill göra allt ordentligt. Då tar det sin tid. 

I praktiken finns det inget som heter perfekt. Alltså finns det alltid förbättringspotential. Ibland är det dock svårt att se det själv. Alternativt så är man aldrig nöjd. Men när jag skrev min bok så kom jag till slut till en fas där jag var tvungen att konstatera att nu är det bra nog för stunden. Sen har redaktören och en till korrekturläsare lusläst allt och hittat hur mycket förbättringsmöjligheter som helst.

Först kändes det svårt, att någon pillat  i min text och ändrat för att den inte var bra nog. Men det är ändå bra, för vi vill alla att resultatet ska bli så bra som möjligt. Texten är ändå min och ändringarna ska vara i den mån det känns bra för mig. Stavfel och borttappade bokstäver eller ord är en självklarhet att rätta. Och om läsaren inte förstått mig finns det alla skäl att omformulera en beskrivning. Jag vill ju att läsarna ska se framför sig det som jag ser och vill förmedla.

Det är bara att fortsätta tills jag blir klar...

Ordspråk idag: Ingen föda utan möda.