Sommaren efter första skolåret fick min mamma åka tillbaka till Sverige. Då hade hon glömt svenskan, men lärde sig det snabbt på nytt samtidigt som hon under sommaren återigen glömde finskan. Till hösten återvände hon till Finland tillsammans med sina systrar som då började skolan.

För min ena moster var det nya livet i Finland ännu svårare än för min mamma. Hon längtade sig sjuk efter sin svenska familj och därför fick hon och min mamma åka tillbaka under flera somrar. Länge var de splittrade mellan två länder och två familjer. Först som vuxen kände mamma klart att hon hör hemma i Finland.

Det måste ha varit svårt för mina morföräldrar att skicka iväg sina barn till obekanta familjer och på obestämd tid. Det kan inte heller ha varit lätt för de svenska familjerna att ta emot ett främmande litet barn utan språk. Men de ville gott och gjorde så gott de kunde. Till slut hade de gärna velat behålla barrnen med mina morföräldrar ville få dem tillbaka.

Men det var inte helt enkelt att ta hem först två och sen alla fyra barnen. Det var ransonering och ont om alla förnödenheter i Finland. Barnen kunde inte finska från början och hade fjärmats från sina föräldrar. Och säkert var det inte lätt att som föräldrar se hur mycket av barnens uppväxt de missat. Inte heller hur de längtade bort till sin andra familj.

Men livet måste levas vidare. Och de levde, och vande sig så småningom.

Ordspårk idag: Man gör så gott man kan. 

Ordspråk idag: Den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge.

Väntan i höst har varit lång men nu har min bok kommit yttterligare ett steg närmare verklighet.

Jag har idag gått genom ändrigsförslagen med min redaktör, vi har tittat på layouten och skissat på tiderna. Den beräknas vara färdig 17-18/12. Release party planeras till januari.

Kul, kul, kul!