I drygt tre år blev min mamma och morbror kvar i Sverige. När kriget var slut och min mamma skulle börja skolan måste de åka tillbaka. Mostrarna blev kvar ytterligare ett år pga. svåra levnadsförhållanden i Finland. Mamma minns inte mycket av separationen från sina föräldrar vid fyraårsålder men desto klarare när hon måste återvända till Finland. Det gjorde ont.

Det här var ännu ett avsked och en förlust för min mamma. Hon hade ju rotat sig hos sin svenska familj som också hade velat behålla min mamma. Men finska staten ville få alla barnen tillbaka. Och framförallt, mina morföräldrar ville ha sina barn tillbaka.

I Finland var allting främmande för dem. De hade glömt finskan, det gamla hemmet hade bombats och föräldrarna hade flyttat. Det var en chock att lämna de välbärgade lantbrukarfamiljerna och komma ”hem” till föräldrar som de inte kände och kunde prata med, till en etta i en fattig industriförort. Det var brist på allting, mat som kläder och andra förnödenheter.

När de kom hade höstterminen redan pågått i två veckor. Så de fick börja i skolan på en gång, utan att kunna finska.

Min mamma och morbror, och senare även mostrarna, blev retade av de finska barnen för att de i början pratade bara svenska. De ansågs vara malliga. De finska barnen var avundsjuka och retade de ”svenska” barnen (det fanns några till som varit i Sverige) också för deras finare kläder och för skinnskorna. De finska barnen gick i pappskor och hade kläder som var omsydda och tygvända flera gånger om.

Min mamma och morbror var maktlösa i sin nya situation. Men också anpassningsbara. De finska föräldrarna blev så småningom åter föräldrar för dem. Åtminstone min mormor. De lärde sig språket, fick kamrater och klarade av skolarbetet. Men längtade tillbaka till Sverige.

Ordspråk idag: Andra tider andra seder.