Jag hade tänkt snabbt justera bilderna från Paris och lägga ut några. Men så bestämde jag mig att äntligen vara ordentlig. Så nu sitter jag och katalogiserar alla över 700 foton från resan med platsnamn, nyckelordstaggar och bedömning.

Fördelen är att jag framöver lättare ska hitta till exempel människor, eller hus, eller de bästa bilderna. Nackdelen är att det tar väldig tid. Vilket också är skälet till att jag inte gjort det förut. Men jag inser att jag borde göra det, om inte med gamla bilderna så åtminstone framöver, för att hitta vad jag söker bland alla mina tusentals bilder.

Det vore så mycket roligare att snabbt rensa bort de sämsta dubbletterna och klart väldigt misslyckade bilderna och snabbt få göra något roligt med favoriterna. Så som jag brukar. Men det straffar sig längre fram. Alltså... ordentligt nu, även om det tar mer tid.

Mina ord idag: Det är inte lätt att göra som man borde.

Maken och jag kom till slut iväg till Paris, och även hem därifrån. Åkte ner i fredags och tillbaka igår kväll. Framme hemma var vi inte förrän vid midnatt, så det var bara att gå och lägga sig på en gång.

När vi bokat resan försökte vi sätta oss in i alt möjligt om Paris där vi aldrig varit tidigare. Läste om sevärdheterna, studerade kartor, gick på gatorna och tittade på husen med Google maps. Så kom askmolnen över Sverige och all flygtrafik ställdes in.

Vi var glada över att vi inte lyckades boka resan till ett par veckor tidigare som vi tänkt utsprungligen, för då hade vi inte kommit iväg, eller så hade vi blivit himlens strandsatta som fransmännen säger. Men i all osäkerhet kom vi av oss med vår planering och förberedelser. Ända till sista kvällen när vi kom på att vi fortfarande inte hade skrivit ut busslinjekartan och inte kollat en del annat smått och gott, samtidigt som vi skulle packa. Men vi kom iväg i alla fall, det var huvudsaken. Och det blev roligt.

Mer om resan, med bilder, en annan dag.

Visdomsord idag: Planering är halva resan. 

Visst är det konstigt att vi människor är riktiga vanedjur, eller åtminstone jag. Ta det här med mitt alias som exempel. Jag började blogga som Mirjamita i månadskiftet oktober-november. Under den här tiden har det namnet blivit väldigt mycket av mitt eget namn. Jag har visserligen använt det som alias på många håll förut också, men inte så här mycket. Och inte så att jag skrivit undet meddelanden med Mirjamita.

När jag nu bestämde mig att använda mig av mitt eget namn kändes det konstigt. Men också riktigt på något sätt. Åndå jag känner mig inte hemma med det, har ännu inte riktigt vant mig vid mitt eget namn i det här sammanhanget. Just det, det handlar om vana. Men vanan påverkar identiteten.

Av gammal vana började jag inloggningen med mirjamita. Kom på snsbbt att det var fel och ändrade. Fyllde i lösenordet som fortfarande är detsamma, och de fyra föränderliga bokstäverna. Och nekades inträde! Tre gånger fick jag knappa in allt, som jag trodde på samma sätt hela tiden, innan jag kom in. Jag började redan tro att jag sabbat något i systemet när jag ändrade även bloggens adress.

Nåja, jag kom in och lär väl vänja mig vid nyheterna. Men jag måste ändå konstatera att åtminstone jag är ett riktigt vanedjur som man inte styr om i första taget. Inte bara vad gäller alias kontra riktigt namn.

Ordspråk idag: Hiljaa hyvä tulee (finska, ungefär att sakteligen blir det bra). Sakta men säkert.

Tio minuter varade programmet innan det blev reklam på tre minuter. Nästa spelomgång varade hela tjugofem minuter innan det åter blev dags för reklampaus på flera minuter. Därefter återstod bara ett kortare stycke av programmet. Sen var det dags för mer reklam innan nästa program började.

Det skulle räcka gott med reklam mellan programmen. Mindre slöseri på människors tid.

Jag är så less på allt reklam och undviker dessa kanaler om jag kan. Har jag två intressanta program på olika kanaler att välja på, väljer jag alltid det på den reklamfria kanalen. Eller så spelar vi in programmen och spolar över reklamen. Allt för att undvika de eviga avbrotten med ovälkommen matning av reklam. 

Eller så gör jag något annat under pauserna, som nu när jag bloggar. Få reklam är värda min fulla uppmärksamhet, om ens något ögonkast.

Ordspråk idag: Var lika rädd om tiden som om pengar.

Namn som en del av identiteten är något väldigt speciellt. Vi får våra namn som små och de flesta behåller sitt namn livet ut. Tidvis kanske man inte trivs med det, men jag tror nog att de flesta är ganska nöjda med sina namn. Om inte annat än så för att man är så van vid det.

Smeknamn blir också en del av identiteten. Jag har aldrig haft något smeknamn. Ibland har jag tyckt att det är bra - då blir jag inte kallad för något jag inte är eller tycker om. Stundvis har jag saknat det - det kunde vara trevligt med något personligt, något som andra tyckt är just jag. Men för det mesta har jag varit nöjd med det jag fått vid dopet. 

Till slut skaffade jag mig eget smeknamn. Alias egentligen. Inte för att jag saknade smeknamn, utan för att det har funnits situationer då jag har velat vara anonym i cyberrymden. Så jag blev Mirjamita. Jag har använt det så länge att det nu känns som ett smeknamn.

På den här bloggen har jag har delvis övergett Mirjamita och blivit mitt egentliga jag, Riitta. Efter moget övervägande. Fast lite konstigt känns det, för jag har i åratal varit Mirjamita i olika sammanhang. Men någon gång måste man väl våga vara sig själv, även i cyberrymden.

Den gamla bloggadressen behåller jag dock för enkelhetens skull. Åtminstone tillsvidare.

Ordspråk idag: Äras den som äras bör.

Allt är relativt - så även vulkaner och vulkanaska.

Hösten 2007 åkte maken och jag till Sicilien för en vecka. Jag hade dagen innan avresan fått antibiotikakur för matförgiftning. Det var på håret, men vi kom iväg, även om jag inte fick sola mig. Nu är jag inte den som vill ligga och gassa mig dagarna i ända, som tur är. Även om jag hade velat det, så hade det inte blvit mycket av det ändå. Den veckan var nämligen ovanligt regnig även för att vara den första veckan i oktober.

Istället blev resans största behållning alla små utflykter. Liksom den längsta och allra häftigaste, till Etna. Det fanns två varianter av resan. Den billigare resan slutade vid turistbutikerna och restaurangerna på 2000 meters höjd. Vi satsade på det dyrare allternativet för att komma ända upp, till 3000 meters höjd. För jag ville allra högst upp.

Vi åkte linbana och små jeepbussar upp till toppområdet. Sen fick vi gå en guidad tur på den levande kraterns kanter, runt hela kratern. Rakt nedanför oss rykte det hela tiden ljus rök ur kratern. Att röken var ljus var förutsättningen för att få komma upp. Åt andra hållet kunde vi se brant ner till molnen.

Precis framkomna upp till nästan 3000 metrs höjd, så högt som det går att köra med jeepbussarna. Det hade snöat för första gången på natten. Termometern bredvis bussen visade +4 grader och det blåste ordentligt. Bakom bussen ser ni toppen dit vi ska, som dock inte är den allra högsta toppen. Det finns flera av dem, men här finns kratern som just nu lever.

Den här slingriga och guppiga smala lavavägen har vi precis åkt uppför berget.

Folk står högst uppe på toppen ovanför kratern, andra på väg ner. Dit ska maken och jag också!

Etnas rykande krater. Ni ser en grupp med turister på kraterkanten. Just där är man som närmast det djupa hålet och röken. Bara ett enkelt repstaket markerar att man inte ska gå närmare. Sjärva har vi passerat detta ställe och kommit högre upp på väg mot den högsta punkten.

Maken som toppfotograf stående på den högsta punkten av kraterkanten. Se vilken utsikt! Den sluttar brant ner till höger i bilden, till kratern som vi ser på bilden ovan. Till vänster på bilden sluttar det brant ner ut från berget. Det tunna slingrande sträcket är vägen på lavan som vi åkte uppför. Det här är den andra korta sträckan med ett repstaket, som mer markerar än hindrar någon från att ramla ner.

Det var värt varenda extra krona att få komma ända till den levande kratern! Det var det allra härligaste jag varit med om i resväg.

Vi fick berättat för oss att Etna har små utbrott flera gånger om året men att den är en snäll vulkan. Den lever och ryker hela tiden, men innan ett utbrott varnar den genom mörk rök. Vilket händer ganska ofta även om utbrotten oftast är relativt små. Bara en månad innan vi var där hade Etna ett mindre utbrott med gnistor och rinnande lava. Det senaste stora utbrottet skedde 2001 då ett tvåvåningshus blev dränkt på 3000 meter höjd. Vi kunde bara se taket av det. 

Runtomkring Etna bor det folk som odlar i den bördiga jorden. De vill bo just där för att det återkommande pustandet med aska som sprider sig i trakten gör jorden så bördig. Flera gånger fick vi höra hur bra askan var för jorden. Speciellt lämpligt för vinodlingar. Vad gör det om bilarna ibland täcks av tunn aska eller får skråmor av små vulkanstenar som Etna spottar ut. Eller att man inte kan försäkra sin gård och sitt hus i det området. Det är i alla fall lönsamt att odla där.

Askan som kommer från islädska Eyjafjallajökull är däremot ingen höjdare. Den har stoppat flygplan och strandsatt tusentals turister och andra resenärer. Flyget och en del andra näringar går med förlust. Det talas om hur farligt askmolnet är för flygplanen och luften, och spekuleras över huruvida det är farligt för människor och djur att andas luft med askpartiklar. Åtminstone astmatiker skulle kunna få det besvärligt. Kanske skulle några kunna dö av aska i luften.

Jämförelsen med Etna haltar en aning. Etna skickar oftast bara ut små torra pustar medans Eyjafjallajökull just nu vräker ut sig enorma svarta moln. Dag efter dag. Men jag kan ändå inte låta bli att jämföra förhållningssätten. Hur man ser på farorna beror till stor del på hur man själv drabbas av dess verkningar och hur hårt vinstdrivande företag drabbas. Eller hur stor nytta man har av dem. Eller vilka minnen vulkaner väcker.

Ordspråk idag: Var och en är sig själv närmast.

Våren är här - på riktigt. Och här, det är kring Stockholm. Med vårstjärnor.

De här två första bilderna är tagna hemma i trädgården, där vi bara

har några få av dessa vackra blå vårsträrnor.

De här två är fotade i Älvsjö där det finns massor av dem på en tomt.

Den övre är tagen i tisdags och den undre igår, då marken hade fått

ännu intensivare blå färg.

I morse såg jag några nästan utslagna vitsippor. Jag som inte ens lyckats hitta tussilagon ännu. Tyvärr hade jag inte tid att fota dem just då. Bättre lycka imorgon, kanske.

Mina ord idag: Lyckan är en vacker bild.

Så här efter vintern kan det kännas inspirerande att förnya hemmet eller planera inför trädgårdsarbetet. Än så länge går det att städa i trädgården efter vintern men är för tidigt att plantera. Under tiden kan man är det bra att hämta in ny inspiration. Som att läsa inrednings- eller trädgårdstidningartidningar. Eller gå på trädgårdsmässa. Som jag och maken gjorde i söndags.

  Ordspråk idag: Tankar är tullfria.