Nu har vi kommit till det sista smakprovet ut min bok "I mammas fotspår", det som är från sista kapitlet och handlar om reflektioner.

Eftersom min mammas minnen från början var fasta i formerna, alltid samma episoder berättade på nästan ordagrant likadant och övrigt väl gömda under minnets skyddsskal, var det inte lätt att komma åt minnena. Än mindre känslorna. Unde tiden jag skrivit har jag vartefter frågat mer och mer och väckt mer ocm mer av faktiska minnen, aningar och känslor. Och mamma blivit mer och mer gråtmild när hon tänkt tillbaka. Det har varit smärtsamt men nu säger hon att det är bra. Bra att de gömda känslorna äntligen får komma till ytan. Och att tiden i Sverige trots alla svårigheter var en rikedom.

Det finns många varianter av öden bland alla de 70 000 finska barn som sändes till Sverige under andra världskriget. Min berättelse får ses som en bild av hur livet kunde vara för ett krigsbarn (och lite om hennes syskon).

Jag har inte lagt ut delar av alla kapitlen utan bara ett antal smakrov som komplement till mina tidigare kortfattade berättelser om om min mammas historia. Med smakproven ville jag ge en glimt av den berättelsen och kanske också inspirera till att vilja läsa hela boken.

Ordsråk idag: Slutet gott allting gott 

Ur kapitlet Reflektioner
Av de fyra syskonen var det mamma och moster Soile som kom att ha mest och närmast kontakt med sina svenska familjer. De levde länge med två familjer, en finsk och en svensk, vilket berikade deras liv. Men det klöv också tillvaron i två delar som inte alltid var lätta att förena. Det fanns identitetsproblem som de än idag ger uttryck för.

Mamma funderade mycket över var hon hörde hemma, Sverige eller Finland. När hon var sexton hade hon tänkt bosätta sig i Sverige, då vägde den svenska sidan tyngre. När hon hade bildat egen familj och jag var tre år gammal flyttade vi till Sverige. Det var visserligen på pappas initiativ, men det är inte omöjligt att han var inspirerad av mammas positiva berättelser. En tid bodde vi till och med i samma trakt där mamma bott i som barn.
 
Två år stannade vi i Sverige, men vi återvände till Finland efter att mormor dött och mammas hemlängtan blivit för stark. Först då fann hon sig riktigt tillrätta i Finland. Först då kände hon att Finland var hennes hemland.

Idag får ni ett litet smakprov ut kapitlet "Återseenden", som handlar om min mammas sommarvistelser  hos sin svenska familj efter kriget. Hon åkte fram och tillbaka flera gånger. Ibland åkte hon med sina syskon, ibland helt ensam, någon gång med en flicka från hemstaden. Här om början på den första sommarresan då min mormor följde med till Åbo och blev i stockholm mött av sin svenska pappa, men båtreesan fick ho klara av själv. Åtta år gammal. Hem åkte hon tillsammans med sina yngre systrar som hade blivit kvar i Serige ett år längre än min mamma.

 Från början glömde hon alltid bort det språket hon inte använt under vintern eller sommaren, men kom ihåg dem snabbare för varje gång. Till slut blev hon tvåspråkig.

Ur kapitlet Återseenden
Äiti Mirjam ordnade med passet och några dagar senare fick Oili följa med och hämta det på kommunkansliet, där även ransoneringskorten delades ut. De tog bussen till torget i Karhula, därifrån var det bara en liten bit att gå till kansliet som låg i ett trähus strax ovanför älven.
 
Äiti åkte med Oili till Åbo. Tågresan var lång och tröttsam, men den här gången var i alla fall äiti med. På ett ställe beordrades alla att dra för gardinerna för ingen fick se det område som arrenderades av Sovjet. Det kändes obehagligt. Tänk om jag skulle glutta lite genom glipan och det just då stod en ryss utanför och såg mig. Skulle jag hamna i ryskt fängelse då? tänkte Oili i sina skräckfyllda fantasier.
 
I Åbo hamn skiljdes de igen. Oili gick ensam uppför trappan till båten och letade sig vidare till soldäck. Hon stod vid relingen och vinkade till äiti nere på kajen. Oili kände hur det rev i henne. Just i den stunden var hon inte glad åt resan. Äiti stod kvar och vinkade så länge båten syntes.
 
Oili blev kvar på däck, ensam på en träbänk hela natten. Hon kände inte till någon annan möjlighet, vågade inte utforska båten eller fråga någon. Visste bara att föräldrarna inte hade råd med en hyttplats till henne. Hon åt en smörgås ur sin medhavda matsäck, vek in benen under sig, lade sig sedan på bänken med väskan som huvudkudde, drog kappan tätare om sig och somnade. Vaknade efter en stund och satte sig upp. Somnade sedan sittande och vaknade på nytt. Illamående.

Ordspråk idag: Den som har gjort en resa har något att berätta.

I söndags var vi och lyssnade på Åsa Jinder. Fin stämning, mycket folk, skön musik och sång. Åsa spelade nyckelharpa som sig bör, accompanjerad av bas och elektronisk piano. Berättade om låtarnas tillkomst på ett jordnära sätt. Hon sjöng bland annat "Stilla Ro och Nära", som är så oerhört fin.

Just då var jag på bättringsvägen från min förkylning fas I, som var lindrig. Sen fick jag feber igen och blev helt däckad och har jag inte orkat föra över mina foton därifrån förrän ikväll. Bland bilderna fanns också små snuttar av några av det låtarna Åsa framförde.

När jag nu lyssnade genom dem kom jag på att det var "Stilla Ro och Nära" som jag råkade höra ett par gånger på bilradion för flera år sedan. Då jag hade börjat sällskapa med maken och åkte mellan oss ideligen. Jag mindes orden "Ditt hjärta blommar, känn doften av liv, Du är större än du nånsin tror" sjungen av en man med härlig mörk röst. Magnus Carlsson. En tid letade jag efter låten men visste inte vad den hette, eller han. Sen föll det hela i glömska. Men här är den nu.

Självklart apploderades Åsa in en gång till och då kom den, "Av längtan till dig", som är en mycket speciell sång för maken och mig. Den här gången sjöng vi bara med tysta inom oss själva.

På vår kombinerade förlovnings- och bådas födelsedagsfest spelade maken gitarr och sjöng en kärlekssång till mig. Eftersom jag varken spelar eller sjunger själv, tog jag skivspelare till hjälp. Och spelade just Åsa Jinders "Av längtan till dig", sjungen av Cajsa-Stina Åkerstöm. Det blev så fin stämning, tyckte både vi och gästerna.

Då blev låten vår. Vi spelade den ofta och dansade till. När vi sen gifte oss, sjöng min son den med sina kompisar i vigselgudtjänsten. Till gitarr förståss. En vacker augustidag med vigsel utomhus, nära vatten.

Mina ord idag: Låt aldrig minnena falla i glömska och lågan falna.

Nu är det dags för ytterligare smakprov ur min bok. I förra avsnittet hade min mamma och morbror precis fått reda på att de nu ska tillbaka till Finland efter drygt tre års vistelse i Sverige. De tyckte inte om det. De hade rotat sig hos sina sveska familjer och hade velat stanna kvar. Men de hade iget val.

Det här avsnittet, som är en liten del av kapitlet Det nygamla hemlandet, handlar om hur det var att komma till Finland 1945, strax efter krigsslutet. Det kan kort sammanfattas med att det var inte lätt.

Ordspårk idag: Ingen vet vad morgondagen har i sitt sköte.

Ur kapitlet Det nygamla hemlandet
Enligt uppgifter från finska riksarkivet kom mamma och Ossi fram till den nya hemorten Sunila i Karhula den 17 september 1945. Det noterades också att de då hade varit i Sverige i tre år och tre månader. I december samma år skickades ett fattigdomsintyg till Barnförflyttningskommittén och därmed slapp mina morföräldrar att betala återföringsresorna.
 
Det okända i Finland började med farbrodern som körde hem dem från stationen. Så småningom förstod de att han var min morfars svåger, den enda i släkten som ägde ett motorfordon.
 
Mamma säger att det var hemskt att komma hem till Finland. Hon och Ossi kom till ett hem som inte kändes som deras. Till en helt finskspråkig omgivning, till föräldrar som de inte kunde prata med. Den nya lägenheten hade mormor skaffat efter att deras hus på ön Tiutinen brunnit ner två år tidigare.
 
Husen i området, som låg några kilometer från det gamla hem­met, var tjänstebostäder för arbetare på Sunila fabrik. Där hade mormor arbetat under kriget och där hade morfar börjat efter kriget.
 
Huset låg på gångavstånd från den sulfatluktande fabriken. Tre gamla tvåvåningsträhus: det gula Pappila, som betyder Prästgård, det röda Rauha, Fred, och det gula Siperia, Sibirien. Mammas familj bod­de i Pappila, det minsta huset. De hade ett rum och ett stort kök. När morfar jobbade nattskift och behövde sova dagtid fick alla hålla till i köket, tysta. Ändå bodde de större än husets sex övriga familjer, som trängdes i spiselrum. Bara en niobarnsfamilj hade större lägenhet.

För uppvärmning stod vedspisen i köket och kaminen i kammaren, vattnet fick bäras in och ut. På berget fanns en separat byggnad för utedassen, med eget bås för varje familj. Ett föreningshus, bibliotek och pojkarnas yrkesskola låg i samma område. Men till gemensamhetsbastun och tvättstugan hade de en kilometer att gå längs en liten skogsväg. Liksom till affären.
 
Det svåraste för mamma och Ossi var nog ändå att komma hem till föräldrar som de inte kände. Visserligen hade de träffat mormor ett halvår tidigare, men de kände henne inte på djupet. Morfar var mest begreppet ”isä” för dem, men kändes inte som pappa. Mormor var hemmafru igen. Hon var en pratsam och gladlynt person som inte lät några språksvårigheter bekomma henne. Hon pratade på och gestikulerade. På det sättet blev hon snart bekant med sina barn igen.
 
Värre var det med morfar. Mamma och Ossi hade inte sett honom på över tre år, han arbetade skift och var för övrigt en ganska tystlåten person. Han måste rimligen ha känt sig utanför. Han plockade bär, gjorde kvastar och rotborstar, skötte om skidor och cyklar, lagade skor, tjärade roddbåten och mycket annat praktiskt. Han tog med barnen på roddturer och till skogen där de plockade bär och fick lära sig konsten att göra bastukvastar. Men hans barn kom honom inte nära.

Ibland behöver man inte gå långt för att uppleva natur och djurliv. Åtminstone om man råkar ha en liten skogsglänta precis bakom tomten. Den är visserligen inte stor och dessutom omgärdat av radhus, men det finns öppningar här och var som djuren hittar in. Här har vi sett både rådjur, räv och hare, förutom katter och fåglar (allra mest skator).

Strax efter att vi hade flyttat hit i mitten på mars 2006 såg vi ett rådjurspar som vi snabbt döpte till Adam och Eva. Därefter har de inte varit lika synliga när det varit ljust. Mestadels ser vi bara spår av dem. Men idag hade jag tur.

Idag, mitt på blanka dan, hade jag turen att se två stycken komma och gå precis utanför tomten. De rörde sig så lugnt att jag hann ta fram kameran och knäppa ett antal kort. Dock inte av båda två samtidigt.

Här kommer den andra, mindre och med tjockare päls, fram. Stigen som

går på tvären har spår av ett rådjurs nattliga besök liksom kompisen som pprecis passerat. Vår tomt slutar precis innan stigen, ca 8-10 meter från köksfönstret.

Säkrast ändå ta den mer skyddade vägen mellan träden trots att 

kompisen gick rakt framför björken, tycks hon tänka.

Här har hon upptäckt mig i köksföstret men bryr sig inte särskilt mycket.

Till vänster skymtar lusthushörnan framför en jordhör som nu är en stor snökulle.

Jag ansågs ofarlig, alltså kunde hon fortsätta äta på grenarna.

Här kommer det förstpaserande rådjuret, som jag då inte hann fota,

från grannens tomt dit även det midre nu hade gått. Det här är lite

större och slätare om pälsen. Härifrån fortsatte de förbi nästa granne

längre in i skogsdungen.

Är de inte söta? Många tycker inte om rådjur för att de äter upp blommor. Något lite har de tagit av mig också men jag tycker att man får välja växter som de låter bli så kan vi leva i frid med varandra.

Nu när jag tog en liten paus från datorn såg jag det större rådjuret gå där igen. Jag antar att det nu har väldigt, väldigt ont om mat, annars skulle de inte vara här så mycket under ljusa timmar. I min desperation slängde jag ut en brödskiva men den såg han/hon (det större av dem två) inte men det gjorde kråkorna. Nåja, de behöver också mat, men det finns fågelmat för alla fåglar. När det blivit lite mörkatre och fåglarna slutat flyga för dagen ska jag pulsa ut och lägga ut lite mat åt våra rådjur.

Ordspårk idag: Nöden har ingen lag.

Jag är trött och seg idag. Inte bara idag, har varit det hela veckan. Förkyld med lite av varje som symtom.

Förra veckan, efter allt stohej kring vernissage, bokresentation, besök och allmän stress en längre tid, var jag bara totalt urblåst i huvudet. Och trött. Men jag är i alla fall inte sjuk, sa jag. Som ofta om man jobbar jättehårt för att bli klar med allt som ska göras innan semestern, och så blir man sjuk så snart man är ledig. Nej, jag var bara trött och tom i huvudet. Ända till i fredags.

Jag var inte förvånad att jag blev sjuk, men det är trist. I söndags kände jag mig bättre men sen kom febern tillbaka. Jag blir sällan väldigt sjuk men det brukar sitta i istället. Hoppades i alla fall att det skulle hinna gå över under min lediga måndag, men icke. Lika segt sitter den kvar, som ett segt hölje över mig.  Det är helt okey att vara hemma men då ska man ha lite ork också. Inte bara vara trött, seg, yr av och till och med ständig huvudvärk. Men vad ska man göra - vila och ta det lugnt. Läsa böckerna om Arn.

Ordspråk idag: Sjukdom kommer till häst och går bort till fots.

Tack så mycket Katsura (http://katsura.bloggplatsen.se) för awarden jag fick. Det var en glad överraskning.

Har sedan funderat vilka sju jag skulle kunna ge den till. Problemet är att jag inte följt ordentligt mer än ett par bloggar. Har någon gång hittat något intressant men sen tappat bort dem. Så nu har jag letat upp en del av dem och länkat till dem så jag vet var jag har dem. Men att välja i det här läget - det är svårt.

Efter mycket funderande har jag bestämt följa Lambergsfruas exempel: inbjuda alla som läser min blogg att ta emot awarden, skicka den vidare och berätta om sig själva. Gör så här:

A. Kopiera awarden.

B. Länka personen som har gett dig den.

C. Berätta sju fakta om dig själv.

D. Ge awarden till sju bloggare och länka till dem.

E. Lägg en kommentar i deras blogg om att de har något att hämta.

Sju fakta om mig själv:

1. Jag fotar mycket och skulle vilja göra mer av foton än att bara ha dem i min dator. Har just nu sex bilder på en samutställning som vår fotoklubb har på ett bibliotek. På julsalongen som kommunen ordnade sålde jag mina två fototavlor (man fick lämna in max två verk).

2. Har precis kommit ut med min första bok som jag är stolt över. Går och grunnar på nästa idé, som jag förhoppningsvis snart orkar sätta igång med.

3. Har hittat ny hobby under förra året: korsordsmakeri. Det är jättekul! Har skickat ett par korsord till några tidningar men har än så länge inte fått napp.

4. Arbetar som kurator men tycker just nu att jobbet tar alldeles för mycket tid och energi från fritidsintressen.

5. Är sedan drygt fem år gift med världens bästa och snällaste man. Inte perfekt (han är t.ex ganska tankspridd), men ändå min bästa make och bästa vän, som också fotar mycket.

6. Har två vuxna barn, en i Göteborg och en för tillfället i Lund. Resten av släkten finns i Finland.

7. Tycker om att resa men också att bara vara hemma och ta det lungt. Även när vi jobbar med något som vår fleråriga trädgårdsprojektet med ny plattläggning, lusthus och nya planteringar, tar vi det lungt emellanåt. Man måste hinna njuta av livet också.

Jag vill skicka awarden vidare till:

Alla ni som läser min blogg.

Mina ord idag: Ta vara på livet.

Jag har lyssnat på mig själv ikväll. Hade kunnat göra det reda igår kväll men glömde. Då hade maken och jag varit och lyssnat på Åsa Jinder och när vi kom hem var jag trött och glömde bort tiden. Tills i eftermiddag.

Annandag jul intervjuades jag av lokalradion om min nyutkomna bok. Så småningom fick jag veta när intervjun skulle sändas. Första gången en fast tid, igår kl 18. Sen går den och elva andra halvtimmesprogram i en ständigt rullande slinga i lokalradion i tre veckors tid. I eftemiddags kom jag på det och satt på radion. Räknade ut att min intervju skulle höras ca kl 20.

Den här gången var jag beredd. Radion på rätt kanal, maken och jag bänkade i soffan. Och så var jag där.

Det kändes overkligt och konstigt att höra sig själv. Läskigt. En pärs helt enkelt. Samtidigt som jag förundrades över hur mycket som hann sägas på en halvtimme. Om att jag debuterat med den här boken, vad den handlar om, en hel del om mina mamma i sina två familjer i olika länder, om situationen i Finland, jämförelser andra krigsbarns erfartenheter och ensamkommande flyktingbarn idag, om mitt arbete, om min nästintill brytningsfria svenska och var man får tag i boken. Somligt som jag inte ens mindes från intervjusituationen.

Efteråt trött och lite matt igen. Fast inte lika trött som efter intevjun, eller som efter bokpresentationen. Men ändå. Jag är inte van vid sånt här. Har alldeles för mycket av jantelagen i mig. Därför skulle dagens ordspråk kunna vara den som upphöjer sig skall bli förodmjukad eller eget beröm luktar illa.

Men nu vill jag inte vara den rädda, försiktiga Mirjamita längre, den som alltid tänker vad andra ska tycka och tänka. Jag vill ta plats, min plats, vilket jag i ärlighetens namn också gör ibland, t.ex på bokresentationen. Men så kommer jantelagen smygande på mig igen, förmanande och varnande: Gå inte lägre ut än isen kan bära. Vilket kan vara på sin plats ibland men nu ska jag hitta ett annat ordsråk istället. Eller flera.

Ordspråk idag 1: Friskt vågat är hälften vunnet. 

Ordspråk idag 2: Den som har gjort en resa har något att berätta.

Ordspråk idag 3: Man få ta det som det kommer.