Idag får ni ett litet smakprov ut kapitlet "Återseenden", som handlar om min mammas sommarvistelser  hos sin svenska familj efter kriget. Hon åkte fram och tillbaka flera gånger. Ibland åkte hon med sina syskon, ibland helt ensam, någon gång med en flicka från hemstaden. Här om början på den första sommarresan då min mormor följde med till Åbo och blev i stockholm mött av sin svenska pappa, men båtreesan fick ho klara av själv. Åtta år gammal. Hem åkte hon tillsammans med sina yngre systrar som hade blivit kvar i Serige ett år längre än min mamma.

 Från början glömde hon alltid bort det språket hon inte använt under vintern eller sommaren, men kom ihåg dem snabbare för varje gång. Till slut blev hon tvåspråkig.

Ur kapitlet Återseenden
Äiti Mirjam ordnade med passet och några dagar senare fick Oili följa med och hämta det på kommunkansliet, där även ransoneringskorten delades ut. De tog bussen till torget i Karhula, därifrån var det bara en liten bit att gå till kansliet som låg i ett trähus strax ovanför älven.
 
Äiti åkte med Oili till Åbo. Tågresan var lång och tröttsam, men den här gången var i alla fall äiti med. På ett ställe beordrades alla att dra för gardinerna för ingen fick se det område som arrenderades av Sovjet. Det kändes obehagligt. Tänk om jag skulle glutta lite genom glipan och det just då stod en ryss utanför och såg mig. Skulle jag hamna i ryskt fängelse då? tänkte Oili i sina skräckfyllda fantasier.
 
I Åbo hamn skiljdes de igen. Oili gick ensam uppför trappan till båten och letade sig vidare till soldäck. Hon stod vid relingen och vinkade till äiti nere på kajen. Oili kände hur det rev i henne. Just i den stunden var hon inte glad åt resan. Äiti stod kvar och vinkade så länge båten syntes.
 
Oili blev kvar på däck, ensam på en träbänk hela natten. Hon kände inte till någon annan möjlighet, vågade inte utforska båten eller fråga någon. Visste bara att föräldrarna inte hade råd med en hyttplats till henne. Hon åt en smörgås ur sin medhavda matsäck, vek in benen under sig, lade sig sedan på bänken med väskan som huvudkudde, drog kappan tätare om sig och somnade. Vaknade efter en stund och satte sig upp. Somnade sedan sittande och vaknade på nytt. Illamående.

Ordspråk idag: Den som har gjort en resa har något att berätta.

 

Lambergsfrua

2 februari 2010 14:41

Du har verkligen förmågan att berätta på ett intressant sätt.
Tänk att resa från Finland till Sverige som 8-åring! Alldeles själv. Det är lätt att förstå, hur utlämnad din mamma måste ha känt sig just då.
Varma kramar!

http://lambergsfrua.bloggplatsen.se

 

Mirjamita

2 februari 2010 19:38

Tack, Lambergsfrua!

Visserligen behövde hon oftast ensam eller med systern bara resa själva båtfärden. Men båtarna var små och gungiga på den tiden och resan tog fler timmar än idag. Det var i alla fall en hel natt på båtdäcket. För det fanns inte pengar för hytt och hon/de vågade aldrig gå in och se om det fanns någon annans stans att sitta och sova inomhus. Alltså satt de ute.

Mamma och min moster har berättat att de även åkt tåg ner till Småland själv. Då har någon släkting mött dem vid båten och tagit dem till tåget. Sen har de själva fått klara av att både byta tåg och kliva av på rätt station.

Det var verkligen andra tider. Inte skulle man göra så idag.
Kram,

http://mirjamitas-ordbild.blogglatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Fotosessionen i skogen fortsatte, även med annat än Legofigurer. Men här först ett par av dem i samma bild bland laven.   Jag hade ett speciellt scenario i tankarna när jag gjorden den här bilden, som var med i vår fotoutställning i november....

Åter aktiv efter lång, lång paus. Ska visa er något jag gjorde i höstas. Ibland fotar jag stort, ibland smått. Som mossor och lavar. Den här mossan med sina sprön tycker jag är allra vackrast. Och laven nedanför ser ut som små torra träd. ...

Idag har jag varit duktig, alldeles för duktig.   Jag har putsat fönstren, alla fönstrena! Äntligen, för det borde ha gjots för länge sen enligt min smak, men det har bara inte blivit av. Nu är det gjort, det är trevligt, världen ser så mycket kl...

En dag i höstas stod jag på busshållplatsen i Skanstull och väntade på 4:ans buss som dröjde ovanligt länge. I närheten av mig stod två kvinnor med en liten baby i vagnen. Min blick fastande vid de små små händerna. Den här lilla barnet hade otroligt...

Det finns en hel del som skulle kunna berättas om det dryga gångna året, men det mesta känns ändå gammalt vid det här laget. Förutom en sak: jag har blivit farmor. I april förra året. En flicka. En söt och glad tjej, ett riktigt charmtroll.   Tyv...