Nu har vi kommit till det sista smakprovet ut min bok "I mammas fotspår", det som är från sista kapitlet och handlar om reflektioner.

Eftersom min mammas minnen från början var fasta i formerna, alltid samma episoder berättade på nästan ordagrant likadant och övrigt väl gömda under minnets skyddsskal, var det inte lätt att komma åt minnena. Än mindre känslorna. Unde tiden jag skrivit har jag vartefter frågat mer och mer och väckt mer ocm mer av faktiska minnen, aningar och känslor. Och mamma blivit mer och mer gråtmild när hon tänkt tillbaka. Det har varit smärtsamt men nu säger hon att det är bra. Bra att de gömda känslorna äntligen får komma till ytan. Och att tiden i Sverige trots alla svårigheter var en rikedom.

Det finns många varianter av öden bland alla de 70 000 finska barn som sändes till Sverige under andra världskriget. Min berättelse får ses som en bild av hur livet kunde vara för ett krigsbarn (och lite om hennes syskon).

Jag har inte lagt ut delar av alla kapitlen utan bara ett antal smakrov som komplement till mina tidigare kortfattade berättelser om om min mammas historia. Med smakproven ville jag ge en glimt av den berättelsen och kanske också inspirera till att vilja läsa hela boken.

Ordsråk idag: Slutet gott allting gott 

Ur kapitlet Reflektioner
Av de fyra syskonen var det mamma och moster Soile som kom att ha mest och närmast kontakt med sina svenska familjer. De levde länge med två familjer, en finsk och en svensk, vilket berikade deras liv. Men det klöv också tillvaron i två delar som inte alltid var lätta att förena. Det fanns identitetsproblem som de än idag ger uttryck för.

Mamma funderade mycket över var hon hörde hemma, Sverige eller Finland. När hon var sexton hade hon tänkt bosätta sig i Sverige, då vägde den svenska sidan tyngre. När hon hade bildat egen familj och jag var tre år gammal flyttade vi till Sverige. Det var visserligen på pappas initiativ, men det är inte omöjligt att han var inspirerad av mammas positiva berättelser. En tid bodde vi till och med i samma trakt där mamma bott i som barn.
 
Två år stannade vi i Sverige, men vi återvände till Finland efter att mormor dött och mammas hemlängtan blivit för stark. Först då fann hon sig riktigt tillrätta i Finland. Först då kände hon att Finland var hennes hemland.