I flera år har maken berättat om hur han ibland glänste med att göra flamberade bananer när han bodde i studentkorridoren. Ett helt liv sen. Men aldrig att jag fått ta del av detta goda - tills igår.

Den 21:a är en speciell dag för maken och mig, nämligen bröllopsdagen. För att det ska bli av att bryta vardagen har vi därför tagit till vana att förgylla just den dagen, alla årets månader. Ibland blir det god fika på hemvägen efter jobbet, ibland bio, ibland en trerättes middag en vardagkväll. Vad som helst, bara vi gör något annorlunda den 21:a. 

I slutet på veckan kom makens flamberade bananer än en gång på tal. Då kom jag på att han får göra dem på söndag den 21:a. Alltså igår. Det passade bra när det nu lovades snöovädet och trafiken är opålitlig. Ingen dag att ge sig iväg på några kulturella begivenheter till exempel. Så det blev crostinis med pesto och räkor till te, och sen flamberade bananer - äntligen! - serverade med vaniljglass. Gott!

Ordspråk idag: Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.