Känner mig tom. Trött och tom, trots att den värsta förkylningen gått över. Men ändå inte riktigt för jag ha nog lite infektion kvar. Som om baciluskerna lurade bakom nästa tarmkrök och slemhinnehår och bara väntade att överfalla mig vid ett obevakat ögonblick.

Det värsta att jag saknar lusten att göra någonting. Inte konstigt, för så blir jag när jag inte mår fysiskt bra. Men det känns olustigt ändå. Jag tvättar men glömmer sen tvätten i maskinen. Jag sätter mig framför datorn och undrar vad det var jag skulle göra eller kolla. Allt som jag täkte på när jag gick och lade mig igår kväll. Eller på jobbet då jag tänkte att det får jag göra hemma. Nu är jag hemma och kommer inte ihåg något alls. Och gör inget vettigt. Om jag till äventyrs kommer ihåg något så orkar jag inte ta tag i det, utan tänker att det får jag ta imorgon. Mañana, mañana.

Jag vill vara pigg och sätta igång med både avbrutna projekt och nya projekt. Istället går jag på sparlåga och är rädd att återinsjukna ordentligt. Så som jag gjorde gång på gång för två år sedan. Där vill jag inte hamna igen! Jag vill vara frisk och pigg!

Jag vet – jag låter som en barnunge eller trotsig tonåring just nu. Men det är så det känns. För tillfället, efter att jag en tid påpekat för mig själv varje lilla förbättring och försökt intala mig att jag mår nästan bra nu. Samtidigt som jag orkar nästan ingenting utöver arbetet. Men jag vet också att det här kommer att gå över. Så småningom.

Ordspråk idag: Skynda långsamt.