Ordspråk idag 1: Tiga har sin tid, och tala har sin tid.

Jag läste en recension av Susanna Alakoskis nya bok. En väldigt positiv sådan. Beskrev boken som realistisk och klarsynt. Inledningsvis konstaterade recensenten att det skrivits förvånandsvärt lite om finsk arbetskraftsinvandring till Sverige på 60-talet. Men jag är inte särskilt förvånad över det.

Skriver man om svåra eller stora saker i snar anslutning till händelsen har berättelsen en tendens att bli väldigt påverkad av stundens känslor på ett eller annat sätt. Den kan bli hatisk och hämndlysten, eller översvallande lyrisk och beundrande. Inte så att berättelser alltid behöver vara objektiva beskrivningar, men de vinner inte heller något på att vara inksränkt ensidiga.

Jag tror nog att det behöver gå en tid, kortare eller längre, innan man kan skriva om just svåra betydelsefulla företeelser. Som till exempel arbetskraftsinvandringen till Sverige eller finska krigsbarnen eller judiska flyktingar. Man behöver få lite distans till det som skedde, speciellt om det är de inblandade själva som ska skriva. Därför tror jag också att det kommer att dröja innan dagens flyktingar i någon större utsträckning kan skriva om sin egen flykt och nystart i Sverige.

Jag är uppvuxen med min mammas berättelser om tiden som krigbarn i Sverige under andra väldskriget. Vad jag minns sades det inte mycket om dessa barns öden i Finland under min skoltid. Först när jag flyttat till Sverige på 70-talets andra hälft såg jag de första programmen med finska krigsbarn som berättade om sina bittra minnen. Vilket förvånade mig stort för att min mamma hade gett mig en väldigt positiv bild av den tiden. Trots vissa svårigheter. Så småningom har jag även läst böcker med krigsbarnshistorier. Även de mer negativa än min mammas minnen.

När jag började skriva ner mammas minnen som hon alltid berättat, insåg jag snabbt att hennes episoder var väldigt begränsade. Hon hade alltid berättat kortfattat, och gång på gång nästan ordagrant likadant. Jag blev då tvungen att fråga mer och mer. Men eftersom hon inte kom ihåg så mycket till en början, började jag gräva efter information på annat håll också, som hennes finska syskon och deras svenska syskon, liksom via Internet och Riksarkivet. Vartefter väcktes fler och fler minnen både hos mamma och de finska och svenska syskonen. Men inte förrän jag hade rotat i minnena både länge och väl kom jag åt även känslor. Känslor som varit väl inkappslade i över 60 år. Idag konstaterar hon själv att något gammalt först nu kommit upp till ytan. Hon har gråtit mycket, men är glad att jag forskat och skrivit om det svåra också.

Svåra ting behöver sin tid för att man ska orka berätta eller skriva om dem.

Ordspråk idag 2: Allting har sin tid.