Ordspråk idag 1: Tiga har sin tid, och tala har sin tid.

Jag läste en recension av Susanna Alakoskis nya bok. En väldigt positiv sådan. Beskrev boken som realistisk och klarsynt. Inledningsvis konstaterade recensenten att det skrivits förvånandsvärt lite om finsk arbetskraftsinvandring till Sverige på 60-talet. Men jag är inte särskilt förvånad över det.

Skriver man om svåra eller stora saker i snar anslutning till händelsen har berättelsen en tendens att bli väldigt påverkad av stundens känslor på ett eller annat sätt. Den kan bli hatisk och hämndlysten, eller översvallande lyrisk och beundrande. Inte så att berättelser alltid behöver vara objektiva beskrivningar, men de vinner inte heller något på att vara inksränkt ensidiga.

Jag tror nog att det behöver gå en tid, kortare eller längre, innan man kan skriva om just svåra betydelsefulla företeelser. Som till exempel arbetskraftsinvandringen till Sverige eller finska krigsbarnen eller judiska flyktingar. Man behöver få lite distans till det som skedde, speciellt om det är de inblandade själva som ska skriva. Därför tror jag också att det kommer att dröja innan dagens flyktingar i någon större utsträckning kan skriva om sin egen flykt och nystart i Sverige.

Jag är uppvuxen med min mammas berättelser om tiden som krigbarn i Sverige under andra väldskriget. Vad jag minns sades det inte mycket om dessa barns öden i Finland under min skoltid. Först när jag flyttat till Sverige på 70-talets andra hälft såg jag de första programmen med finska krigsbarn som berättade om sina bittra minnen. Vilket förvånade mig stort för att min mamma hade gett mig en väldigt positiv bild av den tiden. Trots vissa svårigheter. Så småningom har jag även läst böcker med krigsbarnshistorier. Även de mer negativa än min mammas minnen.

När jag började skriva ner mammas minnen som hon alltid berättat, insåg jag snabbt att hennes episoder var väldigt begränsade. Hon hade alltid berättat kortfattat, och gång på gång nästan ordagrant likadant. Jag blev då tvungen att fråga mer och mer. Men eftersom hon inte kom ihåg så mycket till en början, började jag gräva efter information på annat håll också, som hennes finska syskon och deras svenska syskon, liksom via Internet och Riksarkivet. Vartefter väcktes fler och fler minnen både hos mamma och de finska och svenska syskonen. Men inte förrän jag hade rotat i minnena både länge och väl kom jag åt även känslor. Känslor som varit väl inkappslade i över 60 år. Idag konstaterar hon själv att något gammalt först nu kommit upp till ytan. Hon har gråtit mycket, men är glad att jag forskat och skrivit om det svåra också.

Svåra ting behöver sin tid för att man ska orka berätta eller skriva om dem.

Ordspråk idag 2: Allting har sin tid.

 

Lambergsfrua

13 februari 2010 20:31

Jag imponeras av din energi att komma din mammas historia nära. Så värdefullt för både dig, henne och alla andra s.k krigsbarn från Finland. Alla människor har en historia,men jag tror att just de finska barnen, som kom hit under och efter kriget har en mer kluven upplevelse än flyktingbarn och därmed en viltigare historia att berätta - om de får hjälp att ta upplevelserna till ytan.
Önskar dig en fin Alla Hjärtans Dag.
Varmaste kramar!

http://lambergsfrua.blogglatsen.se

 

Tapani

23 mars 2011 23:25

Hej
Mycket intressant att "krigsbarns" egna barn skriver om sin förälders barndom och levnad. Det skulle vara intressant att få ta del av ditt arbete. Kanske du är intresserad av att komma i kontakt med en annan dotter till ett krigsbarn.
Det tycks finnas flera paralleller mellan det du
gett dig in på och det jag känner till om den andra dotterns arbete. Medges att detta låter lite kryptiskt, men jag tror att du förstår vad jag menar. Nedan ett par länkar till inlägg i min egen blogg som enbart handlar om finska krigsbarn.
http://www.krigsbarn.com/2010/03/krigsbarn-pa-gott-och-ont.html
http://www.krigsbarn.com/2011/01/krigsbarnens-oden.html
Mvh
TR

http://www.krigsbarn.com

Riitta

24 mars 2011 23:02

Hej!
Så roligt att du hittade mig här. Jag har faktiskt varit inne på din hemsida flera gånger för ganska länge sedan. Har för mig att jag även skrev och frågade dig något. Allt detta i samband med att jag letade efter mer information till min bok. Din blogg hade jag inte sett tidigare.

Om du inte sett så har jag ett helt kategori om boken: Om min bok "I mammas fotspår" (i vänsterspalten).

Boken gavs ut av Mångkulturellt centrum i december 2009. Den kan köpas bl.a i deras webbshop: http://shop.textalk.se/se/article.php?id=10458&art=3028676

Brita Stenius-Aarniala skrev föresten en väldigt fin recension av boken i tidningen Sotalapsi-Krigsbarn.

Även Sinikka Ortmark Stymne har skrivit om bok i MedlemsNytt för Riksförbundet Finska Krigsbarn. Kai Rosnell var med på min bokpresentation.

Det kunde visst vara intressant att komma i kontakt med andra barn till krigsbarn.

Mvh,
Riitta

 

Anna

26 mars 2011 09:32

Hej! Misstänker att det är mig Tapani tänker på. Min mamma blev skickad från Karhula till Närke 1942. Jag håller på att sammanställa mina finska och svenska morföräldrars brevsamling + mina egna tankar om temat. Jag tar kontakt med dig via Facebook.
Mvh Anna

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Fotosessionen i skogen fortsatte, även med annat än Legofigurer. Men här först ett par av dem i samma bild bland laven.   Jag hade ett speciellt scenario i tankarna när jag gjorden den här bilden, som var med i vår fotoutställning i november....

Åter aktiv efter lång, lång paus. Ska visa er något jag gjorde i höstas. Ibland fotar jag stort, ibland smått. Som mossor och lavar. Den här mossan med sina sprön tycker jag är allra vackrast. Och laven nedanför ser ut som små torra träd. ...

Idag har jag varit duktig, alldeles för duktig.   Jag har putsat fönstren, alla fönstrena! Äntligen, för det borde ha gjots för länge sen enligt min smak, men det har bara inte blivit av. Nu är det gjort, det är trevligt, världen ser så mycket kl...

En dag i höstas stod jag på busshållplatsen i Skanstull och väntade på 4:ans buss som dröjde ovanligt länge. I närheten av mig stod två kvinnor med en liten baby i vagnen. Min blick fastande vid de små små händerna. Den här lilla barnet hade otroligt...

Det finns en hel del som skulle kunna berättas om det dryga gångna året, men det mesta känns ändå gammalt vid det här laget. Förutom en sak: jag har blivit farmor. I april förra året. En flicka. En söt och glad tjej, ett riktigt charmtroll.   Tyv...