Jag vill åka till Paris. Där har jag aldrig varit. Jag vill till Eiffeltornet, så högt upp som det bara går, se Triumfbåden, gå längs Seines stränder, sitta på utekaféer och se på folklivet. Njuta av våren när det  fortfarande är kyligt och grått här. Innan värmen hunnit hit och grönskan slagit ut. Och så vill jag fota, fota i massor.

En sån resa har jag redan löfte om. Maken och jag önskade nämligen båda två en resa när vi fyllde år i februari. Men att vi skulle åka när det blivit lite varmare i någon härlig stad som vi aldrig besökt förut. Nu vore det läge.

Men just nu kan vi inte åka för att maken har så mycket jobb. Mer än vanligt. Han har den gångna veckan jobbat över flera gånger och fick lov att jobba även igår. Någon ledighet just nu kan han bara drömma om.

Våra resplaner har en viss tendens att torka in. Senast i höstas sköt vi först upp och ställde till slut in den tilltänkta resan. Då för att jag väntade och ville vara beredd inför min boks slutarbete. Och sen för att detta skedde och innebar mycket arbete.

Men man måste få ha drömmar. Och det har jag. Någon gång vill jag åka långt upp i norr för både norrsken och midnattssol. Och så vill jag till Holland när tulpanerna blommar. Och till Island för den speciella naturens skull. Och hyra en stuga på någon ö i Ålands ytterskrärgård för att uppleva lugnet och naturens krafter bland klippor och hav. Jag vill också till Rom, Venedig, Prag, Istanbul.... Men just nu drömmer jag mest om Paris. Och Eiffeltornet.

Ordspråk idag: Människan lever inte av bröd allena.

Sol, regn, snö och dis om vartannat. Presis när de flesta tror att nu är våren kommen, får vi åter snö, mer eller mindre. Det brukar vara så. Bakslaget brukar komma veckan innan eller veckan efter sonens födelsedag, 19/3. Oftast efter, i år både och.

Jag är luttrad och tror ingenting om vårens beständighet före de kritiska veckorna. I lördags var det dock soligt och ganska varmt, efter ömsom sol ömsom regn.

Maken och och jag utökade den snöfria lilla ytan i solen framför förrådet genom skottning och tog ut trädgårdsstolarna och en liten soffa som fick tjänstgöra som bord. Och så satt vi där, bakom solglasögon och invirade i fleeceplädar, och åtnjöt vinterpicknick-fika-lunch: kaffe och grillsmörgåsar. Och njöt av solen som värmde. Njöt så till den grad att vi kom av oss och glömde föreviga ögonblicket. Vilket inte händer ofta, alltså att vi glömmer att fota.

På söndag snöade det igen. Hos oss bara någon centimeter, men jag hörde senare berättas om 1½ dm nysnö i Uppland. Men så på måndag sken solen igen och med den kom värmen. Inte någon jättevärme men nog att den smälte bort snön åtminstone på lusthustaket, där det blev en skarp gräns mellan snö och uppsmälta fältet.

Veckan har varit mest mulen (nja, nog har sett att solen varit framme ibland, när jag suttit inne på kontoret) men med några plusgrader på dagarna. Idag hade vi rejält med dis på morgonen, men på eftermiddagen kunde vi skönja att det ändå finns en sol bakom molnen. Framåt kvällen sveptes allt in i diset igen.

Snön försvinner i vilket fall vartefter och blottar allt större markytor närmast husen. Grannes snödroppar har har blommat hela veckan, men inte våra. Men i eftermiddag när vi kom hem fick vi se dem. De första krokusarna kommit upp!

Ordspråk idag: Den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge.

Vart tog tiden vägen? Ibland, eller ganska, har den tendens att bara försvinna. Bara hoppar över några timmar. För det är väl det som måste ha skett om klockan ena stunden är 20.00 och nästa stund 22.45?

Kanske någon nu vill säga att så inte är fallet, tiden hoppar inte över en massa timmar. Jag tror att den gör det.

Ett annat fenomen är att klockan tickar mycket fortare på kvällar och helger än under arbetsdagar. Det sker regelmässigt. Jag tror att det är en konstig naturlag som ingen hittills har lyckats förklara. Eller så är det en sanning så svår att inse att man inte vill tala offentligt om det.

Vilket fall är jag övertygad om att tiden lever sitt alldeles egna liv. Ungefär som i boken Momo. För det mesta mot min vilja.

Ett exempel ser man i bloggandet. Det är flera dagar sedan jag skrev sen sist. Jag har till och med färdiga ämnen som jag skulle vilja skriva om, men hade inte tid under ett par dagar. Men dessa dagar har helt plötsligt blivit många. Alldeldes för många för min smak.

Mina ord idag: Tid går inte att styra.

Maken och jag satt och tittade på TV:n igår. Av något vi sa eller såg växte ett minne fram. Jag kom att tänka på en en återkommande tanke. Tanke som kom upp oftare i yngre åren, men kan dyka upp fortfarande: "Hur ska man kunna veta...".

Hur ska man kunna veta att någon är den rätta och att ett förhållande kommer att hålla, kunde jag tänka i övre tonåren.

Hur ska jag kunna veta vad jag vill jobba med resten av mitt liv, kunde jag tänka inför studievalet.

Hur ska jag kunna veta vad som är bättre för mina barn, dagmamma eller daghem, kunde jag tänka när barnen var små.

Hur ska jag kunna veta om jag kommer att trivas på det nya arbetet, kunde jag tänka inför ett eventuellt byte av arbete.

Hur ska jag kunna veta om vi kommer att trivas att bo här, kunde jag tänka inför val av ny bostad.

Hur ska jag kunna veta vilken kamera som är bäst, kunde jag tänka när jag letade efter den perfekta kameran som skulle passa för alla situationer.

Det har jag aldrig kunnat veta, och kan än idag inte veta. Det finns ingen eller inget perfekt och jag kan inte sia om framtiden. Jag kan bara ta reda på så mycket som är rimligt, lita på känslorna och göra mitt val. Och vila i att jag har gjort så gott jag har kunnat. Att det här är rätt nu.

Jag träffade den rätta en gång. Han var den rätta då, och det varade sin tid. Men inte för alltid. Nu har jag träffat den rätta igen och gläds åt det. Och räknar med en gemensam framtid för alltid. För allt annat vore fel, fel att bygga en relation på tvivel. Dessutom, han är den rätta nu. Och jag har ingen tvivel.

Jag gjorde val av barnomsorg som var bra en tid tills vi flyttade. En annan gång blev resultatet mindre lyckat, men jag kunde så småningom byta till bättre fungerande barnomsorg. Barnen trivdes igen. Och det har blivit människor av dem.

Flytta har jag gjort väldigt många gånger i mitt liv. Flyttat för att livsstituationen förändrats eller för att jag velat något annat. Ibland har jag trivats bra och ibland mindre bra. Men varje gång har jag valt det jag trott varit bäst för tillfället. Just nu trivs jag bra. Just nu har jag bott på samma ställe i fyra år, som gått rasande fort. Just nu tror jag att jag kommer att bo här många, många år till.

Någon perfekt kamera finns inte, bara bra kameror för olika behov. Olika stora och med olika funktioner. Jag får försöka välja en bra kamera, eller en liten och enkel att jämt ha med i ryggsäcken och en större och mer avacerad för riktiga fotorundor. Och glädjas åt det jag ser och åt resultatet, bilderna. Och förska bli bättre fotograf med den utrustningen jag har.

Ordspråk idag: Man vet vad man har men inte vad man får.

I Metros kolumn idag skrev Hillevi Wahl om det eviga pratet om utseende och bantning. Jag håller med, det fokuseras alldeles för mycket på det egna och andras utseende. Och tidningarna skriver ständigt om nya bantningskurer. I dag hade någon av kvällstidningarna (minns inte vilken, så lite intresserar de mig) på löpsedeln om att banta bort bukfett och leva 14 år längre. Och så ska det tränas och tränas.

Å andra sidan har samma tidningar läckra recept på den ena lockelsen efter den andra.

Det kom mig att tänka på ett annat tema som ofta tas upp vid möten, vid fikat, blogg och så vidare. Det är jobbet. När vi träffar nya människor frågar vi ofta snabbt vad de jobbar med. Om grannarna minns jag först att de jobbar på arbetsförmedling och försäkringskassa, långt innan deras namn fastnar i minnet.

Å andra sidan har jag grannar som jag pratar med men inte har någon aning om vad de jobbar med. Men jag kan fantisera om det. En småbarnspappa till exempel tror jag kan vara lärare. Det bara känns så. Men jag har aldrig frågat.

Själv är jag inte alls förtjust i att prata om mitt jobb till exempel på fester, eller skriva om det här. Jag vill helt enkelt lämna jobbet när jag går därifrån och inte bli påmind på min fritid om alla de problem jag möter där. Min fritid är min egen tid.

Ordspråk ikväll: Man måste leva och låta leva

På förekommen anledning, alltså Lambergsfruas undran om spår i ett träd, lägger jag inte två bilder med bäverspår.

Det finns bävrar i närheten där jag bor och de brukar lämna såna här spår. Som om någon gått å träden med brett stämjärn. Och bearbetat trädet tills den smala "midjan" inte längre håller upp trädet. Märk väl de tjocka spånen på marken. Sånt finns alltid nedanför träd som bävern bearbetat.

Ordspråk idag: Äras den som äras bör.

gör de som sköter om trottoarer och gångvägar i området. De väntar och hoppas på att vi fortfarade har benen och armarna i behåll när isen kanske försvunnit från vägarna om några veckor. 

Så kan ma ju tro att de tänker. För något grus har vi inte sett på gångvägarna på mycket mycket länge.

Trottoarerna är fortfarade hala och med sluttande snö-istäcke mot vägen. Bara en liten bar kant närmast körbanan. Gångvägarna täkta med bitvis decimetertjock is, varvat med vattenhål och några få bara asfaltfläckar. De flesta ytorna glashala efter sol och rinnande vatten på dagen.

Ordspråk idag: Man hoppas så läge man lever.

Visst är det bra att allt tar sin tid? Även ett normalstort badrum tar tid att frächa upp. Åtminstone om flera delar ska målas och man måste vänta på att de (i det här fallet flera skådörrar) blir övermålningsbara. Då får man legalt skäl att gå ifrån jobbet och göra något anat. Som att gå på kamerapromenad i solen.

Här lite av förra söndagens kameraskörd i fallande solljus.

Bara fyra radhus bort från oss börjar skogen. Vid det sista husets fågelmarholkar brukar det flockas en massa fåglar. Så jag var beredd med teleobjektivet, men det fanns inte en enda fågel. Men bakom mig prasslade snön när det här unga rådjuret sprang liten bit in i skogen.

När den unga hade graciöst skuttat upp på berget fortsatte vi tysta på stigen nedanför berget. Och där stod de, högst upp. Två stycken tillsammans. Först efter en stund upptäckte jag den tredje till vänster.

Jag tror att de är desamma som kommer till vårt hus också, Eva, Ida och Noa. Adam såg vi inte den här gången. Visst är de vackra?

Så kom vi till andra naturens skönheter som ni får njuta av utan kommentarer.

Ordspråk idag: Carpe diem - fånga dagen / Njut av den flyende dagen. Och stunden.