I Metros kolumn idag skrev Hillevi Wahl om det eviga pratet om utseende och bantning. Jag håller med, det fokuseras alldeles för mycket på det egna och andras utseende. Och tidningarna skriver ständigt om nya bantningskurer. I dag hade någon av kvällstidningarna (minns inte vilken, så lite intresserar de mig) på löpsedeln om att banta bort bukfett och leva 14 år längre. Och så ska det tränas och tränas.

Å andra sidan har samma tidningar läckra recept på den ena lockelsen efter den andra.

Det kom mig att tänka på ett annat tema som ofta tas upp vid möten, vid fikat, blogg och så vidare. Det är jobbet. När vi träffar nya människor frågar vi ofta snabbt vad de jobbar med. Om grannarna minns jag först att de jobbar på arbetsförmedling och försäkringskassa, långt innan deras namn fastnar i minnet.

Å andra sidan har jag grannar som jag pratar med men inte har någon aning om vad de jobbar med. Men jag kan fantisera om det. En småbarnspappa till exempel tror jag kan vara lärare. Det bara känns så. Men jag har aldrig frågat.

Själv är jag inte alls förtjust i att prata om mitt jobb till exempel på fester, eller skriva om det här. Jag vill helt enkelt lämna jobbet när jag går därifrån och inte bli påmind på min fritid om alla de problem jag möter där. Min fritid är min egen tid.

Ordspråk ikväll: Man måste leva och låta leva

På förekommen anledning, alltså Lambergsfruas undran om spår i ett träd, lägger jag inte två bilder med bäverspår.

Det finns bävrar i närheten där jag bor och de brukar lämna såna här spår. Som om någon gått å träden med brett stämjärn. Och bearbetat trädet tills den smala "midjan" inte längre håller upp trädet. Märk väl de tjocka spånen på marken. Sånt finns alltid nedanför träd som bävern bearbetat.

Ordspråk idag: Äras den som äras bör.