Maken och jag satt och tittade på TV:n igår. Av något vi sa eller såg växte ett minne fram. Jag kom att tänka på en en återkommande tanke. Tanke som kom upp oftare i yngre åren, men kan dyka upp fortfarande: "Hur ska man kunna veta...".

Hur ska man kunna veta att någon är den rätta och att ett förhållande kommer att hålla, kunde jag tänka i övre tonåren.

Hur ska jag kunna veta vad jag vill jobba med resten av mitt liv, kunde jag tänka inför studievalet.

Hur ska jag kunna veta vad som är bättre för mina barn, dagmamma eller daghem, kunde jag tänka när barnen var små.

Hur ska jag kunna veta om jag kommer att trivas på det nya arbetet, kunde jag tänka inför ett eventuellt byte av arbete.

Hur ska jag kunna veta om vi kommer att trivas att bo här, kunde jag tänka inför val av ny bostad.

Hur ska jag kunna veta vilken kamera som är bäst, kunde jag tänka när jag letade efter den perfekta kameran som skulle passa för alla situationer.

Det har jag aldrig kunnat veta, och kan än idag inte veta. Det finns ingen eller inget perfekt och jag kan inte sia om framtiden. Jag kan bara ta reda på så mycket som är rimligt, lita på känslorna och göra mitt val. Och vila i att jag har gjort så gott jag har kunnat. Att det här är rätt nu.

Jag träffade den rätta en gång. Han var den rätta då, och det varade sin tid. Men inte för alltid. Nu har jag träffat den rätta igen och gläds åt det. Och räknar med en gemensam framtid för alltid. För allt annat vore fel, fel att bygga en relation på tvivel. Dessutom, han är den rätta nu. Och jag har ingen tvivel.

Jag gjorde val av barnomsorg som var bra en tid tills vi flyttade. En annan gång blev resultatet mindre lyckat, men jag kunde så småningom byta till bättre fungerande barnomsorg. Barnen trivdes igen. Och det har blivit människor av dem.

Flytta har jag gjort väldigt många gånger i mitt liv. Flyttat för att livsstituationen förändrats eller för att jag velat något annat. Ibland har jag trivats bra och ibland mindre bra. Men varje gång har jag valt det jag trott varit bäst för tillfället. Just nu trivs jag bra. Just nu har jag bott på samma ställe i fyra år, som gått rasande fort. Just nu tror jag att jag kommer att bo här många, många år till.

Någon perfekt kamera finns inte, bara bra kameror för olika behov. Olika stora och med olika funktioner. Jag får försöka välja en bra kamera, eller en liten och enkel att jämt ha med i ryggsäcken och en större och mer avacerad för riktiga fotorundor. Och glädjas åt det jag ser och åt resultatet, bilderna. Och förska bli bättre fotograf med den utrustningen jag har.

Ordspråk idag: Man vet vad man har men inte vad man får.