Hur kommer det sig att det så ofta är männen som styr och ställer efter egna mått fortfarande i dessa tider? Kanske inte av illvilja eller ens medvetet. Det bara blir så, helt naturligt.

På arbetsplatsen är det någon av de få männen som leder samtalet på fikarasterna. Enbart konkurrerad av en kvinna som tar större plats än någon annan. På möten kan kvinnors förslag passeras utan reaktioner. När mannen i gruppen kommer med samma förslag, välkomnas det som ett strålande förslag.

På fotoklubben håller det gamla gubbgänget på med interna skämt eller kommer med halft dolda gliringar om de få kvinnors bildvisningar. Ingen kritik när männen visar sina bilder, oberoende om kvalittén eller om de är många till antalet. Men när det är dags för en kvinna att visa sina bilder sprider sig otåligheten bland männen. Hos några av dem i alla fall. Bara den mest internsiva och framfysiga kvinnan i gruppen kan sätta gubbarna på plats genom sin aldrig sinande energi.  

I ärlighetens namn måste jag säga att långt ifrån alla män är sådana, men det här fenomenet är alldeles för vanligt.

I måndags, på internationella kvinnodagen, lyssnade maken och jag på ett intressant föredrag om matriarkatet hor kunaindianerna i Panama. Där lever de precis tvärtom. Det är en lycka att föda en flicka, som så smånigom tar hem en man som är bra arbetskraft. Kvinnorna för talan och bestämmer, och det är kvinnorna som ärver pengar och egendom och som i första hand får studera. Männen tar hand om barnen på nätterna för kvinnorna ska självklart få sova hela nätterna.

Det var svårt för föredragshållarens man att vänja sig vid tillvaro där han bara kallades som hennes man, utan egennamn, och man frågade henne om lov att få låna honom till något arbete. Han själv tillfrågades inte. Så trots att kunaindianerna uppskattade stort hans kunskaper att bland annat kunna laga läckande träkanoter. Han behandlades väl men på helt annat sätt än han var van vid. Tvärtom från hans vanliga värld. Vilket blev en intressant erfarenhet för både föredragshållaren och hennes man.

Nu är det inte det bästa att bara vända på rollerna, från mansdominerat till kvinnodominerat. Det bästa vore att alla hade samma värde och samma rätt att handla och uttrycka sig. Och att alla togs på allvar, oberoende av kön. Det som en man bland kunaindianerna kämpar för, liksom många kvinnor här hos oss.

Ordspråk idag: Inför Gud är vi alla lika.