Hur kommer det sig att det så ofta är männen som styr och ställer efter egna mått fortfarande i dessa tider? Kanske inte av illvilja eller ens medvetet. Det bara blir så, helt naturligt.

På arbetsplatsen är det någon av de få männen som leder samtalet på fikarasterna. Enbart konkurrerad av en kvinna som tar större plats än någon annan. På möten kan kvinnors förslag passeras utan reaktioner. När mannen i gruppen kommer med samma förslag, välkomnas det som ett strålande förslag.

På fotoklubben håller det gamla gubbgänget på med interna skämt eller kommer med halft dolda gliringar om de få kvinnors bildvisningar. Ingen kritik när männen visar sina bilder, oberoende om kvalittén eller om de är många till antalet. Men när det är dags för en kvinna att visa sina bilder sprider sig otåligheten bland männen. Hos några av dem i alla fall. Bara den mest internsiva och framfysiga kvinnan i gruppen kan sätta gubbarna på plats genom sin aldrig sinande energi.  

I ärlighetens namn måste jag säga att långt ifrån alla män är sådana, men det här fenomenet är alldeles för vanligt.

I måndags, på internationella kvinnodagen, lyssnade maken och jag på ett intressant föredrag om matriarkatet hor kunaindianerna i Panama. Där lever de precis tvärtom. Det är en lycka att föda en flicka, som så smånigom tar hem en man som är bra arbetskraft. Kvinnorna för talan och bestämmer, och det är kvinnorna som ärver pengar och egendom och som i första hand får studera. Männen tar hand om barnen på nätterna för kvinnorna ska självklart få sova hela nätterna.

Det var svårt för föredragshållarens man att vänja sig vid tillvaro där han bara kallades som hennes man, utan egennamn, och man frågade henne om lov att få låna honom till något arbete. Han själv tillfrågades inte. Så trots att kunaindianerna uppskattade stort hans kunskaper att bland annat kunna laga läckande träkanoter. Han behandlades väl men på helt annat sätt än han var van vid. Tvärtom från hans vanliga värld. Vilket blev en intressant erfarenhet för både föredragshållaren och hennes man.

Nu är det inte det bästa att bara vända på rollerna, från mansdominerat till kvinnodominerat. Det bästa vore att alla hade samma värde och samma rätt att handla och uttrycka sig. Och att alla togs på allvar, oberoende av kön. Det som en man bland kunaindianerna kämpar för, liksom många kvinnor här hos oss.

Ordspråk idag: Inför Gud är vi alla lika.

 

katsura

11 mars 2010 20:41

Tack för dina kloka inlägg!
"Inför Gud är vi alla lika" är sant, men det är ganska lång väg dit... trots att vi slår oss på bröstet och tror att vi är så jämställda i Sverige. Min dotter går i fyran och redan nu anser många av pojkarna att de har rätt att bestämma över andra, tycka det som är "rätt" och störa alla andra. Det är så lätt att se varför dessa pojkar är som de är, när man t ex är på föräldramöte...
Inom vissa kretsar är svenskarna fördomsfria och jämställda. När jag bodde i Lund inbillade jag mig att alla i Sverige tänker som lundensarna, men så flyttade jag lite norrut och började jobba på landet. En kulturkrock, speciellt i ovannämnda diskussion.
De som mest av allt behöver ta del av debatten om jämställdhet är helt ointresserade av ämnet och tycker att "fruntimrens plats är vid spisen."

http://katsura.bloggplatsen.se

 

Lambergsfrua

12 mars 2010 15:35

Som kvinna måste man oftast bevisa att man kan utföra en ska lika bra eller helst ännu bättre än männen - först då "duger" kvinnan.
MInns ett tillfälle, då vi hade problem med en av de äldre skolskjutschaufförerna. Han hade inte stannat vid en stoppskylt och det påtalades av både föräldrar och elever.
Som rektor var jag naturligtvis tvungen att ta ett samtal med chauffören, eftersom kritiken var befogad.
Jag hade med mig en manlig lärare, när vi träffades och döm om min förvåning, när chauffören helt frankt vände sig till läraren utan att ta notis om mig. Jag pratade med chauffören, som hela tiden vände huvudet mot den manlige läraren och svarade på mina frågor. Trots att jag bad honom att titta på mig, när vi pratade, brydde han sig inte.
Detta är visserligen några år sen, men jag misstänker att somliga män fortfarande har den nedvärderande synen på kvinnor - fast det skulle de inte erkänna för allt smör i Småland.
Önskar dig en skön helg!
Soliga kramar

http://lambergsfrua.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Fotosessionen i skogen fortsatte, även med annat än Legofigurer. Men här först ett par av dem i samma bild bland laven.   Jag hade ett speciellt scenario i tankarna när jag gjorden den här bilden, som var med i vår fotoutställning i november....

Åter aktiv efter lång, lång paus. Ska visa er något jag gjorde i höstas. Ibland fotar jag stort, ibland smått. Som mossor och lavar. Den här mossan med sina sprön tycker jag är allra vackrast. Och laven nedanför ser ut som små torra träd. ...

Idag har jag varit duktig, alldeles för duktig.   Jag har putsat fönstren, alla fönstrena! Äntligen, för det borde ha gjots för länge sen enligt min smak, men det har bara inte blivit av. Nu är det gjort, det är trevligt, världen ser så mycket kl...

En dag i höstas stod jag på busshållplatsen i Skanstull och väntade på 4:ans buss som dröjde ovanligt länge. I närheten av mig stod två kvinnor med en liten baby i vagnen. Min blick fastande vid de små små händerna. Den här lilla barnet hade otroligt...

Det finns en hel del som skulle kunna berättas om det dryga gångna året, men det mesta känns ändå gammalt vid det här laget. Förutom en sak: jag har blivit farmor. I april förra året. En flicka. En söt och glad tjej, ett riktigt charmtroll.   Tyv...