Hur kommer det sig att det så ofta är männen som styr och ställer efter egna mått fortfarande i dessa tider? Kanske inte av illvilja eller ens medvetet. Det bara blir så, helt naturligt.

På arbetsplatsen är det någon av de få männen som leder samtalet på fikarasterna. Enbart konkurrerad av en kvinna som tar större plats än någon annan. På möten kan kvinnors förslag passeras utan reaktioner. När mannen i gruppen kommer med samma förslag, välkomnas det som ett strålande förslag.

På fotoklubben håller det gamla gubbgänget på med interna skämt eller kommer med halft dolda gliringar om de få kvinnors bildvisningar. Ingen kritik när männen visar sina bilder, oberoende om kvalittén eller om de är många till antalet. Men när det är dags för en kvinna att visa sina bilder sprider sig otåligheten bland männen. Hos några av dem i alla fall. Bara den mest internsiva och framfysiga kvinnan i gruppen kan sätta gubbarna på plats genom sin aldrig sinande energi.  

I ärlighetens namn måste jag säga att långt ifrån alla män är sådana, men det här fenomenet är alldeles för vanligt.

I måndags, på internationella kvinnodagen, lyssnade maken och jag på ett intressant föredrag om matriarkatet hor kunaindianerna i Panama. Där lever de precis tvärtom. Det är en lycka att föda en flicka, som så smånigom tar hem en man som är bra arbetskraft. Kvinnorna för talan och bestämmer, och det är kvinnorna som ärver pengar och egendom och som i första hand får studera. Männen tar hand om barnen på nätterna för kvinnorna ska självklart få sova hela nätterna.

Det var svårt för föredragshållarens man att vänja sig vid tillvaro där han bara kallades som hennes man, utan egennamn, och man frågade henne om lov att få låna honom till något arbete. Han själv tillfrågades inte. Så trots att kunaindianerna uppskattade stort hans kunskaper att bland annat kunna laga läckande träkanoter. Han behandlades väl men på helt annat sätt än han var van vid. Tvärtom från hans vanliga värld. Vilket blev en intressant erfarenhet för både föredragshållaren och hennes man.

Nu är det inte det bästa att bara vända på rollerna, från mansdominerat till kvinnodominerat. Det bästa vore att alla hade samma värde och samma rätt att handla och uttrycka sig. Och att alla togs på allvar, oberoende av kön. Det som en man bland kunaindianerna kämpar för, liksom många kvinnor här hos oss.

Ordspråk idag: Inför Gud är vi alla lika.

det har varit frågan länge. Alltså när det gäller att göra något åt badrummet.

Det är nu fyra år sedan vi flyttade in in huset. Det var i gott skick, så det var bara att flytta in. Men att vi skulle måla alla de obehandlade paneltaken vita så småningom tyckte vi med en gång. Det är inte gjort än. Snart kom vi också fram till att badkaret skulle åka ut, vilket det gjorde efter bara ett par månader.

Det är kanske tre eller åtminstone två år sedan vi köpte takfärg till badrum och toalett. Vi skulle börja med något lätt, var meningen. Men så ville vi fräscha upp lite mer. Eller ännu mera, till ännu modernare version? Men hur? Vi har tittat på nya skåp och handfat, liksom duschväggar. Funderat fram och tillbaka, men inte kommit längre.

Äntligen har vi satt igång, och det blir en lätt uppfräschning. Vi målar taket vitt, piggar upp högskåpen och spegelskåpet med färg och byter ut en sliten hylla i duschen, duschdraperiet och mattan. Vi har idag hållit på med taket och högskåpen och fortsätter med målning i morgon. Återstår att hitta rätt duschdraperi och matta.

Fortsättning följer... med bilder när vi är färdiga.

Mina ord idag: Det behövs inte mycket för en förändring.

Jag funderar på att gå ut Facebook. På senhösten, efter mycket tvekan, gick jag med i Facebook. Men jag vet inte vad jag ska tycka om fenomenet.

Först var det kul. Plötsligt fanns vissa vänner nära, i nästan daglig kontakt. Några få i alla fall. Och så såg jag vad mina vuxna barn sysslar med, åtminstone det de skriver inför alla sina vänner på Facebook. Inte särskilt mycket faktiskt. Men å andra sidan var inte det skälet till att gå med heller, så det gör inget. Överraskande var att min kusin och min syskonbarn plötsligt ställde vänförfrågningar till mig. Kusinen som jag inte haft någon kontakt med på flera år och som nu tillbringar en långledig vinter i Spanien. Det har varit kul att följa hans färder på stränder och i bergen.

Å andra sidan blir jag ofta frustrerad för att jag visar klara tecken på Facebook-beroende. Vill jag hålla mig ajour vad som sägs, får jag lov att logga in mig minst en gång om dagen. Men ofta vill jag göra den ännu fler gånger. Bara för att jag behöver en liten paus, vill veta vad som händer och inte vill få så mycket att bläddra åt gången. För att ha koll på världen.

Jag blir också less på en del korta kommentarer som tycks vara skrivna för de närmast sörjande. Om att personen nu vaknat, ska nu gå och lägga sig eller svär över vädret igen, typ. Hur intressant är det, undrar jag. Men tydligen är det intressant för just de närmast sörjande som ständigt kommenterar med skratt, grymtningar och suckar. Kul för dem, alltså.

Själv brukar jag läsa, då och då gilla och ibland kommentera andras texter. Och skriva när jag har något av värde att förmedla. För hur intressant skulle vara att veta att nu ska jag duscha och sen åka till jobbet eller att vi nyss kommit hem och ska laga middag med köttbullar i tomatsås? Det är dock sällan någon kommenterar det jag skrivit. Eller foton jag lagt ut. Kanske för att det är helt ointressant för mina vänner. Och delvis för att mina vänner talar olika språk och jag sällan skriver på alla tre språken samtidigt.

Min slutsats blir till slut att jag nog är av fel sort för Facebook. Funderar därför om jag ska gå ut eller fortsätta.

Ordspråk idag: En sko passar inte alla.

Finns det någon som vet varför vissa har med en miniatyrbild när de lämnar kommentar på någons blogg, och vissa inte. För ett tag sen ändrades utseendet på hemsidan så att prentationsbilden finns som miniatyr bredvid ett inlägg. Så också bredvid en kommentar. Men inte hos alla. Jag har en liten bild i samband med ett inlägg men inte vid mina kommentarer.

Jag har nu tittat runt bland olika inställnigsmöjligheter men inte kunnat komma på om det är så att man aktivt väljer någostans att ta med bilden. Vet ni?

Ordspårk idag: Frågar man ingenting, får man ingenting veta.