Maken och jag satt och tittade på TV:n igår. Av något vi sa eller såg växte ett minne fram. Jag kom att tänka på en en återkommande tanke. Tanke som kom upp oftare i yngre åren, men kan dyka upp fortfarande: "Hur ska man kunna veta...".

Hur ska man kunna veta att någon är den rätta och att ett förhållande kommer att hålla, kunde jag tänka i övre tonåren.

Hur ska jag kunna veta vad jag vill jobba med resten av mitt liv, kunde jag tänka inför studievalet.

Hur ska jag kunna veta vad som är bättre för mina barn, dagmamma eller daghem, kunde jag tänka när barnen var små.

Hur ska jag kunna veta om jag kommer att trivas på det nya arbetet, kunde jag tänka inför ett eventuellt byte av arbete.

Hur ska jag kunna veta om vi kommer att trivas att bo här, kunde jag tänka inför val av ny bostad.

Hur ska jag kunna veta vilken kamera som är bäst, kunde jag tänka när jag letade efter den perfekta kameran som skulle passa för alla situationer.

Det har jag aldrig kunnat veta, och kan än idag inte veta. Det finns ingen eller inget perfekt och jag kan inte sia om framtiden. Jag kan bara ta reda på så mycket som är rimligt, lita på känslorna och göra mitt val. Och vila i att jag har gjort så gott jag har kunnat. Att det här är rätt nu.

Jag träffade den rätta en gång. Han var den rätta då, och det varade sin tid. Men inte för alltid. Nu har jag träffat den rätta igen och gläds åt det. Och räknar med en gemensam framtid för alltid. För allt annat vore fel, fel att bygga en relation på tvivel. Dessutom, han är den rätta nu. Och jag har ingen tvivel.

Jag gjorde val av barnomsorg som var bra en tid tills vi flyttade. En annan gång blev resultatet mindre lyckat, men jag kunde så småningom byta till bättre fungerande barnomsorg. Barnen trivdes igen. Och det har blivit människor av dem.

Flytta har jag gjort väldigt många gånger i mitt liv. Flyttat för att livsstituationen förändrats eller för att jag velat något annat. Ibland har jag trivats bra och ibland mindre bra. Men varje gång har jag valt det jag trott varit bäst för tillfället. Just nu trivs jag bra. Just nu har jag bott på samma ställe i fyra år, som gått rasande fort. Just nu tror jag att jag kommer att bo här många, många år till.

Någon perfekt kamera finns inte, bara bra kameror för olika behov. Olika stora och med olika funktioner. Jag får försöka välja en bra kamera, eller en liten och enkel att jämt ha med i ryggsäcken och en större och mer avacerad för riktiga fotorundor. Och glädjas åt det jag ser och åt resultatet, bilderna. Och förska bli bättre fotograf med den utrustningen jag har.

Ordspråk idag: Man vet vad man har men inte vad man får.

I Metros kolumn idag skrev Hillevi Wahl om det eviga pratet om utseende och bantning. Jag håller med, det fokuseras alldeles för mycket på det egna och andras utseende. Och tidningarna skriver ständigt om nya bantningskurer. I dag hade någon av kvällstidningarna (minns inte vilken, så lite intresserar de mig) på löpsedeln om att banta bort bukfett och leva 14 år längre. Och så ska det tränas och tränas.

Å andra sidan har samma tidningar läckra recept på den ena lockelsen efter den andra.

Det kom mig att tänka på ett annat tema som ofta tas upp vid möten, vid fikat, blogg och så vidare. Det är jobbet. När vi träffar nya människor frågar vi ofta snabbt vad de jobbar med. Om grannarna minns jag först att de jobbar på arbetsförmedling och försäkringskassa, långt innan deras namn fastnar i minnet.

Å andra sidan har jag grannar som jag pratar med men inte har någon aning om vad de jobbar med. Men jag kan fantisera om det. En småbarnspappa till exempel tror jag kan vara lärare. Det bara känns så. Men jag har aldrig frågat.

Själv är jag inte alls förtjust i att prata om mitt jobb till exempel på fester, eller skriva om det här. Jag vill helt enkelt lämna jobbet när jag går därifrån och inte bli påmind på min fritid om alla de problem jag möter där. Min fritid är min egen tid.

Ordspråk ikväll: Man måste leva och låta leva

Hur kommer det sig att det så ofta är männen som styr och ställer efter egna mått fortfarande i dessa tider? Kanske inte av illvilja eller ens medvetet. Det bara blir så, helt naturligt.

På arbetsplatsen är det någon av de få männen som leder samtalet på fikarasterna. Enbart konkurrerad av en kvinna som tar större plats än någon annan. På möten kan kvinnors förslag passeras utan reaktioner. När mannen i gruppen kommer med samma förslag, välkomnas det som ett strålande förslag.

På fotoklubben håller det gamla gubbgänget på med interna skämt eller kommer med halft dolda gliringar om de få kvinnors bildvisningar. Ingen kritik när männen visar sina bilder, oberoende om kvalittén eller om de är många till antalet. Men när det är dags för en kvinna att visa sina bilder sprider sig otåligheten bland männen. Hos några av dem i alla fall. Bara den mest internsiva och framfysiga kvinnan i gruppen kan sätta gubbarna på plats genom sin aldrig sinande energi.  

I ärlighetens namn måste jag säga att långt ifrån alla män är sådana, men det här fenomenet är alldeles för vanligt.

I måndags, på internationella kvinnodagen, lyssnade maken och jag på ett intressant föredrag om matriarkatet hor kunaindianerna i Panama. Där lever de precis tvärtom. Det är en lycka att föda en flicka, som så smånigom tar hem en man som är bra arbetskraft. Kvinnorna för talan och bestämmer, och det är kvinnorna som ärver pengar och egendom och som i första hand får studera. Männen tar hand om barnen på nätterna för kvinnorna ska självklart få sova hela nätterna.

Det var svårt för föredragshållarens man att vänja sig vid tillvaro där han bara kallades som hennes man, utan egennamn, och man frågade henne om lov att få låna honom till något arbete. Han själv tillfrågades inte. Så trots att kunaindianerna uppskattade stort hans kunskaper att bland annat kunna laga läckande träkanoter. Han behandlades väl men på helt annat sätt än han var van vid. Tvärtom från hans vanliga värld. Vilket blev en intressant erfarenhet för både föredragshållaren och hennes man.

Nu är det inte det bästa att bara vända på rollerna, från mansdominerat till kvinnodominerat. Det bästa vore att alla hade samma värde och samma rätt att handla och uttrycka sig. Och att alla togs på allvar, oberoende av kön. Det som en man bland kunaindianerna kämpar för, liksom många kvinnor här hos oss.

Ordspråk idag: Inför Gud är vi alla lika.

Jag funderar på att gå ut Facebook. På senhösten, efter mycket tvekan, gick jag med i Facebook. Men jag vet inte vad jag ska tycka om fenomenet.

Först var det kul. Plötsligt fanns vissa vänner nära, i nästan daglig kontakt. Några få i alla fall. Och så såg jag vad mina vuxna barn sysslar med, åtminstone det de skriver inför alla sina vänner på Facebook. Inte särskilt mycket faktiskt. Men å andra sidan var inte det skälet till att gå med heller, så det gör inget. Överraskande var att min kusin och min syskonbarn plötsligt ställde vänförfrågningar till mig. Kusinen som jag inte haft någon kontakt med på flera år och som nu tillbringar en långledig vinter i Spanien. Det har varit kul att följa hans färder på stränder och i bergen.

Å andra sidan blir jag ofta frustrerad för att jag visar klara tecken på Facebook-beroende. Vill jag hålla mig ajour vad som sägs, får jag lov att logga in mig minst en gång om dagen. Men ofta vill jag göra den ännu fler gånger. Bara för att jag behöver en liten paus, vill veta vad som händer och inte vill få så mycket att bläddra åt gången. För att ha koll på världen.

Jag blir också less på en del korta kommentarer som tycks vara skrivna för de närmast sörjande. Om att personen nu vaknat, ska nu gå och lägga sig eller svär över vädret igen, typ. Hur intressant är det, undrar jag. Men tydligen är det intressant för just de närmast sörjande som ständigt kommenterar med skratt, grymtningar och suckar. Kul för dem, alltså.

Själv brukar jag läsa, då och då gilla och ibland kommentera andras texter. Och skriva när jag har något av värde att förmedla. För hur intressant skulle vara att veta att nu ska jag duscha och sen åka till jobbet eller att vi nyss kommit hem och ska laga middag med köttbullar i tomatsås? Det är dock sällan någon kommenterar det jag skrivit. Eller foton jag lagt ut. Kanske för att det är helt ointressant för mina vänner. Och delvis för att mina vänner talar olika språk och jag sällan skriver på alla tre språken samtidigt.

Min slutsats blir till slut att jag nog är av fel sort för Facebook. Funderar därför om jag ska gå ut eller fortsätta.

Ordspråk idag: En sko passar inte alla.

Det finns så mycket elände i världen. Så mycket elände att man kan tröttna på det. Tycka att man inte kan göra något åt allt. Elände på nära håll: uteliggare i tunnelbaneuppgångar, mobbade barn i skolan och på gården, flyktingar som har svårt att få hit sina nära och kära, fattiga som blir bostadslösa för att de missat ett par hyror, barn som inte har råd att följa med på skolutflykter, barn med dysfunktionella föräldrar. Och elände längre bort: civila krigsoffer, torka och hungersnöd som drabbar alla, barn som insjuknar av smutsigt vatten, HIV-positiva utan medicin, förtrycka som inte kan uttrycka sin åsikt utan att riskera bli fängslade, skadade som mist familj och bostad i översvämningar och jordbävningar.

Det finns så mycket elände i världen. Mer elände än man kan orka med. Men man kan alltid göra något för en annan. Bli läxläsare eller flyktingguide, besöka äldre eller följa med ett brottsoffer som vittnesstöd på rättegång, köpa Situation Stockholm eller skänka pengar till en hjälporganisation. Och få glädjas över hur ett barn klarar skolan bättre, en äldre person fått berätta om sitt liv, ett brottsoffer vågar vittna mot förövaren. Eller få del av ett fadderbarns liv, ett skolprojekts utveckling eller bistådnsarbetarnas och volentärers berättelser om sitt arbete i katastrofområden.

Det finns så mycket eläde i världen. Igen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon. Mycket eller lite. Även den minsta insatsen räknas.

Ordspråk idag: Sättet som man ger på betyder mer än det man ger.

Känner mig tom. Trött och tom, trots att den värsta förkylningen gått över. Men ändå inte riktigt för jag ha nog lite infektion kvar. Som om baciluskerna lurade bakom nästa tarmkrök och slemhinnehår och bara väntade att överfalla mig vid ett obevakat ögonblick.

Det värsta att jag saknar lusten att göra någonting. Inte konstigt, för så blir jag när jag inte mår fysiskt bra. Men det känns olustigt ändå. Jag tvättar men glömmer sen tvätten i maskinen. Jag sätter mig framför datorn och undrar vad det var jag skulle göra eller kolla. Allt som jag täkte på när jag gick och lade mig igår kväll. Eller på jobbet då jag tänkte att det får jag göra hemma. Nu är jag hemma och kommer inte ihåg något alls. Och gör inget vettigt. Om jag till äventyrs kommer ihåg något så orkar jag inte ta tag i det, utan tänker att det får jag ta imorgon. Mañana, mañana.

Jag vill vara pigg och sätta igång med både avbrutna projekt och nya projekt. Istället går jag på sparlåga och är rädd att återinsjukna ordentligt. Så som jag gjorde gång på gång för två år sedan. Där vill jag inte hamna igen! Jag vill vara frisk och pigg!

Jag vet – jag låter som en barnunge eller trotsig tonåring just nu. Men det är så det känns. För tillfället, efter att jag en tid påpekat för mig själv varje lilla förbättring och försökt intala mig att jag mår nästan bra nu. Samtidigt som jag orkar nästan ingenting utöver arbetet. Men jag vet också att det här kommer att gå över. Så småningom.

Ordspråk idag: Skynda långsamt.

Ordspråk idag 1: Tiga har sin tid, och tala har sin tid.

Jag läste en recension av Susanna Alakoskis nya bok. En väldigt positiv sådan. Beskrev boken som realistisk och klarsynt. Inledningsvis konstaterade recensenten att det skrivits förvånandsvärt lite om finsk arbetskraftsinvandring till Sverige på 60-talet. Men jag är inte särskilt förvånad över det.

Skriver man om svåra eller stora saker i snar anslutning till händelsen har berättelsen en tendens att bli väldigt påverkad av stundens känslor på ett eller annat sätt. Den kan bli hatisk och hämndlysten, eller översvallande lyrisk och beundrande. Inte så att berättelser alltid behöver vara objektiva beskrivningar, men de vinner inte heller något på att vara inksränkt ensidiga.

Jag tror nog att det behöver gå en tid, kortare eller längre, innan man kan skriva om just svåra betydelsefulla företeelser. Som till exempel arbetskraftsinvandringen till Sverige eller finska krigsbarnen eller judiska flyktingar. Man behöver få lite distans till det som skedde, speciellt om det är de inblandade själva som ska skriva. Därför tror jag också att det kommer att dröja innan dagens flyktingar i någon större utsträckning kan skriva om sin egen flykt och nystart i Sverige.

Jag är uppvuxen med min mammas berättelser om tiden som krigbarn i Sverige under andra väldskriget. Vad jag minns sades det inte mycket om dessa barns öden i Finland under min skoltid. Först när jag flyttat till Sverige på 70-talets andra hälft såg jag de första programmen med finska krigsbarn som berättade om sina bittra minnen. Vilket förvånade mig stort för att min mamma hade gett mig en väldigt positiv bild av den tiden. Trots vissa svårigheter. Så småningom har jag även läst böcker med krigsbarnshistorier. Även de mer negativa än min mammas minnen.

När jag började skriva ner mammas minnen som hon alltid berättat, insåg jag snabbt att hennes episoder var väldigt begränsade. Hon hade alltid berättat kortfattat, och gång på gång nästan ordagrant likadant. Jag blev då tvungen att fråga mer och mer. Men eftersom hon inte kom ihåg så mycket till en början, började jag gräva efter information på annat håll också, som hennes finska syskon och deras svenska syskon, liksom via Internet och Riksarkivet. Vartefter väcktes fler och fler minnen både hos mamma och de finska och svenska syskonen. Men inte förrän jag hade rotat i minnena både länge och väl kom jag åt även känslor. Känslor som varit väl inkappslade i över 60 år. Idag konstaterar hon själv att något gammalt först nu kommit upp till ytan. Hon har gråtit mycket, men är glad att jag forskat och skrivit om det svåra också.

Svåra ting behöver sin tid för att man ska orka berätta eller skriva om dem.

Ordspråk idag 2: Allting har sin tid.

Ordspråk idag: Lättja är lastens moder

Det borde jag tänka och begrunda lite oftare än jag gör. Kom dock att tänka på det nu, när jag läste Lambersfruas blogg. Om hur hon varit duktig och tränat med en stor träningsboll.

Jag har också en så boll men aldrig använt den (dock inte köpt själv utan fått den från någon tidning i samband med nyprenumeration). Jag har en motionscykel också som jag i början trampade på riktigt ivrigt. Till och med dagligen. Räknade minuterna som utökades vartefter. Men det var då det, nu har lättjan tagit över.

Förra året gav jag ett nyårslöfte (vilket jag sällan gör) om att motionea mera. Jag skulle återta dagliga cyklandet och stavgången. Följden blev att jag gjorde ännu mindre. I år har jag inte gett några löften alls i hopp om att så kunna locka mig själv till bättre motionsvanor. Än så länge har mitt icke-löfte inte haft önskad verkan.

Sport och motion har aldrig varit något hit hos mig. Inte ens i undomens tid då jag vardagsmotionerade mycket, det var bara ett sätt att ta sig till skolan, biblioteket eller kostklubben. Och uppleva naturen då jag åkte skidor eller gick i skogen. Eller de perioder då jag simmat 500-1000 m varje vecka eller dansat gammaldans. Jag bara gjorde det för skojs skull, inte för att motionera. Allra minsta betydelse hade farten. Jag skulle absolut inte tävla, ens med mig själv.

Med åren har jag blivit allt latare. Inte ens sport på Tv är jag intresserad av. Några små snuttar av olympiska spelen kan jag se, men inte gör det mig något om jag missar. Lika gärna kan jag välja något annat att se på den stunden jag vill sitta och koppla av framför TV:n. Men i förrgår fann jag något roligt, något fånigt roligt: Vinterspelen i Åre. Programmet som TV-krönikören i DN idag slår ner ordentligt och kollegorna likaså utifrån krönikan (utan att ha sett programmet). Men jag tyckte om det. Det var ju inte heller sport i vanlig mening utan parodi av vinterspel. Lättsamt roande parodi. I alla fall i brist på något bättre. Fast i kväll valde jag Antikrundan istället. Ett av mina favoritprogram.