Där jag är uppvuxen i Finland fanns det inga fästingar. När jag första gången kom i kontakt med en sådan, visste jag inte ens vad det var.

Det var sommaren då jag var 13 år och jag var i Sverige. Mamman i familjen där jag tillbringade sommaren såg att jag hade något mörk vid ögat, precis innanför nedre ögonfransarna. Hon tog bort det och konstaterade att det var en fästing. En mycket liten sådan men dock en fästing. Jag fattade ingenting förrän långt senare. Visste inte vad det ordet betydde och hade som sagt aldrig förut sett en sådan.

Under följande somrarna kom jag att få på mig fästingar flera gånger, dock utan att de satt fast ordentligt. Så det var inte så farligt. Ända tills jag fick på mig en riktigt hemsk en.

Det var sommaren när jag var 17 år och sommarjobbade i Sverige tillsammans med min väninna hemifrån. En kompis hade fått oss till att springa en runda i skogen på morgnarna. Så en morgon när vi sprungit klart och klädde av oss för att hoppa i sjön såg jag något mörkt på min arm. Det var en jättestor fästing som grävt ner huvudet i min överaram, under både jacka och tröja. Jag såg bara en enorm bak och en massa sprattlande ben runt baken. Vid det laget visste jag mycket väl vad en fästing var. Den där var den västa jag någonsin sett.

Jag hade hört att man skulle kunna dränka fästingen i fett så att den släpper greppet utan att lämna någon del av huvudet i min arm. Så jag försökte skynda på min väninnan med badet och påklädningen. Jag ville komma till köket snarast möjligt. Men väninnan var inte särskilt lättpåverkad vad gällde att skynda sig. Under tiden passade hon på att berätta vad hon visste om fästingar.

Hon hade läst om en man i Italien som hade fått en fästing på sig och den hade lagt ägg under hans hud. Snart hade han en massa små fästingar som kröp under huden. Hur historien slutade vet jag inte för vid det laget var jag så panikslagen att jag bara ville skrika och springa iväg. Jag trodde det handlade om minuter innan det skulle krylla av små fästingar under mitt skinn också. Och som sen skulle sprida sig överallt i kroppen.

Väl i köket täckte jag fästingen med smör och höll armen i vågrätt läge för att hålla smöret kvar. Och fyllde på vartefter det började smälta. Efter en halvtimme var jag tvungen att slita ut odjuret för att hinna till jobbet. Men odjuret ville inte släppa taget utan bet sig fast. Men jag vann till slut. Och sen in i duschen. Jag var tvungen att duscha länge, försöka rena mig efter äcklet.

Tyvärr hade vi förutom städning även bäddning den dagen så att arbetsklänningens ärmslut tyckte mot det ömma stället där fästingen hade suttit. Hela förmiddagen blev jag ständigt påmind av odjuret. Hela förmiddagen mådde jag illa. För att distrahera mina tankar sjöng jag högt så snart det inte fanns andra människor i närheten. Till saken hör att jag inte kan sjunga och att jag aldrig kommer ihåg några tester ordentligt, men det gjorde ingenting just då. När sångtexterna tröt hittade jag på egna texter. Allt för att inte tänka på det äckligaste jag sett, som krypit innanför mitt skinn och lämnat ett rött ömmande märke på min arm.

Mina ord idag: Rädsla och fantasi är ofta mycket farligare än verkligheten.

Men efter den dagen är jag rädd för fästingar, om än inte panikslagen. Men jag kontrollerar mig noga om jag varit på ställen och områden där det finns fästingar.

Vad är ditt bästa inköp på sistone? Eller sämsta? Ibland är det lätt att svara på, ibland svårare. Just nu är det lätt för mig.

Det bästa maken och jag har köpt i vår är en hammock. Tänk dig att sitta där i eftermiddagssolen och njuta av värmen. Är det för varmt sätter jag up en parasoll framför den så jag får lite extra skugga. Där kan jag sitta, smågunga och läsa. Eller skriva blogginlägg, som nu. Eller så kan jag ta ut ett par kuddar och lägga mig i hammocken. Med handen eller foten ger jag lite fart då och då medan jag läser en god bok. Och kanske slumrar en stund.

Lika skönt är det att sätta sig där en liten stund efter arbetsdagen i sjunkande solskenet och titta genom dagens post.

Jag hade länge önskat mig en hammock, den har definitivt ingått i planeringen de två senaste åren, men var inte lämpligt tidigare. För två år sedan gjorde vi en ny uteplats där även hammocken skulle få plats. Det tog sin tid innan vi hade beslutat oss för en plan och först i slutet av semestern satt vi igång. Platsen var inte klar förrän på hösten. Nästa delprojekt var lusthusbygget som tog hela förra sommaren. Stor del av förra sommaren var vår lilla tomt en byggarbetsplats med alla byggdelar utsridda för grundmålning och hopsättning. När lusthuset väl stod på plats skulle det målas in- och utvändigt. Då var det redan höst och ingen idé att göra nyinköp för trädgården. Så äntligen i vår var det dags. Nu står hammocken äntligen på sin plats och utnyttjas ofta, speciellt av mig. Sittande eller liggande.

Mitt sämsta inköp på sistone är ett par sandaler som skulle vara bra för ryggen och hållningen. De kändes verkligen bra när jag provade dem. Försäljaren på trädgårdsmässan sa att det skulle ta tre dagar att vänja sig med dem. När vi åkte till Paris hade jag lust att börja använda dem för jag visste att vi skulle gå mycket. Och att jag skulle få ont. Men jag hade inte gått in dem ännu, så det var bäst att låta bli dem.

Så när det äntligen blev sandalväder här hemma började jag träningen. Visst fick jag ont i benen och ryggen i början, men det släppte efter ett par dagar. Åtminstone i benen. Ryggontet kopplade jag inte ihop med sandalerna, inte då ännu. Sedan blev det kallare väder och sandalerna fick vila. 

Igår var det varmt när vi gav oss iväg till affären. På med de nya sandalerna igen. Jag hade haft lite ont i ryggen redan på morgonen, men det blev bara värre och värre under tiden vi traskade runt i ett av de stora varuhusen som har nästan allt. När jag väl skulle sätta mig i bilen fick jag knappt in vänstra benet. Det gick bara inte att lyfta upp med egen muskelkraft. Inte var det lätt att få den på kopplingen heller, men som tur var släppte det onda och stelheten något när jag fått sitta ett tag. Så jag lyckades i alla fall köra hem.

Väl hemma var jag färdig för ryggläge. Av med sandalerna och på med innetofflorna. Men innan jag kom till sängen gjorde magen sig påmind om matbehovet, så vi satt igång med enkel matlagning. När jag hade som ondast i affären hade jag grabbat tag i rökt sik och färdig potatissallad. Det var skönt, bara att lägga fram och göra en liten sallad till. Vi gjorde det bekvämt för oss i lusthuset, med med två trädgårdsstolar istället för väggbänkarna.

Efteråt lade jag mig en liten stund i hammocken. Därefter kändes ryggen så pass bra att jag kunde plantera de nyinköpta blommorna i en stor kruka och vattna alla utekrukor. Nu med bara liten känning av ryggen.

På vintern matade vi fåglar med solrosfrön. Självklart blev det en del spill och till slut hade en del av fröna grott. Precis där vi ska göra en ny plantering för rabarber och krusbär. Så jag tog och grävde försktigt upp solrosplantorna och planterade dem tillfälligtvis i en kruka. När den nya planteringen väl är i ordning ska solrosorna tillbaka. Där får de växa, mogna och stå kvar som fågelmat.

En gång förut har solrosfröna grott ordentligt efter att fåglarna ätit och skräpat. Det kom upp massor av smålantor och de flesta växte sig till stora.  Precis som jag hade hoppats blommade de som bäst när maken och jag gifte oss. En del av blommorna använde vi sen som dekoration av vår vigselplats utomhus intill en strand. Resten fick fåglarna kalasa på.

Medan jag suttit här i hammocken och skrivit fick jag besök av två orädda ringduvor. Lungt trippade de runt och letade efter något gott att picka i gräset. Länge stod de bara två meter ifrån mig där de hittade gamla solrosfrön. På samma sälle där jag grävde de små plantorna ifrån. Som närmast var de bara en meter ifrån mig. Synd bara att jag inte hade kamera med mig. 

Mina ord idag: Ta väl vara på de njutningsstunder som ges.

Idag står det att läsa om särskrivningar i Metro. Som i titeln "Språk vetare upp retad av sär skrivningar" eller kul glass och skum banan. En professor i modern svenska avråder från särskrivningar för att de kan leda till missförstånd. Han konstaterar att det blivit allt vanligare och att folk är mer osäkra på om orden ska skrivas ihop eller isär. Sånt förekom inte när han gick i skolan.

Normalt sker språkliga förändringar långsamt men det här har gått fort, på bara några decennier. Vi kan idag se särskrivningar bland annat på meddelanden, skyltar och menyer, och ämnet diskuteras flitigt i medier.

Den korta artikeln förtäljer dock inte varför detta skett. Men jag har min teori, eller rättare sagt antagligen en av många möjliga. SMS.

  Det skickas enorma mängder SMS och det har utvecklats speciella förkortningar av de vanligaste uttrycken. Allt för att det ska gå fort.

Skriver man  vanligt, med riktiga hela ord, stöter man ofta på att mobilernas ordlistor inte har just det sammansatta ordet man vill använda just nu. Då har man olika alternativ att välja på:
* Man kan bokstavera ordet och spara det i ordlistan. - Tar för lång tid.
* Man kan skriva orddelarna separat, backa och radera mellanslaget så att ordet blir ett. - Tar för lång tid.
* Man kan skriva orden separat och låta dem vara så. - Snabbast och enklast. Och förhoppningsvis förstår mottagaren vad man menar.

Har man väl börjat med särskrivningar och vant sig att se sådana lite varstans, kanske man också tappar kunskapen och känslan för rättstavning. Sjäv är jag en gammalmodig och traditionsbunden medelålders kvinna som håller fast vid grammatik som jag lärde mig i skolan (om än på finska först). Visst händer det att jag också tvekar och gör olika fel, men jag strävar efter att skriva rätt. Åtminstone än så länge - till jag också blir smittad av mediabrådska. Vilket jag hoppas att jag slipper.

Ordspråk ikväll: Ingen vet var haren har sin gång.

En gång för många år sedan sades det till mig att man måste duscha varje efter att man fyllt fyrtio, för annars luktar man illa.

Jaha?

Jo, när man kommit i den åldern blir olika kroppslukter tydligare, så man måste vara noga med sin hygien.

Jaha.

Sen var det inte mer om det. Efteråt undrade jag varför hon sa det. Menade hon att jag luktade illa och borde duscha dagligen? Men jag dushade ju dagligen redan innan det uttalandet, men sa inget. Eller menade hon att jag luktade illa trots att jag dushade? Eller menade hon rent allmänt.

Jag var tyvärr för feg att be om förtydligande och vet än idag inte vad hon menade.

En annan gång sades det till mig att vi måste tänka på hur vi klär oss på jobbet, eftersom vi möter många invandrarmän som kan känna sig provocerade.

Visst.

Ibland klädde sig kvinnorna i lite väl urringat.

Visst.

Sen var det inte mer om det. Efteråt undrade jag varför han sa det. Menade han att jag klädde mig i för urringat? Eller menade han rent allmänt, för det var sant att ett par kollegor hade ibland ganska urringade tröjor. Men jag brukar inte höra till dem.

Brukar inte, men dagen innan hade jag haft på mig en ny omlottströja som ville glida isär lite väl lätt ovanför bysten, när vi gjorde iordning gemensam midsommarlunch. Jag hade inte upptäckt det fenomenet när jag provade plagget. Men det han inte visste var att jag faktiskt hade en tunn skal som jag hade om halsen och framför urringningen när jag tog emot mitt utländska besök straxt efter lunchen. Och därefter alltid använde en brosch att hålla ihop kanterna som ville glida isär.

Jag har fundrat varför vissa människor har en tendens att antyda saker i stället för att tala i klartext. Varför prata i allmänna ordalag om de här människorna menade att jag luktade illa eller att jag klädde mig i för urringat? Varför inte säga som det var och få ett svar? Av finkänslighet? Av rädsla för svaret? Jag vet inte, men nog vore det justare att vara rak. Och lättare att svara på.

Lika mycket undrar jag varför jag själv inte kan inbringa nog med mod och snabbhet med att fråga vad dessa antydare menar. Istället för att låta tillfället passera och efteråt grubbla över vad de menade egentligen.

Jag är också sur på mig själv för att jag ofta är lika mjäkig som dessa två, och andra, antydare är mot mig. Att jag inte vågade fråga. Att jag inte kom på direkt att ge mina förklaringar i vilket fall, ifall att gliringarna var avsedda mot mig. Att jag bara sväljer allt och tystnar. Det är ingen bra strategi.

Jag hoppas innerligt att jag inte beter mig likadant mot andra.

Ordspråk idag: Må även den andra parten höras.

Jag läste om att partier får sätta vem som helst på sina kandidatlistor - utan att den berörda är tillfrågad eller godkänt sin kandidatur. Det handlade om partiernas tryckfrihet. Man kunde inte heller få sitt namn bort från listan. Först om man blev vald kunde man avsäga sig platsen.

Frågan är vems rättighet och frihet ska respketeras. Det borde rimligen vara varje inidividens rättighet att bli tillfrågad och säga ja innan man sätts upp på partilistor och valsedlar.

Ordspråk idag: Bättre fri i nöd än träl med sockerbröd.

Visst är det konstigt att vi människor är riktiga vanedjur, eller åtminstone jag. Ta det här med mitt alias som exempel. Jag började blogga som Mirjamita i månadskiftet oktober-november. Under den här tiden har det namnet blivit väldigt mycket av mitt eget namn. Jag har visserligen använt det som alias på många håll förut också, men inte så här mycket. Och inte så att jag skrivit undet meddelanden med Mirjamita.

När jag nu bestämde mig att använda mig av mitt eget namn kändes det konstigt. Men också riktigt på något sätt. Åndå jag känner mig inte hemma med det, har ännu inte riktigt vant mig vid mitt eget namn i det här sammanhanget. Just det, det handlar om vana. Men vanan påverkar identiteten.

Av gammal vana började jag inloggningen med mirjamita. Kom på snsbbt att det var fel och ändrade. Fyllde i lösenordet som fortfarande är detsamma, och de fyra föränderliga bokstäverna. Och nekades inträde! Tre gånger fick jag knappa in allt, som jag trodde på samma sätt hela tiden, innan jag kom in. Jag började redan tro att jag sabbat något i systemet när jag ändrade även bloggens adress.

Nåja, jag kom in och lär väl vänja mig vid nyheterna. Men jag måste ändå konstatera att åtminstone jag är ett riktigt vanedjur som man inte styr om i första taget. Inte bara vad gäller alias kontra riktigt namn.

Ordspråk idag: Hiljaa hyvä tulee (finska, ungefär att sakteligen blir det bra). Sakta men säkert.

Namn som en del av identiteten är något väldigt speciellt. Vi får våra namn som små och de flesta behåller sitt namn livet ut. Tidvis kanske man inte trivs med det, men jag tror nog att de flesta är ganska nöjda med sina namn. Om inte annat än så för att man är så van vid det.

Smeknamn blir också en del av identiteten. Jag har aldrig haft något smeknamn. Ibland har jag tyckt att det är bra - då blir jag inte kallad för något jag inte är eller tycker om. Stundvis har jag saknat det - det kunde vara trevligt med något personligt, något som andra tyckt är just jag. Men för det mesta har jag varit nöjd med det jag fått vid dopet. 

Till slut skaffade jag mig eget smeknamn. Alias egentligen. Inte för att jag saknade smeknamn, utan för att det har funnits situationer då jag har velat vara anonym i cyberrymden. Så jag blev Mirjamita. Jag har använt det så länge att det nu känns som ett smeknamn.

På den här bloggen har jag har delvis övergett Mirjamita och blivit mitt egentliga jag, Riitta. Efter moget övervägande. Fast lite konstigt känns det, för jag har i åratal varit Mirjamita i olika sammanhang. Men någon gång måste man väl våga vara sig själv, även i cyberrymden.

Den gamla bloggadressen behåller jag dock för enkelhetens skull. Åtminstone tillsvidare.

Ordspråk idag: Äras den som äras bör.

Vart tog tiden vägen? Ibland, eller ganska, har den tendens att bara försvinna. Bara hoppar över några timmar. För det är väl det som måste ha skett om klockan ena stunden är 20.00 och nästa stund 22.45?

Kanske någon nu vill säga att så inte är fallet, tiden hoppar inte över en massa timmar. Jag tror att den gör det.

Ett annat fenomen är att klockan tickar mycket fortare på kvällar och helger än under arbetsdagar. Det sker regelmässigt. Jag tror att det är en konstig naturlag som ingen hittills har lyckats förklara. Eller så är det en sanning så svår att inse att man inte vill tala offentligt om det.

Vilket fall är jag övertygad om att tiden lever sitt alldeles egna liv. Ungefär som i boken Momo. För det mesta mot min vilja.

Ett exempel ser man i bloggandet. Det är flera dagar sedan jag skrev sen sist. Jag har till och med färdiga ämnen som jag skulle vilja skriva om, men hade inte tid under ett par dagar. Men dessa dagar har helt plötsligt blivit många. Alldeldes för många för min smak.

Mina ord idag: Tid går inte att styra.