Där jag är uppvuxen i Finland fanns det inga fästingar. När jag första gången kom i kontakt med en sådan, visste jag inte ens vad det var.

Det var sommaren då jag var 13 år och jag var i Sverige. Mamman i familjen där jag tillbringade sommaren såg att jag hade något mörk vid ögat, precis innanför nedre ögonfransarna. Hon tog bort det och konstaterade att det var en fästing. En mycket liten sådan men dock en fästing. Jag fattade ingenting förrän långt senare. Visste inte vad det ordet betydde och hade som sagt aldrig förut sett en sådan.

Under följande somrarna kom jag att få på mig fästingar flera gånger, dock utan att de satt fast ordentligt. Så det var inte så farligt. Ända tills jag fick på mig en riktigt hemsk en.

Det var sommaren när jag var 17 år och sommarjobbade i Sverige tillsammans med min väninna hemifrån. En kompis hade fått oss till att springa en runda i skogen på morgnarna. Så en morgon när vi sprungit klart och klädde av oss för att hoppa i sjön såg jag något mörkt på min arm. Det var en jättestor fästing som grävt ner huvudet i min överaram, under både jacka och tröja. Jag såg bara en enorm bak och en massa sprattlande ben runt baken. Vid det laget visste jag mycket väl vad en fästing var. Den där var den västa jag någonsin sett.

Jag hade hört att man skulle kunna dränka fästingen i fett så att den släpper greppet utan att lämna någon del av huvudet i min arm. Så jag försökte skynda på min väninnan med badet och påklädningen. Jag ville komma till köket snarast möjligt. Men väninnan var inte särskilt lättpåverkad vad gällde att skynda sig. Under tiden passade hon på att berätta vad hon visste om fästingar.

Hon hade läst om en man i Italien som hade fått en fästing på sig och den hade lagt ägg under hans hud. Snart hade han en massa små fästingar som kröp under huden. Hur historien slutade vet jag inte för vid det laget var jag så panikslagen att jag bara ville skrika och springa iväg. Jag trodde det handlade om minuter innan det skulle krylla av små fästingar under mitt skinn också. Och som sen skulle sprida sig överallt i kroppen.

Väl i köket täckte jag fästingen med smör och höll armen i vågrätt läge för att hålla smöret kvar. Och fyllde på vartefter det började smälta. Efter en halvtimme var jag tvungen att slita ut odjuret för att hinna till jobbet. Men odjuret ville inte släppa taget utan bet sig fast. Men jag vann till slut. Och sen in i duschen. Jag var tvungen att duscha länge, försöka rena mig efter äcklet.

Tyvärr hade vi förutom städning även bäddning den dagen så att arbetsklänningens ärmslut tyckte mot det ömma stället där fästingen hade suttit. Hela förmiddagen blev jag ständigt påmind av odjuret. Hela förmiddagen mådde jag illa. För att distrahera mina tankar sjöng jag högt så snart det inte fanns andra människor i närheten. Till saken hör att jag inte kan sjunga och att jag aldrig kommer ihåg några tester ordentligt, men det gjorde ingenting just då. När sångtexterna tröt hittade jag på egna texter. Allt för att inte tänka på det äckligaste jag sett, som krypit innanför mitt skinn och lämnat ett rött ömmande märke på min arm.

Mina ord idag: Rädsla och fantasi är ofta mycket farligare än verkligheten.

Men efter den dagen är jag rädd för fästingar, om än inte panikslagen. Men jag kontrollerar mig noga om jag varit på ställen och områden där det finns fästingar.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Fotosessionen i skogen fortsatte, även med annat än Legofigurer. Men här först ett par av dem i samma bild bland laven.   Jag hade ett speciellt scenario i tankarna när jag gjorden den här bilden, som var med i vår fotoutställning i november....

Åter aktiv efter lång, lång paus. Ska visa er något jag gjorde i höstas. Ibland fotar jag stort, ibland smått. Som mossor och lavar. Den här mossan med sina sprön tycker jag är allra vackrast. Och laven nedanför ser ut som små torra träd. ...

Idag har jag varit duktig, alldeles för duktig.   Jag har putsat fönstren, alla fönstrena! Äntligen, för det borde ha gjots för länge sen enligt min smak, men det har bara inte blivit av. Nu är det gjort, det är trevligt, världen ser så mycket kl...

En dag i höstas stod jag på busshållplatsen i Skanstull och väntade på 4:ans buss som dröjde ovanligt länge. I närheten av mig stod två kvinnor med en liten baby i vagnen. Min blick fastande vid de små små händerna. Den här lilla barnet hade otroligt...

Det finns en hel del som skulle kunna berättas om det dryga gångna året, men det mesta känns ändå gammalt vid det här laget. Förutom en sak: jag har blivit farmor. I april förra året. En flicka. En söt och glad tjej, ett riktigt charmtroll.   Tyv...