Min bok I mammas fotspår har recensierats för första gången. På två ställen samtidigt, och båda kom ut igår.

Den ena här i Sverige, i Riksförbundet för finska krigsbarns medlemsnytt. Jag hade väntat ivrigt för att få höra vad man tycker om min bok, på riktigt. Inte bara så att en vän eller kollega säger att den var bra. Något mera, ville jag höra. Tyvärr var den här recensionen snarare ett referat, vilket var synd. Den berättade vad boken handlar om och innehöll bara en enda egen åsikt.

Det andra recensionen kom ut i Sotalapsi, som är det finska Krigsbarnsförbundets tidning i Finland. Det mesta i den tidningen är skrivet på finska, men den här recensionen är på svenska. Antagligen för att boken är skriven på svenska. Och för att de har både svensk- och finsktalande medlemmar.

Min mamma hade fått tidningen, så hon ringde och läste upp artikeln i Sotalapsi. Det verkar vara välskriven med gott om tyckanden. Mestadels positiva men även med lite kritik. Alltså en riktig recension.

Det är lustigt med bedömningar, tyckanden och sånt. Jag jobbade länge med boken och ville få den utgiven. När jag hittade en utgivare var jag livrädd för deras korrigeringar. När det väl var gjort kändes det bra och jag väntade med stor spänning och iver på att boken ska komma ut, finnas på riktigt. När den väl kommit ut vill jag veta vad folk tycker. Självklart vill jag helst att de ska tycka om den, men jag vill gärna vilja veta mer än så. Sen ville jag, och vill fortfarande, att tidningar skulle recensera den. Samtidigt är jag rädd för vad de tycker. När jag nu fick en så kallad recension som mer påminner om en referat är jag besviken.

Visst är jag bra konstig. Eller kanske människan.

Ordspråk idag 1: Man vet vad man har men inte vad man får.

Ordspråk idag 2: Man kan inte vara alla till lags.

Mer om recensionerna när jag fått hit artikeln från Finland. Kanske lägger jag ut dem här.