Mina ord idag: Livet glömmer aldrig.

Tänk vad många olika sorters minnen människan kan ha i sig: smak-, lukt-, ljud-, berörings- och känslominne. Speciellt smak- och luktminnen tycker jag är starka.

Jag kommer ihåg en gång för några år sedan när jag mötte en kvinna på ett övergångställe. En svag doft av liljekonvalj svepte över mig. Antagligen hade hon sådan parfym. Och jag fick en plötslig förnimmelse av en krämig parfym med just liljekonvaljdoft som jag hade haft i övre tonåren. Liljekonvaljer som ju doftar gott, väcker inte alls samma minne.

En gång blev jag bjuden på ett äpple som smakade precis som äpplen i morfars "hörnträd". Morfar, som vi bodde hos i flera år, hade många äppelträd i sin trägård. Vita, tidiga och mjöliga. Knallröda med helvitt fruktkött. Höst- och vinteräpplen som var goda först sent på hösten eller att plockas fram på vintern ur lådorna där de förvarades invirade i silkespapper. Vi fick bara ta av falläpplena, vilket vi lydde, för det mesta. Men inte när det gällde "hörnträdets" små, saftiga, söta och friskt syrliga äpplen. De var de godaste äpplena jag visste. Jag kunde inte låta bli att i smyg skaka på det lilla trädet för att frukterna skulle ramla ner och jag kunde lungt ta dem. Tyvärr vet jag inte vad den sorten hette. Det visste inte heller kvinnan som bjöd mig på detta ljuvliga äpple som väcke mina smakminnen.

På vår lilla tomt har vi flera syrener. Den vita doftar inte mycket, men de lila gör det desto mera. Trots att egentligen inte tål dem så kan jag inte låta bli att stoppa näsan in i blomklasarna så snart de har börjat blomma. Varma dagar med svag bris sprider sig doften mjukt och sött. När jag vattnar i trädgården på kvällen är doften ännu ljuvligare. Som hos farmor som vi besökte ofta när jag var barn. Närmast byvägen på den stora tomten fanns en enormt stor syrenbuskage som blivit tom inuti vartefter den spred sig utåt. Perfekt lek- och gömställe för en liten flicka.

Många gånger när jag gått in i vårt lusthus har jag haft en välbekant känsla som jag inte fått fatt på. Så en dag förra veckan kom jag på det. Det var så här det kändes på somrarna i ytterfarstun hos morfar. Ytterfarstun, "ulkoeteinen" på finska, var en inbyggd veranda som var skön på sommaren men ganska kall på vintern. Inte lika isolerad som övriga huset men lika välbyggt. Man kom in i ena ändan och gick straxt in till den inre hallen. Den bortre ändan var möblerad med ett par vitmålade stolar med tygklädd sits och litet vitt bord. Det var gardinprydda fönster runt hela den rektangulära farstun och randiga trasmattor på golvet. Det var ljust, varmt och ombonat, samtidigt enkelt och lätt.

Egentligen är det inte mycket i lusthuset som påminner om morfars veranda, förutom att det finns vitt och många fönster, och att det är ett sommarlätt hus av trä. Fortfarande med svag doft av bastu. Det är inte frågan om fysiska likheter utan det är bara en känsla som väcks inom mig. Som gör att jag tycker ännu bättre om vår Lustan.

Så här ser det ut i Lustan just nu, tillfälligt inrett med trädgårdsmöbler. Innerväggarna ska målas en gång till och vi söker korg- eller rottingfåtöljer

som jag tror skulle passa bra. Liksom ett lite mindre bord som jag vill göra mosaikdekoration på. Blir vi många tar vi ut stolarna och lägger ut bänkskivor

utmed väggarna och på dem dynorna som syns på en kvarvarande bänkdel.