- Är det någon som inte har vaccinerat sig mot fästingar? frågade en av deltagarna på fotoutflykten igår.

- Vi, sa jag om mig och maken. Eller åtminstone var vi osäkra om den tidigare vaccineringen fortfarande gäller.

- Grattis! sa han som frågade.

Så gick vi runt i ett naturskönt område med orkidéer och en massa andra blommor på låg nivå. Vi stod nerböjda, vi låg på knän med baken i vädret och vi låg på mage på marken titt som tätt för att få bilder på rätt nivå. Och satt på varma klippor och njöt av matsäcken, solen, havsvyn och sällskapet.

Jag gjorde allt jag ville, men var hela tiden väl medveten att vi kanske drar på oss en massa fästingar. Väl hemma gjorde maken och jag en minutiös kontroll av varandra. Inga fästingar. Oh, så skönt. Fästingar är bland det äckligaste jag vet.

Sen var det dags att titta på dagens bildskörd. Jag nöjde mig med en första liten genomgång och tänkte sätta mig i hammocken med en tidning. Det var varmt och jag gick barfota. Så trampade jag på något vasst på matrumsgolvet. Vansinnigt vasst, och det gjorde vansinningt ont. Och började blöda på en gång.

Jag hade trampat på en liten porslinsflisa som flygit långt från stället där en liten skål gott sönder kvällen innan. Av någon underlig anledning måste den ha stått på högkant. Annars hade den inte kunnat göra ett djupt sår i hälen.

Hemmet är det farligaste platsen, har jag för mig att undersöknignarna visar.

Maken plåstrade om mig och jag intog viloläge i hammocken. Jag fick linka resten av kvällen, men det var inte värre än att vi kunde grilla och njuta av maten i kvällssolen.

Ordspråk idag: Olyckan kommer objuden.

PS. Bara för att klockan åter blivit mycket innan det här inlägget blev klart och jag förväntas orka upp vid sex i morgon, får ni se del av min bildskörd från utflykten först imorgon. Men den som väntar på något gott... God natt allihopa.