Här är den andra recensionen som också kom ut förra veckan. Den publicerades i

MedlemsNytt för Riksförbundet Finska Krigsbarn. Recensionen är skriven av Sinikka Ortmark Stymne, som är författare och har själv skrivit om sina erfarenheter som krigsbarn. Hon är också ordförande i Riksförbundet Finska Krigsbarn.

"Hon vandrar i sin mors fotspår

Riitta Lundeqvist, som i många år arbetat med flyktingar, ger i boken "I mammas fotspår " liv åt sin mamma Oilis krigsbarnshistoria. Riitta har använt sin fantasi för att levandegöra berättelsen, hon har också intervjuat nära anhöriga som i viss mån har fyllt luckorna i mammas minnesbilder.

De episoder som mamma och hennes yngre systrar berättat för Riitta har i huvudsak varit positiva. Riitta undrar om de trots allt förträngde mycket, för separationen från föräldrarna och upprepade gånger från syskonen borde ha satt sina spår.

Oili skickades till Sverige tillsammans med tre syskon 1942. Oili var fyra år när hon kom och sju när hon for tillbaka till Finland med sin storebror Ossi. Deras två systrar Aila och Soile blev kvar i Sverige ett år till.

Ossi, nio år och äldst av syskonen, skulle ta hand om sina tre små systrar i Sverige men lyckades inte hålla dem samman. Syskonen hamnade dock på samma ort och hade kontakt med varandra under hela vistelsen. Ossi cyklade till sina småsyskon för att på det sättet hålla sitt löfte till mamman. Han pratade aldrig om tiden i Sverige och dog innan Riitta hann intervjua honom.

Boken beskriver den första tidens sorg och förtvivlan när barn hamnar i en ny miljö utan trygghet, när de inte kan språket och inte förstår vad som händer. Men Oili får hjälp av familjens tolvåriga dotter, Doris. Hon har god hand med Oili eftersom hon hade sin egen barndom så pass nära i tiden, och hon tycker om den nya lilla systern.

Oili anpassar sig successivt. Finner glädjeämnen framför allt i den lilla hunden Sickan som följde henne överallt. Syskonen träffades och skildes otaliga gånger under åren i Sverige. Soile träffade Oili mest, de hade bara två kilometer mellan sig, och när Oili lärt sig cykla var det lätt att hälsa på. Syskonen hade tur, deras svenska familjer umgicks med varandra. Oilis berättelse är ganska lycklig, hon behandlades som dotter i huset samtidigt som familjen hela tiden höll kontakt med hennes mamma i Finland.

Återresan till Finland efter tre år var smärtsam, språket borta, minnena av mamma mycket svaga och pappa mindes Oili knappast alls. De yttre omständigheterna förändrades markant. Från den svenska landsbygden till ett industrisamhälle i fabrikens skugga. Från en välmående bondgård till ett rum och kök där fyra personer bodde det första året, och sex när småsyskonen kom hem året därpå. Till föräldrar som Oili inte kunde prata med. En skola där kamraterna var avundsjuka och retade framförallt Ossi.

Oili berättade att det var hemskt att komma hem till Finland, till ett hem som inte kändes som deras, till föräldrar de inte kunde tala med. Men Oilis mamma var en pratsam och gladlynt person som inte lät några språksvårigheter stå i vägen.

Oili firade flera somrar hos sin svenska familj och har haft kontakt med dem genom åren.

Riitta Lundeqvist kan inte låta bli att jämföra dagens ensamma flyktingbarn med krigsbarnen. Barnens känslor är desamma, de kommer till ett främmande land och behöver bli väl omhändertagna.

Boken är illustrerad med gamla fotografier. Det var lite svårt att identifiera vilka personer Riitta syftar till.

Boken "I mammas fotspår " är ett skrivupprop "Att minnas migrationen " som Mångkulturellt centrum driver tillsammans med Nordiska museet i syfte att samla migrationsberättelser till Nordiska museets arkiv. Vill du skriva din egen berättelse? Gå in på www.attminnas.nu.

Sinikka Ortmark Stymne"

Riktigt roligt, det som var så nervöst i förväg. Och positivt, även om både recensenterna (recension 1 och 2) hade något att anmärka. Någon annan kanske skulle anmärka på ännu mera, för alla har sin egen uppfattning. Så har det varit redan under skrivandets gång också, alla som fått ta del av texterna har alltid haft något att påpeka. Hur som helst, jag önskar fortfarande att fler tidningar eller bokcirklar skulle vilja göra en egen recension.

Ordspråk idag: Man kan inte vara alla till lags.

Här den första av två recensioner som kom ut förra veckan. Det ahr tagit sin tid, men det är också riktigt roligt. Och jag är stolt.

Recensionen publicerades i Finland i tidningen Sotalapsi-Krigsbarn.  Den är skriven av Brita Stenius-Aarniala, som är ordförande på Krigsbarnsförbundet i Finland och chefsredaktör på krigsbarnstidningen Sotalapsi-Krigsbarn. Tidningen kommer ut fyra gånger om året.

" I mammas fotspår

Riitta Lundeqvist:

I MAMMAS FOTSPÅR

Mångkulturellt centrum 2009:5

ISSN 1401-2316

Elanders. Vällingby 2009

Beställningar: Mångkulturellt centrum, 147 85 Tumba

butiken@mkc.botkyrka.se • www.mkc.botkyrka.se

En krigbarnsdotter har skrivit en bok om sin mamma Oili, som skickades till Sverige från ön Tiutinen i den hårt bombade kuststaden Kotka i östra Finska viken. Låt mig säga det från början: En bra bok.

Berättelsen om Oili flyter fram lätt och ledigt. Samtidigt fäster man sig vid författarens objektiva reflexioner kring händelserna. Dottern ställer viktiga frågor till samhället och till historieskrivarna. Vissa detaljer i texten är säkert utfyllda av författaren, men hon ger via citat av mammans minnesbilder läsaren en tydlig uppfattning av hur mycket mamman mindes. Inte en enda gång tycker man att författaren har "brett på" med osannolika påhittade detaljer. Ju äldre mamman blir i berättelsen, desto mera autentiska blir minnesbilderna. Jag kan bara gratulera Riitta till att ha kunnat föra denna fina dialog med sin mamma.

Trots att jag läst hundratals krigsbarnberättelser, rörs och berörs jag av mamma Oilis upplevelser. Vi följer henne och hennes syskon i Sverige och Finland, minns och blir själva tröstade av just detta igenkännande: Resorna fram och tillbaka, separationen från syskonen, mobbningen i skolan. Skammen, som ofta berodde på de vuxnas obetänksamhet. Inte ens hundarna i Sverige vill ha det som finns kvar av surbrödssmörgåsarna som Oilis mamma skickat med som vägkost! Och de hjärtskärande språkbytena än en gång! Oilis lillasyster drabbades av stumhet för ett helt år och började prata först efter en chock. När jag läser om detta undrar jag för hundrade gången hur det är möjligt att det inte finns någon specifik forskning om betydelsen av krigsbarnens språkbyte. Och visst fanns det i Kotkatrakten ett stort antal svenskspråkiga personer som kunde ha ålagts att hjälpa dessa barn, som själva jobbade så hårt för att anpassa sig.

En av bokens förtjänster är att man får veta hur det gick sedan. Ska man över huvudtaget anmärka på något är det på den något svårbegripliga utredningen av benämningarna på mamma, pappa, farföräldrar, morföräldrar och fosterföräldrar. Boken hade blivit ännu lättare att läsa om Riitta Lundeqvist hade kallat alla sina personer vid förnamn en gång för alla.

Jag läste, skrattade och grät. Och blev än en gång rasande på hur utlämnade barnen var, trots välvilja på alla håll.

Text: Brita Stenius-Aarniala"

Ordspråk idag: Delad glädje dubbel glädje.

Tulipa mieleeni, että odottaessani kirja-arvostelua olen uhohtanut laittaa tänne lehtijutun kirjastani. Se julkaistiin viikkolehdessä Ruotsin Suomalainen 25.2.2010 Tässä se nyt sitten on.

Jag kom på att i väntan på bokrecension har jag glömt att lägga ut en artikel om min bok. Den publiserades i veckotidskrift Ruotsin Suomalainen 25.2 2010. Här är den nu, på finska.

"Uusi kirja sotalapsista

Mikä onkaan surullisempaa kuin lapsi, joka erotetaan vanhemmistaan, tai kuin äiti tai isä, joka joutuu luopumaan lapsestaan. Fittjan monikulttuurisuus-keskuksessa järjestettyyn kirjanjulkaisutilaisuuteen oli saapunut viitisenkymmentä henkeä kuulemaan katkelmia Riitta Lundeqvistin kirjoittamasta kirjasta l mammas fotspår.

Kirjassa paneudutaan kipeään aiheeseen, se kertoo Riitan omasta äidistä Oilista, joka oli vain 4-vuotias, kun hänet lähetettiin Ruotsiin turvaan sodan jaloista. Jopa 70 000 lasta lähetettiin sotalapsiksi Ruotsiin. Lapset saivat ruokaa ja kouluikäiset pääsivät kouluun, mutta aika usein kävi myös niin, etta he uhohtivat suomen kielen ja jopa omat vanhempansa. Kirja kertoo vaikeuksista, menetyksistä, eroista ja ikävästä, mutta myös jälleennäkemisen ilosta ja elinikäisestä ystävyydestä.

Kun Riitta lukee katkelman siitä, miten lapset saapuivat Ruotsiin, al-kaa yksi jos toinenkin kuulija räpytellä kyyneleitä silmistään. Kun Oilin äiti lähetti lapset matkaan, kehotti hän Ossia, joka oli sisaruksista vanhin, pitämään huolen pienemmistä. Matka menikin hyvin, mutta kun oli saavuttu perille, aikuiset vain nappasivat lapset mukaansa, he puhuivat käsittämätöntä kieltä, eikä kukaan selittänyt mihin kukin joutuisi. Ossi juoksi paniikissa pikkusiskojensa perässä, perheen nuo-rin lapsi oli silloin vain 2-vuotias.

- Kirjan kirjoittaminen oli viiden vuoden prosessi, Riitta Lundeqvist kertoo, viisi vuotta sitten kävin Ruotsinsuomalaisen Kansankor-keakoulun järjestämän etäkirjoituskurssin, jonka pystyi käymään internetin ja sähköpostin avulla, ja sen jälkeen osallistuin vielä Skrivarakademin kirjailijakurssille.

Kirjoitelmaharjoituksissa Riitta käytti muutamia Oili-äidin muistoja, ja pikkuhiljaa kypsyi ajatus kirjoittaa muistiin kaikki äidin kertomukset. Kesken kirjoitusurakan Riitta kuitenkin huomasi, etta hänellä on aivan liian vähän tietoa, äiti oli aina kertonut muistoistaan vain hyvin lyhyesti ja aina miltei sanasta sanaan samalla tavalla. Niinpä pelkästään äidin tarinat eivät riittäneet kuin lyhyisiin kirjoituksen pätkiin.

Lopulta Riitta sai tehdä kirjaansa varten lukuisia haastatteluja joihin hurahti aikaa kolmisen vuotta. Äitinsä lisäksi hän haastatteli äidin siskoja ja Ruotsissa asuvia perheitä. Ikävä kyllä äidin veli Ossi oli kuollut jo monta vuotta sitten. Ossi oli sotalapseksi joutuessaan ollut 9-vuotias, ja hän olisi varmasti muistanut tapahtuneesta kaikkein eniten. Harmi kyllä, kukaan ei ollut koskaan kuullut Ossin puhuneen ajastaan Ruotsissa. Lisäksi Oili-äidin ruotsinsisko kuoli juuri, kun haastattelut aloitettiin.

Oilin tarina on loppujen lopuksi aika onnellinen. Hän pääsi perheeseen, jossa häntä pidettiin kuin omaa lasta, ja perhe piti huolen siitä, että omaan Suomessa asuvaan äitiin pidettiin paljon yhteyttä. Oilin sisarukset oli ripoteltu eri perheisiin, mutta lapsista huolehdittiin myös siten, etta he saivat tavata toisiaan silloin tälloin.Oili on tähän päivään asti pitänyt yhteyttä ruotsinperheen kanssa. Ja Riitta-tyttären kohtalo kietoutuu tiukasti äidin jalanjälkiin. Kun Riitta oli lapsi, asui perhe Ruotsissa pari vuotta. Teini-ikäisenä, kun Riitta oli .aloittanut ruotsin opiskelun koulussa, kävi hän usein Ruotsissa, ja lopulta Riitta ajautui Ruotsiin töihin.

Riitta on jonkin aikaa työskennellyt pakolaiskeskuksessa, eikä hän voi olla vertaamatta sotalapsien kokemuksia nykyisiin pakolaisiin.

- Vaikka yhteiskunnalliset olosuhteet övat nyt erilaiset, ja lapsista käytetään eri termejä, sotalapsi tai yksintuleva pakolaislapsi, ovat lasten tunteet silti samat; he tulevat vieraaseen maahan, ja heistä on pidettävä huolta.

Kirja l mammas fotspår on julkaistu osana Monikulttuurisuuskeskuk-sen ja Pohjoismaisen Museon projektia Maahanmuuttoa muistaen (Att minnas migration). Projektin tarkoituksena on kerätä talteen maahanmuuttajien kertomuksia. Toivotaan, etta tarinoita tulisi paljon, sillä on tärkeää, etta myös tulevat sukupolvet voivat tutustua maahanmuuttajien arkikokemuksiin. Jos sormet syyhyävät jo kynän kimpussa kannattaa vierailla projektin internetsivuilla (www.attminnas.nu). Kirjpitusohjeet on saatavilla myös suomeksi. Seuraava kirjoituskurssi Fittjassa alkaa 25. helmikuuta.

LAURA PALOVUORI

Riitta Lundeqvistin kirjaa I mammas fotspår voi ostaa Fittjan Monikulttuurisuuskeskuksesta, tilata keskuksen internetsivujen kautta (www.mkc.botkyrka.se) ja nettikirjakauppojen (www.adlib-ris.se) ja (www.bokus.se) kautta."

Mina ord idag: Nykyisyys unohtuu helposti odotettaessa tulevaisuutta. / Nutiden glöms lätt bort i väntan på framtiden.