Här den första av två recensioner som kom ut förra veckan. Det ahr tagit sin tid, men det är också riktigt roligt. Och jag är stolt.

Recensionen publicerades i Finland i tidningen Sotalapsi-Krigsbarn.  Den är skriven av Brita Stenius-Aarniala, som är ordförande på Krigsbarnsförbundet i Finland och chefsredaktör på krigsbarnstidningen Sotalapsi-Krigsbarn. Tidningen kommer ut fyra gånger om året.

" I mammas fotspår

Riitta Lundeqvist:

I MAMMAS FOTSPÅR

Mångkulturellt centrum 2009:5

ISSN 1401-2316

Elanders. Vällingby 2009

Beställningar: Mångkulturellt centrum, 147 85 Tumba

butiken@mkc.botkyrka.se • www.mkc.botkyrka.se

En krigbarnsdotter har skrivit en bok om sin mamma Oili, som skickades till Sverige från ön Tiutinen i den hårt bombade kuststaden Kotka i östra Finska viken. Låt mig säga det från början: En bra bok.

Berättelsen om Oili flyter fram lätt och ledigt. Samtidigt fäster man sig vid författarens objektiva reflexioner kring händelserna. Dottern ställer viktiga frågor till samhället och till historieskrivarna. Vissa detaljer i texten är säkert utfyllda av författaren, men hon ger via citat av mammans minnesbilder läsaren en tydlig uppfattning av hur mycket mamman mindes. Inte en enda gång tycker man att författaren har "brett på" med osannolika påhittade detaljer. Ju äldre mamman blir i berättelsen, desto mera autentiska blir minnesbilderna. Jag kan bara gratulera Riitta till att ha kunnat föra denna fina dialog med sin mamma.

Trots att jag läst hundratals krigsbarnberättelser, rörs och berörs jag av mamma Oilis upplevelser. Vi följer henne och hennes syskon i Sverige och Finland, minns och blir själva tröstade av just detta igenkännande: Resorna fram och tillbaka, separationen från syskonen, mobbningen i skolan. Skammen, som ofta berodde på de vuxnas obetänksamhet. Inte ens hundarna i Sverige vill ha det som finns kvar av surbrödssmörgåsarna som Oilis mamma skickat med som vägkost! Och de hjärtskärande språkbytena än en gång! Oilis lillasyster drabbades av stumhet för ett helt år och började prata först efter en chock. När jag läser om detta undrar jag för hundrade gången hur det är möjligt att det inte finns någon specifik forskning om betydelsen av krigsbarnens språkbyte. Och visst fanns det i Kotkatrakten ett stort antal svenskspråkiga personer som kunde ha ålagts att hjälpa dessa barn, som själva jobbade så hårt för att anpassa sig.

En av bokens förtjänster är att man får veta hur det gick sedan. Ska man över huvudtaget anmärka på något är det på den något svårbegripliga utredningen av benämningarna på mamma, pappa, farföräldrar, morföräldrar och fosterföräldrar. Boken hade blivit ännu lättare att läsa om Riitta Lundeqvist hade kallat alla sina personer vid förnamn en gång för alla.

Jag läste, skrattade och grät. Och blev än en gång rasande på hur utlämnade barnen var, trots välvilja på alla håll.

Text: Brita Stenius-Aarniala"

Ordspråk idag: Delad glädje dubbel glädje.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Fotosessionen i skogen fortsatte, även med annat än Legofigurer. Men här först ett par av dem i samma bild bland laven.   Jag hade ett speciellt scenario i tankarna när jag gjorden den här bilden, som var med i vår fotoutställning i november....

Åter aktiv efter lång, lång paus. Ska visa er något jag gjorde i höstas. Ibland fotar jag stort, ibland smått. Som mossor och lavar. Den här mossan med sina sprön tycker jag är allra vackrast. Och laven nedanför ser ut som små torra träd. ...

Idag har jag varit duktig, alldeles för duktig.   Jag har putsat fönstren, alla fönstrena! Äntligen, för det borde ha gjots för länge sen enligt min smak, men det har bara inte blivit av. Nu är det gjort, det är trevligt, världen ser så mycket kl...

En dag i höstas stod jag på busshållplatsen i Skanstull och väntade på 4:ans buss som dröjde ovanligt länge. I närheten av mig stod två kvinnor med en liten baby i vagnen. Min blick fastande vid de små små händerna. Den här lilla barnet hade otroligt...

Det finns en hel del som skulle kunna berättas om det dryga gångna året, men det mesta känns ändå gammalt vid det här laget. Förutom en sak: jag har blivit farmor. I april förra året. En flicka. En söt och glad tjej, ett riktigt charmtroll.   Tyv...