Här är den andra recensionen som också kom ut förra veckan. Den publicerades i

MedlemsNytt för Riksförbundet Finska Krigsbarn. Recensionen är skriven av Sinikka Ortmark Stymne, som är författare och har själv skrivit om sina erfarenheter som krigsbarn. Hon är också ordförande i Riksförbundet Finska Krigsbarn.

"Hon vandrar i sin mors fotspår

Riitta Lundeqvist, som i många år arbetat med flyktingar, ger i boken "I mammas fotspår " liv åt sin mamma Oilis krigsbarnshistoria. Riitta har använt sin fantasi för att levandegöra berättelsen, hon har också intervjuat nära anhöriga som i viss mån har fyllt luckorna i mammas minnesbilder.

De episoder som mamma och hennes yngre systrar berättat för Riitta har i huvudsak varit positiva. Riitta undrar om de trots allt förträngde mycket, för separationen från föräldrarna och upprepade gånger från syskonen borde ha satt sina spår.

Oili skickades till Sverige tillsammans med tre syskon 1942. Oili var fyra år när hon kom och sju när hon for tillbaka till Finland med sin storebror Ossi. Deras två systrar Aila och Soile blev kvar i Sverige ett år till.

Ossi, nio år och äldst av syskonen, skulle ta hand om sina tre små systrar i Sverige men lyckades inte hålla dem samman. Syskonen hamnade dock på samma ort och hade kontakt med varandra under hela vistelsen. Ossi cyklade till sina småsyskon för att på det sättet hålla sitt löfte till mamman. Han pratade aldrig om tiden i Sverige och dog innan Riitta hann intervjua honom.

Boken beskriver den första tidens sorg och förtvivlan när barn hamnar i en ny miljö utan trygghet, när de inte kan språket och inte förstår vad som händer. Men Oili får hjälp av familjens tolvåriga dotter, Doris. Hon har god hand med Oili eftersom hon hade sin egen barndom så pass nära i tiden, och hon tycker om den nya lilla systern.

Oili anpassar sig successivt. Finner glädjeämnen framför allt i den lilla hunden Sickan som följde henne överallt. Syskonen träffades och skildes otaliga gånger under åren i Sverige. Soile träffade Oili mest, de hade bara två kilometer mellan sig, och när Oili lärt sig cykla var det lätt att hälsa på. Syskonen hade tur, deras svenska familjer umgicks med varandra. Oilis berättelse är ganska lycklig, hon behandlades som dotter i huset samtidigt som familjen hela tiden höll kontakt med hennes mamma i Finland.

Återresan till Finland efter tre år var smärtsam, språket borta, minnena av mamma mycket svaga och pappa mindes Oili knappast alls. De yttre omständigheterna förändrades markant. Från den svenska landsbygden till ett industrisamhälle i fabrikens skugga. Från en välmående bondgård till ett rum och kök där fyra personer bodde det första året, och sex när småsyskonen kom hem året därpå. Till föräldrar som Oili inte kunde prata med. En skola där kamraterna var avundsjuka och retade framförallt Ossi.

Oili berättade att det var hemskt att komma hem till Finland, till ett hem som inte kändes som deras, till föräldrar de inte kunde tala med. Men Oilis mamma var en pratsam och gladlynt person som inte lät några språksvårigheter stå i vägen.

Oili firade flera somrar hos sin svenska familj och har haft kontakt med dem genom åren.

Riitta Lundeqvist kan inte låta bli att jämföra dagens ensamma flyktingbarn med krigsbarnen. Barnens känslor är desamma, de kommer till ett främmande land och behöver bli väl omhändertagna.

Boken är illustrerad med gamla fotografier. Det var lite svårt att identifiera vilka personer Riitta syftar till.

Boken "I mammas fotspår " är ett skrivupprop "Att minnas migrationen " som Mångkulturellt centrum driver tillsammans med Nordiska museet i syfte att samla migrationsberättelser till Nordiska museets arkiv. Vill du skriva din egen berättelse? Gå in på www.attminnas.nu.

Sinikka Ortmark Stymne"

Riktigt roligt, det som var så nervöst i förväg. Och positivt, även om både recensenterna (recension 1 och 2) hade något att anmärka. Någon annan kanske skulle anmärka på ännu mera, för alla har sin egen uppfattning. Så har det varit redan under skrivandets gång också, alla som fått ta del av texterna har alltid haft något att påpeka. Hur som helst, jag önskar fortfarande att fler tidningar eller bokcirklar skulle vilja göra en egen recension.

Ordspråk idag: Man kan inte vara alla till lags.

 

Lambergsfrua

14 juni 2010 17:49

Men så roligt Riitta! Stort grattis till de fina recensionerna! Att recensenterna har några små invändningar, tror jag hör till det yrket och är inte mycket att fästa sig vid. De positiva orden överväger ju helt:)
Mina soligaste kramar!

http://lambergsfrua.bloggplatsen.se

 

Lambergsfrua

14 juni 2010 17:50

Jag glömde att tacka för namnet på de stora gräslöksliknande blommorna - allium!
Kram!

http://lambergsfrua.bloggplatsen.se

 

Riitta

14 juni 2010 19:25

Håller med dig Lambergsfrua. Invändningar hör till. Jag har inte heller trott att jag skulle ha skrivit en perfekt bok som alla gillar fullt ut. Så jag ser fram emot fler omdömen.

http://riittas-ordbilder.blogglatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Fotosessionen i skogen fortsatte, även med annat än Legofigurer. Men här först ett par av dem i samma bild bland laven.   Jag hade ett speciellt scenario i tankarna när jag gjorden den här bilden, som var med i vår fotoutställning i november....

Åter aktiv efter lång, lång paus. Ska visa er något jag gjorde i höstas. Ibland fotar jag stort, ibland smått. Som mossor och lavar. Den här mossan med sina sprön tycker jag är allra vackrast. Och laven nedanför ser ut som små torra träd. ...

Idag har jag varit duktig, alldeles för duktig.   Jag har putsat fönstren, alla fönstrena! Äntligen, för det borde ha gjots för länge sen enligt min smak, men det har bara inte blivit av. Nu är det gjort, det är trevligt, världen ser så mycket kl...

En dag i höstas stod jag på busshållplatsen i Skanstull och väntade på 4:ans buss som dröjde ovanligt länge. I närheten av mig stod två kvinnor med en liten baby i vagnen. Min blick fastande vid de små små händerna. Den här lilla barnet hade otroligt...

Det finns en hel del som skulle kunna berättas om det dryga gångna året, men det mesta känns ändå gammalt vid det här laget. Förutom en sak: jag har blivit farmor. I april förra året. En flicka. En söt och glad tjej, ett riktigt charmtroll.   Tyv...