Nu har vi kommit till det sista smakprovet ut min bok "I mammas fotspår", det som är från sista kapitlet och handlar om reflektioner.

Eftersom min mammas minnen från början var fasta i formerna, alltid samma episoder berättade på nästan ordagrant likadant och övrigt väl gömda under minnets skyddsskal, var det inte lätt att komma åt minnena. Än mindre känslorna. Unde tiden jag skrivit har jag vartefter frågat mer och mer och väckt mer ocm mer av faktiska minnen, aningar och känslor. Och mamma blivit mer och mer gråtmild när hon tänkt tillbaka. Det har varit smärtsamt men nu säger hon att det är bra. Bra att de gömda känslorna äntligen får komma till ytan. Och att tiden i Sverige trots alla svårigheter var en rikedom.

Det finns många varianter av öden bland alla de 70 000 finska barn som sändes till Sverige under andra världskriget. Min berättelse får ses som en bild av hur livet kunde vara för ett krigsbarn (och lite om hennes syskon).

Jag har inte lagt ut delar av alla kapitlen utan bara ett antal smakrov som komplement till mina tidigare kortfattade berättelser om om min mammas historia. Med smakproven ville jag ge en glimt av den berättelsen och kanske också inspirera till att vilja läsa hela boken.

Ordsråk idag: Slutet gott allting gott 

Ur kapitlet Reflektioner
Av de fyra syskonen var det mamma och moster Soile som kom att ha mest och närmast kontakt med sina svenska familjer. De levde länge med två familjer, en finsk och en svensk, vilket berikade deras liv. Men det klöv också tillvaron i två delar som inte alltid var lätta att förena. Det fanns identitetsproblem som de än idag ger uttryck för.

Mamma funderade mycket över var hon hörde hemma, Sverige eller Finland. När hon var sexton hade hon tänkt bosätta sig i Sverige, då vägde den svenska sidan tyngre. När hon hade bildat egen familj och jag var tre år gammal flyttade vi till Sverige. Det var visserligen på pappas initiativ, men det är inte omöjligt att han var inspirerad av mammas positiva berättelser. En tid bodde vi till och med i samma trakt där mamma bott i som barn.
 
Två år stannade vi i Sverige, men vi återvände till Finland efter att mormor dött och mammas hemlängtan blivit för stark. Först då fann hon sig riktigt tillrätta i Finland. Först då kände hon att Finland var hennes hemland.

Idag får ni ett litet smakprov ut kapitlet "Återseenden", som handlar om min mammas sommarvistelser  hos sin svenska familj efter kriget. Hon åkte fram och tillbaka flera gånger. Ibland åkte hon med sina syskon, ibland helt ensam, någon gång med en flicka från hemstaden. Här om början på den första sommarresan då min mormor följde med till Åbo och blev i stockholm mött av sin svenska pappa, men båtreesan fick ho klara av själv. Åtta år gammal. Hem åkte hon tillsammans med sina yngre systrar som hade blivit kvar i Serige ett år längre än min mamma.

 Från början glömde hon alltid bort det språket hon inte använt under vintern eller sommaren, men kom ihåg dem snabbare för varje gång. Till slut blev hon tvåspråkig.

Ur kapitlet Återseenden
Äiti Mirjam ordnade med passet och några dagar senare fick Oili följa med och hämta det på kommunkansliet, där även ransoneringskorten delades ut. De tog bussen till torget i Karhula, därifrån var det bara en liten bit att gå till kansliet som låg i ett trähus strax ovanför älven.
 
Äiti åkte med Oili till Åbo. Tågresan var lång och tröttsam, men den här gången var i alla fall äiti med. På ett ställe beordrades alla att dra för gardinerna för ingen fick se det område som arrenderades av Sovjet. Det kändes obehagligt. Tänk om jag skulle glutta lite genom glipan och det just då stod en ryss utanför och såg mig. Skulle jag hamna i ryskt fängelse då? tänkte Oili i sina skräckfyllda fantasier.
 
I Åbo hamn skiljdes de igen. Oili gick ensam uppför trappan till båten och letade sig vidare till soldäck. Hon stod vid relingen och vinkade till äiti nere på kajen. Oili kände hur det rev i henne. Just i den stunden var hon inte glad åt resan. Äiti stod kvar och vinkade så länge båten syntes.
 
Oili blev kvar på däck, ensam på en träbänk hela natten. Hon kände inte till någon annan möjlighet, vågade inte utforska båten eller fråga någon. Visste bara att föräldrarna inte hade råd med en hyttplats till henne. Hon åt en smörgås ur sin medhavda matsäck, vek in benen under sig, lade sig sedan på bänken med väskan som huvudkudde, drog kappan tätare om sig och somnade. Vaknade efter en stund och satte sig upp. Somnade sedan sittande och vaknade på nytt. Illamående.

Ordspråk idag: Den som har gjort en resa har något att berätta.