Sol, regn, snö och dis om vartannat. Presis när de flesta tror att nu är våren kommen, får vi åter snö, mer eller mindre. Det brukar vara så. Bakslaget brukar komma veckan innan eller veckan efter sonens födelsedag, 19/3. Oftast efter, i år både och.

Jag är luttrad och tror ingenting om vårens beständighet före de kritiska veckorna. I lördags var det dock soligt och ganska varmt, efter ömsom sol ömsom regn.

Maken och och jag utökade den snöfria lilla ytan i solen framför förrådet genom skottning och tog ut trädgårdsstolarna och en liten soffa som fick tjänstgöra som bord. Och så satt vi där, bakom solglasögon och invirade i fleeceplädar, och åtnjöt vinterpicknick-fika-lunch: kaffe och grillsmörgåsar. Och njöt av solen som värmde. Njöt så till den grad att vi kom av oss och glömde föreviga ögonblicket. Vilket inte händer ofta, alltså att vi glömmer att fota.

På söndag snöade det igen. Hos oss bara någon centimeter, men jag hörde senare berättas om 1½ dm nysnö i Uppland. Men så på måndag sken solen igen och med den kom värmen. Inte någon jättevärme men nog att den smälte bort snön åtminstone på lusthustaket, där det blev en skarp gräns mellan snö och uppsmälta fältet.

Veckan har varit mest mulen (nja, nog har sett att solen varit framme ibland, när jag suttit inne på kontoret) men med några plusgrader på dagarna. Idag hade vi rejält med dis på morgonen, men på eftermiddagen kunde vi skönja att det ändå finns en sol bakom molnen. Framåt kvällen sveptes allt in i diset igen.

Snön försvinner i vilket fall vartefter och blottar allt större markytor närmast husen. Grannes snödroppar har har blommat hela veckan, men inte våra. Men i eftermiddag när vi kom hem fick vi se dem. De första krokusarna kommit upp!

Ordspråk idag: Den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge.

På förekommen anledning, alltså Lambergsfruas undran om spår i ett träd, lägger jag inte två bilder med bäverspår.

Det finns bävrar i närheten där jag bor och de brukar lämna såna här spår. Som om någon gått å träden med brett stämjärn. Och bearbetat trädet tills den smala "midjan" inte längre håller upp trädet. Märk väl de tjocka spånen på marken. Sånt finns alltid nedanför träd som bävern bearbetat.

Ordspråk idag: Äras den som äras bör.

Visst är det bra att allt tar sin tid? Även ett normalstort badrum tar tid att frächa upp. Åtminstone om flera delar ska målas och man måste vänta på att de (i det här fallet flera skådörrar) blir övermålningsbara. Då får man legalt skäl att gå ifrån jobbet och göra något anat. Som att gå på kamerapromenad i solen.

Här lite av förra söndagens kameraskörd i fallande solljus.

Bara fyra radhus bort från oss börjar skogen. Vid det sista husets fågelmarholkar brukar det flockas en massa fåglar. Så jag var beredd med teleobjektivet, men det fanns inte en enda fågel. Men bakom mig prasslade snön när det här unga rådjuret sprang liten bit in i skogen.

När den unga hade graciöst skuttat upp på berget fortsatte vi tysta på stigen nedanför berget. Och där stod de, högst upp. Två stycken tillsammans. Först efter en stund upptäckte jag den tredje till vänster.

Jag tror att de är desamma som kommer till vårt hus också, Eva, Ida och Noa. Adam såg vi inte den här gången. Visst är de vackra?

Så kom vi till andra naturens skönheter som ni får njuta av utan kommentarer.

Ordspråk idag: Carpe diem - fånga dagen / Njut av den flyende dagen. Och stunden.

I flera år har maken berättat om hur han ibland glänste med att göra flamberade bananer när han bodde i studentkorridoren. Ett helt liv sen. Men aldrig att jag fått ta del av detta goda - tills igår.

Den 21:a är en speciell dag för maken och mig, nämligen bröllopsdagen. För att det ska bli av att bryta vardagen har vi därför tagit till vana att förgylla just den dagen, alla årets månader. Ibland blir det god fika på hemvägen efter jobbet, ibland bio, ibland en trerättes middag en vardagkväll. Vad som helst, bara vi gör något annorlunda den 21:a. 

I slutet på veckan kom makens flamberade bananer än en gång på tal. Då kom jag på att han får göra dem på söndag den 21:a. Alltså igår. Det passade bra när det nu lovades snöovädet och trafiken är opålitlig. Ingen dag att ge sig iväg på några kulturella begivenheter till exempel. Så det blev crostinis med pesto och räkor till te, och sen flamberade bananer - äntligen! - serverade med vaniljglass. Gott!

Ordspråk idag: Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.

I år är det ett skottår med flera skottdagar. Många fler än det brukar. Igår och idag var det STORA SKOTTDAGAR för vår del.

Det varslades om snöstorm med 20-40 cm mer snö. Nu kände maken och jag att vi måste ta itu med takskottningen. Flera av grannarna hade redan gjort det, men enligt uppgift om hur mycket taken tål så borde det inte vara någon egentlig fara. Men med den prognosen...

Visst blåste det igår och snöade, men inte såna mängder. Innan vi startade igår hade vi 77 cm snö på en stenpall som inte är putsad en enda gång i vinter, imorse 82 cm.  Maken började på hustaket igår och fortsatte med sin son idag. Jag skottade lusthustaket igår. Men snöyran i natt samlades på halva lusthustaket, så idag fick jag göra om nästan hela jobbet.

Men taket, eller taken, är nu skottade. Det känns ändå skönt. Igen rasrisk här inte, även om det skulle snöa mer. Dessutom har vi nu fått effektiv insynsskydd av alla snöhögar strax utanför fönstren. Och världens träningsvärk efter två dagars styrketräning.

Ordspråk idag: Intet ont som inte har något gott med sig.

Så här böljade snön på baksidan igår innan vi satt igång med skottning.

Maken sliter hårt på taket i minus 12 grader och snöyra.

I morse sken solen men snön hade yrt sen dagen innan så att alla hårda kanter efter gårdagens skottning hade försvunnit. Det var precis att jag

kunde öppna dörren när jag skulle ut och skotta mig till brevlådan. Den nya snön var lätt och pudrig som tur var. Morgontidningen hade inte kommit.

Till vänster ser ni stenpallen där vi mätte snöhöjden övanpå den.

Hårt slit på taket, men idag under betydligt bättre väderförhållanden.

Med två krafter gick det också betydligt snabbare.

önskar jag trevlig Alla hjärtans dag till alla mina bloggläsare.

Ordspråk idag: Var och en blir salig på sitt sätt.

Det här är mitt sätt. Eller ett av mina sätt. Som i söndags då jag äntligen började piggna till och orkade med en liten promenad i sista snedljuset. Med kameran i handen.

Riktigt vårlikt då solen som så smått började

smälta snö på fågelholken, trots ett par minusgrader.

Gott om snö i orörda drivor där de sneda solstrålarna målar ränder.

Förra årets grönska som vinterns eterneller bildar nu

vackra former i all sin enkelhet mot den orörda snön .

Ibland behöver man inte gå långt för att uppleva natur och djurliv. Åtminstone om man råkar ha en liten skogsglänta precis bakom tomten. Den är visserligen inte stor och dessutom omgärdat av radhus, men det finns öppningar här och var som djuren hittar in. Här har vi sett både rådjur, räv och hare, förutom katter och fåglar (allra mest skator).

Strax efter att vi hade flyttat hit i mitten på mars 2006 såg vi ett rådjurspar som vi snabbt döpte till Adam och Eva. Därefter har de inte varit lika synliga när det varit ljust. Mestadels ser vi bara spår av dem. Men idag hade jag tur.

Idag, mitt på blanka dan, hade jag turen att se två stycken komma och gå precis utanför tomten. De rörde sig så lugnt att jag hann ta fram kameran och knäppa ett antal kort. Dock inte av båda två samtidigt.

Här kommer den andra, mindre och med tjockare päls, fram. Stigen som

går på tvären har spår av ett rådjurs nattliga besök liksom kompisen som pprecis passerat. Vår tomt slutar precis innan stigen, ca 8-10 meter från köksfönstret.

Säkrast ändå ta den mer skyddade vägen mellan träden trots att 

kompisen gick rakt framför björken, tycks hon tänka.

Här har hon upptäckt mig i köksföstret men bryr sig inte särskilt mycket.

Till vänster skymtar lusthushörnan framför en jordhör som nu är en stor snökulle.

Jag ansågs ofarlig, alltså kunde hon fortsätta äta på grenarna.

Här kommer det förstpaserande rådjuret, som jag då inte hann fota,

från grannens tomt dit även det midre nu hade gått. Det här är lite

större och slätare om pälsen. Härifrån fortsatte de förbi nästa granne

längre in i skogsdungen.

Är de inte söta? Många tycker inte om rådjur för att de äter upp blommor. Något lite har de tagit av mig också men jag tycker att man får välja växter som de låter bli så kan vi leva i frid med varandra.

Nu när jag tog en liten paus från datorn såg jag det större rådjuret gå där igen. Jag antar att det nu har väldigt, väldigt ont om mat, annars skulle de inte vara här så mycket under ljusa timmar. I min desperation slängde jag ut en brödskiva men den såg han/hon (det större av dem två) inte men det gjorde kråkorna. Nåja, de behöver också mat, men det finns fågelmat för alla fåglar. När det blivit lite mörkatre och fåglarna slutat flyga för dagen ska jag pulsa ut och lägga ut lite mat åt våra rådjur.

Ordspårk idag: Nöden har ingen lag.